Kraftkvinnan

Ja, här sitter jag med träningsvärk. Det känns ovant men inte helt obehagligt. Igår gjorde jag nämligen följande: jag körde lite olika övningar med skivstång nere på jobbets gym. Nej, det är fasen i mig på sin plats med ett utropstecken här. !

Jag har en kollega som är väldigt peppad på att göra mig stark ("för då kommer du även bli snygg" la han till, "kommer bli" wtf) och jag tänker att vad fasen, ja, så får det väl bli då. Så jag gjorde knäböj och bänkpress och marklyft med skivstång och känner mig mycket glad över att passet avslutades med maklyftet för där var jag ganska stark. När det gäller bänkpress var jag helt sämst. Orkade bara så knappt lyfta stången (utan vikter). Men nu har jag alltså gjort ett åtagande att hålla på med styrketräning också, i addering till de springliknande rörelser jag gör ett par gånger i veckan så heja mig. Nå. Jag kan förstå att detta är helt ointressant om man inte är typ jag så slut på rapport.

PS. Jag har, innan jag började med detta, kollat upp att dessa övningar fungerar för mig och mina magmuskler och med de vikter jag har är detta bra för att bygga upp musklerna i rygg och bål.

Och lite uppiggande nyheter från mitt enkätliv

Jag fick även svara på lite frågor om träning i någon av alla dessa formulär jag satt och slet med igår. Och här tycker jag att vi kan se ganska tydliga bevis på att vi har med en tränande människa att göra, inte sant? Tre frågor, med tillhörande svar, som sett från mitt perspektiv pekar på att jag är på rätt väg. Inte för att det finns några egentliga bevis för denna känsla men strunt samma för känslan är vinnande. VINNANDE! För enligt enkäten är jag en person som brukar motionera 2-3 ggr/vecka och då tar i så att jag blir andfått och/eller börjar svettas under mina motionspass som är mellan 30 minuter till 1 timme. Bara det att jag fick svara på följdfrågorna gör att jag resten av dagen kommer att gå omkring med två tummar upp.

Statusen på att bli en tränande människa

Ja, här står jag i vår hall med uppenbara vinnarkänslor. I alla fall i fingrarna. Sanningen är att jag mer är som den där lilla legogubben på golvet. I alla fall efter träning. Så här:

Jag har tack vare mitt kalenderplanerande blivit en person som tränar som gör något som kan kallas för träningsliknande aktiviteter två gånger varje vecka. Det jag gör är att jag:

1. Drar på mig träningskläder.
2. Trycker in ett par lurar i öronen och lyssnar på en podd.
3. Går snabbt och springer lite mer än vad jag känner mig helt bekväm med i cirka 30 minuter upp till en timme. Målet är att pressa mig lite. Inte mycket, men lite. Hur mycket beror på kraft för dagen.
4. Går hem och gör några mag- och ryggövningar.

Allt detta funkar bra och är faktiskt roligt. Men. Jag har blivit så svag i det senaste. Sedan jag började med dessa träningsliknande aktiviteter så har jag haft närasvimmningskänslor varje dag efter träning. Jag kan inte gå ner på huk och sedan resa på mig utan att det svartnar för ögonen. Jag har inte svimmat, än, men den ligger där och lurar. I tisdags, när jag var ute senast, höll jag på att trilla omkull på vägen hem efter att jag sprungit klart en sträcka.

Att jag har den här typen av problem väljer jag att se som att jag kanske är på väg att bli en tränande person trots allt? Jag har ju träningsrelaterade problem! Men ni som vet så mycket mer än vad jag gör inom det här området: vad tror ni att det här beror på? Och framför allt, vad kan jag göra åt saken?

Att bli en tränande person

Kära träningsdagbok,

förra veckan fungerade min plan för ny träningsfilosofi perfekt. Jag hade skrivit in två tillfällen i vår kalender och enligt plan gav jag mig ut. Som en bonus fick jag mig en långpromenad hem i söndags efter att jag hade varit nere på stan och träffat en vän.

Och lika bra som allt fungerade förra veckan lika icke-bra har det fungerat den här veckan. Av någon outgrundlig anledning skrev jag aldrig in mina två träningspass i kalendern i söndags och eftersom jag är en mycket förutsägbar person så har jag heller inte tränat.

Men!

Jag är ju ett geni som känner mig själv mycket bra.

Så i kalendern står det nu att jag ska träna i morgon och det kan vi alla hoppa upp och haja det det även är så det kommer att bli.

Min träning so far handlar om att springa och pw:a mig runt Karlbergskanalen. Det funkar fint och känns mycket bra. Längre fram i horisonten ser jag mig själv träna både pass och på gym. På mitt jobb finns såna saker nämligen. Det ska jag ju utnyttja så klart.

Ja det var väl det.

Kram Erika

Ps. Jag var och nöp i ett par mycket fräsiga träningsshorts inne på Lindex idag. Om jag bara visar att jag menar allvar med detta att bli en tränande person så är det belöningen som väntar på mig tror jag minsann. 

Att bli en tränande människa, min träningsfilosofi, del ett

Så här. Eftersom jag har så attans svårt att lyssna på mig själv och alla rationella argument det finns till att börja träna så har jag bestämt mig för att:

1. Skita i allt det rationella och bara göra.

och

2. Hitta en egen väg och metod som passar mig.

Och här tänker jag mig att ni kommer in. För i min organiska process till att skapa en egen träningsfilosofi så kommer en stor del från saker som ni har tipsat om. Och så här ser mitt första utkast ut:

1. Jag ska skriva in mina träningsdagar i mitt schema. Precis så som jag planerar mat ska jag nu planera för träning. Två dagar i veckan är mitt modesta, men i min värld realistiska, startnummer.

2. Jag ska röra på mig så att mina muskler darrar. Vissa dagar orkar jag mycket. Andra dagar mindre. Målet är inte en distans eller en tid. Det är att känna i musklerna att jag har rört på mig mer än vad jag känner mig bekväm (soffpotatisbekväm) med.

Jag tänker att de där två punkterna räcker som en start. Vad tror ni, mina morötter och piskor? Kan det vara så att jag är något på spåren?

Träningstorsdag host host

Jag tar och dammar av den här gamla etiketten som hamnat i ett hörn i min fysiska källare. För nu är det dags att ta tag i allt det här igen. Det här med motion och må bra etc mm osv. Jag fick nämligen ett så himla bra tips i en av kommentarerna här om dagen. Detta:

Att jag ska planera min träning precis som jag planerar mina veckomenyer. Hur genius?

Än har jag inte kommit igång eftersom all min veckoplanering sker på söndagar men jag kan redan nu avslöja att jag denna vecka gått en powerpromenad och att jag så snart jag kritat ner dessa rader ska ge mig ut på en lunchpromme på Gärdet.

Jag känner så många mäktighetskänslor i bröstet just nu pga har packat med mig träningskläder i min datorväska att jag vill skrika ut det på arbetsplatsen. Men eftersom jag är en kontrollerad människa (och att jag inte känner de som sitter längre bort i lokalen varför ett skrikande skulle bli enbart jättekonstigt) så ska jag bara lugnt och stilla gå och byta om. Värdighet är ett ledord jag jobbar in mer och mer i mitt varande.

Förresten! Lite senare idag återkommer jag med en ny Nassim-övning. Han är fortfarande min PT även om han inte torde vara så stolt över mig i det senaste. Men han vet inget av detta maskande jag har hållit på med. Jag är nämligen en mästare på att dölja saker ska ni veta. En mästare!

Maskningsmästaren. Döljningsmästaren. Kärt barn har många namn.

Erika kan berika, nu med PT: Nassim Al Fakir!

Det här är Nassim. Han måste vara den mest vältränade person jag känner. Han har en sån kroppskontroll och sån passion för träning att det nästan är overkligt. I alla fall för mig som är något av en total träningsanalfabet. Och vet ni? Från och med nu och fram till typ jul så kommer Nassim att ge mig en övning i veckan som jag ska göra. Mina önskemål är övningar som jag kan göra för att förstärka mage, rygg och korsett. Alla dessa övningar kommer jag att lägga upp här på Erika kan berika eftersom det känns så LYXIGT att ha en egen PT här. Plus att det blir ytterligare en morot för att träna.

Den första övningen är plankan. Här säger Nassim att det är viktigt att man tänker att naveln ska dras in mot ryggraden. Extra viktigt för mig som har haft ett småkonstigt glapp mellan mina magmuskler.
Edit: på förekommen anledning vill jag bara förtydliga att jag inte har något glapp längre, inte något som jag tror eller känner är ett problem. Har man det är mammamage en bra sida (och app) att bekanta sig med.

Som en utökning av planki ska jag också gå ut med foten och sedan in igen.

Och sedan växla de två olika benen.

Så här. Tjugo gånger om dagen ska jag göra detta. Jag är lite osäker på om han menar 20 gånger totalt eller 20 gånger per ben. Jag gissar egentligen på det senare men eftersom jag känner mig svag så väljer jag att tolka det som att han menar 20 gånger totalt. Visst är jag smart?

Utöver att jag faktistkt har gjort detta i två dagar så har jag också gått en powerwalk denna vecka. Så här i sjukdomstider (då både jag och mina barn är sjuka växelvis) och med enormt mycket jobb och långa arbetsdagar är det i princip omöjligt att hitta tiden då jag kan träna. Jag vet att denna omöjlighet hänger ihop med min egen ovilja att prioritera träning men istället för att bli sur på mig själv väljer jag att se det som att det var bra gjort av mig att komma ut på en 45-minuters PW i alla fall. Heja mig? Ja, heja mig!

Nästa vecka kommer nästa övning. Roligt detta med PT i bloggen, tycker ni inte?

Klent träningsresultat denna vecka. KLENT!

Hej träningsdagboken.

Den här veckan har jag kommit mig ut 5 gånger 0 gånger. Ja, alltså noll gånger.

:(

Jag skyller mitt urusla träningsresultat på att jag har blivit rejält förkyld. Innan jag blev förkyld, vilket inträffade på söndagen, så har jag inget att skylla på förutom att jag typ "inte kände för det".

Det är ju så mörkt ute nu om kvällarna.

Förutom att jag har ett rekorddåligt träningsresultat denna vecka så har jag kommit fram till två saker. En bra och en dålig nyhet kan man säga.

Vi börjar med den dåliga:

1. Dåligt: jag kan inte längre kalla mig för en tränande människa. Och jag kan verkligen inte relatera till ett sant träningspsyke. Min kollega som skulle åka på en weekend med sin partner till London över helgen sa: "fattar du, jag kommer inte att träna på två dagar! Ingenting!" Det var hans första tanke med resan. Inte: kul! Jag ska shoppa! Jag ska bo på hotell! Jag ska äta gott! Utan: jag ska inte träna. Analys: jag har en bit kvar dit där han är rent mentalt.

Sen det som är bra:

2. Bra: jag har fått samma tränande person att gå med på att ge mig en övning i veckan som jag ska bemästra. Han kommer alltså att fungera lite som min PT. En PT här i bloggen! Analys: Roligt!

Jag måste sluta nu men jag vill bara säga en sista sak. Jag tänker inte ge upp. Inte! Icke! Oh nej!

Nästa vecka kör jag. Då kör jag!

Okej. Hej då.

Är sagan om mig som en tränande människa redan på väg att ta slut?

En gång har jag lyckats ta mig ut under den senaste veckan. En gång! Det var i måndags då jag skulle göra det sista löppasset från förra veckans program för att komma ikapp. "Komma ikapp", hah! Då skulle jag springa totalt sex minuter men det blev för tungt. Jag orkar alltså inte tre minuters sammanhållande löpning. Det är svagt. Så väldigt svagt. Men sant. Nu förstår ni min nivå. Den är skrämmande låg.

Och jag vet inte vad jag har att skylla på heller? Mer än att jag bara inte har orkat något den här veckan. Jag är så trött. Så sjukligt trött. Jag hoppas att detta bara var en tillfällig svacka men mina ben känns som bly trots att jag bara sitter här. Precis så kändes det också i måndags. Då integrerade jag löppasset i en 45 minuter lång power walk så ja ja. Detta får väl sorteras under kategorin: alltid nåt.

Nu skall det dock sägas att jag har cyklat till och från jobbet fredag, tisdag och onsdag men det är som sagt med en elcykel. Det räknas inte, det tycker jag inte. Även om det rör sig om 33 kilometer totalt.

Nej, skärpning Strand-Berglund. Så här snabbt får sagan om mig som tränande människa inte ta slut.

Har kanske mina coacher/morötter/piskor något uppmuntrande att säga till mig?

Som motiverande bild bjuder jag här på mig i min träningsoutfit. Så diskret smyger jag runt Kungsholmen och Karlberg nu va. Så diskret.

Diskret men med knallrosa detaljer.

Jag ser ju i alla fall ut som en tränande människa så kämpa nu Strand-Berglund. Kämpa!

Träningsbloggen: nu med nya träningskläder!

Fråga: när kan man börja kalla sig själv för en tränande människa utan att det känns som att man hittar på? Om jag gör en empirisk undersökning med mig som enda underlag är svaret att man inte kan det när man är inne på sin blott tredje vecka.

Men så är det ju ändå, på alla sätt. Detta är min tredje vecka med er som coacher och låt mig redovisa hur bra det har funkat även denna vecka med er som piskmorötter:

Fredag: fortsatte med löpprogrammet, del tre av vecka två: 14 minuter rask gång samt löpning.

Måndag: Del ett av vecka 3 av löpprogrammet. 14 minuter rask gång och löpning.

Onsdag: Del två av vecka 3 av löpprogrammet. 15 minuter rask gång och löpning.

I tillägg till detta har jag cyklat till och från jobbet två dagar. Nu har jag visserligen en elcykel men jag måste trampa den för att den ska kicka igång drivet. Det är 6,5 km enkel väg, you do the math. Nej förresten, jag gör det: 26 km har jag cyklat dessutom. Wow.

Reflektioner: En del pigga saker har hänt denna vecka och fram tills att jag var ute och sprangish igår skulle jag säga att allt har känns lätt och kul. Men igår var det jobbigt. Fy tusan. Kanske berodde det på att jag hade haft världens mest intensiva arbetsdag innan? Jag trodde att det skulle bli skönt att springa av mig den men i stället blev det det tyngsta passet hittills. Och då är det ju inte några brakpass jag förbundit mig till. Vi får se hur det känns när jag ger mig på nästa del av löpprogrammet till helgen.

Den piggaste saken denna vecka var när jag köpte nya löparkläder. Alltså. Alltså! Det är med ett sånt självförtroende jag nu smälter in bland Kungsholmsstrands joggers. Kanske kan ni få se en bild på min outfit? Den är ganska gråsvart kan man säga men med starka rosa inslag. Hur kommer det sig att träningskläder blivit så neoniga funderar jag en del på, men inte jättemycket.

En sak som jag inte ska göra om är att prata om träning med riktiga träningsproffs. Vi har lite svårt att mötas i ett samtal kan man säga. Så här. Jag fick feeling en dag och tänkte att jag kunde prata lite med två av mina kollegor om övningar och sånt. Jag jobbar nämligen med Nassim Al Fakir som nog är den mest vältränade person jag känner och en kille som kallas Lavan som är tränare och mästare i en ganska avancerad kampsport. Ni kan ju tänka er scenariot. Där sitter jag, en slapp person som älskar tryffelsalami mest av allt i hela världen, mellan två totala muskel- och kraftpaket som tränar varje dag I kid you not. Det jag trodde skulle bli ett kul samtal och kanske en pepp till mig och bloggen blev helt HELT överavancerad. Samtalet avslutades med att jag backade ut ur rummet och ropade "amen ni förstår ju inte var jag kommer ifrån! Jag vill bara gå runt i en delikatessaffär och plocka på mig tryffelsalami och brieostar! Det är den enda träning jag gjort i hela mitt liv!" Men om det finns någon som är intresserad så var deras råd: Gå inte till en PT och kalla aldrig det du gör för träning. (Obs: detta var inte riktat mot bara mig utan mer menat som att ingen ska kalla det man gör för att träna för då blir det typ "jobb".  Jag tror att det var så han menade.)

Vi får se. Nu blev jag ändå lite peppad på att få några övningar av dessa två galningar som jag kan hålla på med varje vecka? Som ett experiment kan man kanske säga? Det kanske kan bli kul? Eller underhållande i alla fall. Äh, vi får se. Vi får se.

Reflektioner runt det här med att bli en tränande människa

Så, jag har nu varit en tränande människa i cirka en vecka. //paus för fniss // Det är intressant hur bra den här piskan eller moroten (har inte bestämt mig än) funkar för mig. Det här att jag måste redovisa min framfart här i bloggen menar jag. Än så länge kommer detta inte naturligt för mig men jag har känt ett sug efter att komma ut och röra på mig och jag har även agerat på detta sug. Mycket flott!

Ska jag börja med att redovisa min träning sedan föra torsdagen?

Måndag: fortsatte med löpprogrammet (är lite efter redan pga var inte ute under helgen RATS!) med att hoppa fram till vecka 2 (FUSK? Kanske men mest nej.) 14 minuter rask gång samt löpning.

Onsdag: Del två av vecka 2 av löpprogrammet. 14 minuter rask gång och löpning, som sedan gick över till en power walk då jag lyssnade klart på en podd. 45 minuter var jag ute totalt.

Reflektioner:

1. Jag gillar det här löpprogrammet eftersom det är helt rimligt för en i min kondition. 14 minuter orkar jag med samt att det inte tar kål på mig. Tvärt om. Jag blir sugen på att göra mer men jag stoppar efter 14 för att just bygga upp ett sug. Mentalt funkar detta lur utmärkt.

2. Att lyssna på en bra pod gör att den här motionsturen känns lite mer meningsfull också. Med en bra pod får jag underhållning och lite nytt att tänka på också. Älskar det.

3. Alla, prick ALLA som är ute och rör på sig i mitt område (och det är många jeez), har snajdiga kläder. Jag har på riktigt inte sett en enda i gympabyxor och sladdrig t-shirt utan alla har snabba tights och små västar och jackor och jag vet inte allt. Jag ser ut, och känner mig, som en lufs när jag är ute. Det är inte någon bra känsla så jag har planer på att köpa en lite mer rimlig träningsoutfit. Har ni några tips? Var gärna specifika med märke och gärna länkar. Jag förstår att jag låter ängslig här men precis så är det. Jag tycker inte om att sticka ut, särskilt inte när jag känner mig så osäker som jag gör nu på okänd mark och allt det där. Så alla kommentarer om att jag ska skita i hur jag ser ut osv – spara dem tills dess att jag är en tränande människa på riktigt. Jag kan väl i alla fall få se ut som att jag vet vad jag håller på med. Dvs är en människa som är ute och gör springliknande rörelser men jaja ni fattar. Fake it 'til you make it!

4. Efter ett samtal med en klok kvinna i helgen är jag helt säker på att PT är min väg att gå. En PT som också är sjukgymnast that is. Min tanke med PT är inte att öka utan att få hjälp att göra övningar som är anpassade för mig. Men det tar jag sen. Nu planerar jag att fortsätta vara nöjd med min start.

Okej coacher. Det jag behöver nu är alltså tips på träningskläder. Var hittar jag såna? Obs: de behöver inte alls vara lika snabba och dyra som de jag ser i mina kvarter. Vad tränar ni i för kläder till exempel?

(Ännu en) Uppdatering om hur det går att bli en tränande människa

Om jag ska beskriva hur det går för mig att bli en tränande människa med bara ett enda ord så får det bli med ordet: dåligt. Det var väl typiskt att just jag skulle ha så urusel karaktär när det kommer till att träna. I huvudet har jag ju allt så klart för mig. Motivationen (att få ordning på ryggen samt orka vara en bra och hel förälder till Olof och Greta även om några år) finns där. Tanken om hur detta ska gå till: skaffa en PT (finns i mitt hus) gå till en naprapat (finns i huset intill) motionera på egen hand (finns även det precis utanför huset) = check! Så vad fan Erika, SKÄRPNING! ropar jag. Men lyssnar jag? Nähäärå.

Så jag tänker så här. För att kanske skapa någon slags motivation, morot eller må hända är ordet jag far efter "piska", så tänker jag rapportera här i bloggen varje torsdag hur min träningsvecka har sett ut. Hur mycket har jag rört på mig? Hur har mina ansträngningar till att bli en tränande människa sett ut? För ibland tänker jag att jag borde vara schysstare mot mig själv. De här promenaderna jag tar varje dag för att hämta barnen eller när jag går en måndagspromenad runt Karlbergskanalen för att lyssna på en pod. Dom borde räknas, väl? Eller nej, förresten inte. Inte om jag inte medvetet gör det till ett "träningspass". Vardagsmotionen får bli en bonus.

Nåja. Jag börjar denna första träningstorsdag (oooh, catchy name) med att definiera ett par målsättningar för mig själv. Innan det här året är slut ska jag:

1. i alla fall ha pratat med en PT, 
2. gått till en naprapat minst en gång, 
3. lärt mig att springa tre kilometer.

Babysteps, mina vänner. Babysteps. Och ja: HEJA MIG! För jag är inte som en kvinna (en hyllad och prisbelönt designer) som jag läste en intervju med i senaste numret av Damernas som ba: "springa en mil? Pft! Det är ingen utmaning. Det är bara att öva några gånger så klarar man det. Tio mil, då snackar vi". Ågud. Jag är så långt ifrån henne som man rimligen kan komma.

Ps. Om någon av er vill komma med tips, pepp eller smisk så är jag er.

Åja, höll på att glömma, redovisning av veckan hittills:

Måndag: powerwalk 20 minuter (sen kasade jag av banan när jag gled in i Västermalmsgallerian och började shoppa istället. Typiskt.)

Onsdag: Startade detta löpprogram. Det känns spännande.