Jag vet inte vad som hände men plötsligt befann jag mig i ett hav av krav på enkäter som jag skulle fylla i och skicka in till institutioner och centralbyråer. Och eftersom jag stundtals kan vara en både tillmötesgående och noggrann människa så är detta något som jag nu också har gjort. Jag har svarat på frågor om astma och hälsa och mitt län och miljö och förskola och jag vet inte allt. Jag har suttit böjd över köksbordet och gjort små kryss i formulär. Känt mig viktig. Som att jag bidrar. Som att jag nu verkligen är en del i statistiken.
Och så mitt i allt så kröp livet på mig. För bland alla dessa enkätfrågor kom det några frågor om graviditet och barn och sådant relaterat.
Fråga 22: Har du någon gång haft missfall?
Fråga 22.1: Om JA hur många gånger?
Eftersom tiden gör sitt för att man ska glömma detaljer runt sådant som varit tungt så fick jag lov att leta reda på mitt gamla inlägg där jag berättade för första gången om vår längtan och vår långa väg mot att bli föräldrar. Och där fanns svaret: sex missfall hade jag innan det som skulle bli Olof och Greta fäste i min livmoder. Som ett helt otroligt sammanträffande så är det just idag exakt tre år sedan jag skrev det där inlägget. Nå. Med tårar i ögonen läste jag klart hela inlägget innan jag svarade klart på den sista enkäten och skrev in siffran sex på raden efter fråga 22.1. Och trots att detaljerna runt vår kamp bleknat och blivit lite suddigt i kanterna så inser jag att minnena av vår längtan fortfarande är tydlig. Och tacksamheten jag känner över att vi har fått bli föräldrar, den finns med mig varje dag. Och kanske är det just på grund av vår historia som det sedan var så stort att få kryssa i ett ja och skriva siffran två vid nästa fråga?
Fråga 23: Har du någonsin fött barn?
Fråga 23.3 Om JA hur många barn har du fött?
Det var ett stolt och mäktigt ögonblick i mitt liv som statistik.
Visar inlägg med etikett IVF. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett IVF. Visa alla inlägg
onsdag 4 mars 2015
onsdag 10 december 2014
Bakom lucka tio: Vår speciella dag
Det är inte bara Nobeldagen idag. Det är också vår speciella dag. För idag är det tre år sedan det som var starten för Olof och Greta återinfördes på Örebro sjukhus. Det är rätt speciellt att veta så precis när ens barn blev till och när de kom på plats i min mage. Speciellt och fint.
Vi har firat genom att titta på Nobelsändningarna. Greta blev alldeles betagen av dansarna och blinkade inte ens under tiden som de var på tv men i övrigt har barnen varit lagom intresserade av festligheterna. Att tv:n ändå har stått på beror på att de här sändningarna har fått en särskild betydelse för mig. De har kommit att bli så intimt förknippade med hela vår historia. Den med det lyckligaste slutet av dem alla.
För tre år sedan låg jag nämligen i vår soffa i Hummelviken och tittade på prisutdelningen och banketten och bara grät och grät och grät. Jag grät för att jag så innerligt gärna ville att de två små frön som jag fått i min mage skulle få bli något mer än bara en dröm. Snälla, snälla, snälla var de enda ord som fick plats i mitt huvud medan jag grät för att jag inte förstod hur jag skulle orka hoppas på att det skulle fungera den här gången efter att ha misslyckats så många gånger tidigare. Jag grät för att jag tyckte att prisutdelningen var så magnifikt vacker. Det här var året då tre kvinnor fick fredspriset: Ellen Johnson Sirleaf, den första kvinnliga valda president i Liberia samt kvinnoaktivisterna Tawakul Karman från Jemen och Leymah Gbowee från Liberia och jag grät över deras styrka och mod. Året innan, alltså 2010, fick Robert G. Edwards nobelpriset i medicin för att han utvecklat IVF och det tänkte jag mycket på. Det kändes väldigt symboliskt att just han hade fått Nobelpriset för den upptäckt som jag själv upplevde i min kropp just då och jag grät för att jag önskade så att det skulle vara ett gott tecken.
Och så blev det ju. Det var ett gott tecken. De små fröna stannade kvar och växte sig starka och nu har jag två små busfrön här hos mig som yr runt medan tacksamheten värker i mitt bröst. Jag är så tacksam över vetenskapen, över medicinen, över alla steg som behövde ske för att jag skulle kunna ledas fram till den punkt där jag är idag. Punkten där jag får fira vår speciella dag tillsammans med Ulf och med Greta och med Olof. För det här är verkligen vår speciella dag och herregud vilken lycka det är.
Vi har firat genom att titta på Nobelsändningarna. Greta blev alldeles betagen av dansarna och blinkade inte ens under tiden som de var på tv men i övrigt har barnen varit lagom intresserade av festligheterna. Att tv:n ändå har stått på beror på att de här sändningarna har fått en särskild betydelse för mig. De har kommit att bli så intimt förknippade med hela vår historia. Den med det lyckligaste slutet av dem alla.
För tre år sedan låg jag nämligen i vår soffa i Hummelviken och tittade på prisutdelningen och banketten och bara grät och grät och grät. Jag grät för att jag så innerligt gärna ville att de två små frön som jag fått i min mage skulle få bli något mer än bara en dröm. Snälla, snälla, snälla var de enda ord som fick plats i mitt huvud medan jag grät för att jag inte förstod hur jag skulle orka hoppas på att det skulle fungera den här gången efter att ha misslyckats så många gånger tidigare. Jag grät för att jag tyckte att prisutdelningen var så magnifikt vacker. Det här var året då tre kvinnor fick fredspriset: Ellen Johnson Sirleaf, den första kvinnliga valda president i Liberia samt kvinnoaktivisterna Tawakul Karman från Jemen och Leymah Gbowee från Liberia och jag grät över deras styrka och mod. Året innan, alltså 2010, fick Robert G. Edwards nobelpriset i medicin för att han utvecklat IVF och det tänkte jag mycket på. Det kändes väldigt symboliskt att just han hade fått Nobelpriset för den upptäckt som jag själv upplevde i min kropp just då och jag grät för att jag önskade så att det skulle vara ett gott tecken.
Och så blev det ju. Det var ett gott tecken. De små fröna stannade kvar och växte sig starka och nu har jag två små busfrön här hos mig som yr runt medan tacksamheten värker i mitt bröst. Jag är så tacksam över vetenskapen, över medicinen, över alla steg som behövde ske för att jag skulle kunna ledas fram till den punkt där jag är idag. Punkten där jag får fira vår speciella dag tillsammans med Ulf och med Greta och med Olof. För det här är verkligen vår speciella dag och herregud vilken lycka det är.
måndag 8 december 2014
Idag är det en mycket speciell dag
Ibland, lite då och då faktiskt, slår det mig fortfarande det här miraklet som det innebär att jag och Ulf fick bli föräldrar till Olof och Greta. Idag är en sån dag då dessa tankar är extra närvarande.
Idag är det nämligen exakt tre år sedan som våra två barn blev till. För tre år sedan hade vi redan varit till sjukhuset i Örebro för att fortsätta resan mot våra barn och jag gissar att jag vid den här tidpunkten för tre år sedan kände lika delar hoppfullhet som ängslig oro över att det inte skulle fungera den här gången heller. Samtidigt, vid samma tidpunkt, hade cellerna redan börjat dela på sig, de celler som blev en morula som två dagar senare fick flytta in i min mage, de celler som nu är våra två älskade barn.
Vid nattningen idag, som var väldigt livlig måste jag tillägga, pratade jag med barnen om hur mycket jag och pappan längtade efter dom och hur allt var då för tre år sedan. Varken Olof eller Greta förstår väl exakt vad jag pratar om men båda två har lärt sig var i min mage de sedan låg. Och ikväll låg de på var sin sida om/på mig i mörkret och klappade på sin plats på min mage.
Och än en gång fylls jag av en sån tacksamhet. Jag är så oändligt tacksam över att det här fick hända mig. Olof och Greta. Tänk att Olof och Greta fick hända mig.
Idag är det nämligen exakt tre år sedan som våra två barn blev till. För tre år sedan hade vi redan varit till sjukhuset i Örebro för att fortsätta resan mot våra barn och jag gissar att jag vid den här tidpunkten för tre år sedan kände lika delar hoppfullhet som ängslig oro över att det inte skulle fungera den här gången heller. Samtidigt, vid samma tidpunkt, hade cellerna redan börjat dela på sig, de celler som blev en morula som två dagar senare fick flytta in i min mage, de celler som nu är våra två älskade barn.
Vid nattningen idag, som var väldigt livlig måste jag tillägga, pratade jag med barnen om hur mycket jag och pappan längtade efter dom och hur allt var då för tre år sedan. Varken Olof eller Greta förstår väl exakt vad jag pratar om men båda två har lärt sig var i min mage de sedan låg. Och ikväll låg de på var sin sida om/på mig i mörkret och klappade på sin plats på min mage.
Och än en gång fylls jag av en sån tacksamhet. Jag är så oändligt tacksam över att det här fick hända mig. Olof och Greta. Tänk att Olof och Greta fick hända mig.
tisdag 30 september 2014
Om att vara märkt på djupet
Så jag laddade ner lite olika spännande appar och program för att ha som hjälpmedel för att monitorera min pms och reda ut hur hormonerna stökar till min kropp och mitt psyke under en cykel. Men det här att fokuset som flera av dem har för att ha koll på fertiliteten och på så sätt maximera chanserna till att bli gravid – nej, jag klarade inte av det.
Inte för att jag vill bli gravid igen men inte lyckas. Men eftersom jag levde i den där karusellen med full fokus på mens, ägglossning, hormonstimulering och – framförallt – avsaknad av lyckad graviditet under ungefär fem års tid så är det här komplicerade saker för mig.
Jag tror inte att någon, inte ens jag själv, förstår hur den där tiden har påverkat mig. Nu, när jag har Olof och Greta i mitt liv är det så lätt att låta den där gråa slöjan av sorg som jag alltid levde med falla in i något dolt hörn av mitt inre. Ibland, till och med lite då och då kan jag komma på hur sjukt allt var, om jag ser en annons för ett ägglossningstest eller så, men allra oftast är det något som jag inte ens tänker på. Jag har inte tid med det längre och dessutom har jag ju mina två underbara barn hos mig.
Men de här påminnelserna som jag fick i de här kalendrarna. De detaljerade tipsen om hur jag kan mäta min temperatur, hur jag ska hålla koll på datumen för att säkra vilka dagar som är de mest fertila och troliga att leda till ett plus på en sticka. De öppnade upp något i mig som jag inte riktigt orkar ta hand om tror jag. Jag vet inte, för jag stängde dörren snabbt. Men nu börjar jag förstå att den här viljan att ha barn men inte lyckas ger en märken för livet. Och det är djupa spår, trots att all längtan ledde fram till ett lyckligt slut. Det lyckligaste slutet av dem alla.
Inte för att jag vill bli gravid igen men inte lyckas. Men eftersom jag levde i den där karusellen med full fokus på mens, ägglossning, hormonstimulering och – framförallt – avsaknad av lyckad graviditet under ungefär fem års tid så är det här komplicerade saker för mig.
Jag tror inte att någon, inte ens jag själv, förstår hur den där tiden har påverkat mig. Nu, när jag har Olof och Greta i mitt liv är det så lätt att låta den där gråa slöjan av sorg som jag alltid levde med falla in i något dolt hörn av mitt inre. Ibland, till och med lite då och då kan jag komma på hur sjukt allt var, om jag ser en annons för ett ägglossningstest eller så, men allra oftast är det något som jag inte ens tänker på. Jag har inte tid med det längre och dessutom har jag ju mina två underbara barn hos mig.
Men de här påminnelserna som jag fick i de här kalendrarna. De detaljerade tipsen om hur jag kan mäta min temperatur, hur jag ska hålla koll på datumen för att säkra vilka dagar som är de mest fertila och troliga att leda till ett plus på en sticka. De öppnade upp något i mig som jag inte riktigt orkar ta hand om tror jag. Jag vet inte, för jag stängde dörren snabbt. Men nu börjar jag förstå att den här viljan att ha barn men inte lyckas ger en märken för livet. Och det är djupa spår, trots att all längtan ledde fram till ett lyckligt slut. Det lyckligaste slutet av dem alla.
måndag 12 maj 2014
Bebissjukan
En kollega som också fått tvillingar svängde förbi min plats på jobbet alldeles nyss. I vagnen låg hennes helt ofattbart söta tvillingar som var nio månader (födda åtta veckor för tidigt) och jag ville så gärna SÅ GÄRNA bara plocka upp dom och gulla med dom. Alla dessa känslor var något som jag var helt oförberedd på att de skulle komma. Att jag skulle bli en sån som nawwade ihjäl mig när jag tänkte på bebisar. Som höll på att börja gråta av lycka när jag insåg att en person som vi försökte knyta till programmet jag jobbar med skulle ha en alldeles ny bebis då. Som får hjärtan fulla ögonen när jag ser en gravidmage. Vem har jag blivit? undrar jag, och kan ändå inte låta bli att gilla mitt nya jag.
Samtidigt vet jag hur komplicerat allt är. Hur den här bebissjukan som gör att det finns något i mig som bara ropar att jag och Ulf borde ha minst tio barn till inte alls är enkel. För oss är det inte att bara "skaffa ett barn till" eller lite så där finurligt gå runt och säga att "vi får se vad som händer". Om vi bestämmer oss för att försöka en gång till så vet jag precis vad det är vi ger oss in på, vilka processer och risker det är som vi utsätter oss för. Det faktum att vi har ett antal embryon som ligger i en frys på ett sjukhus är inte på något vis en garanti för att det faktiskt finns ett syskon till Olof och Greta där.
Men så kommer den här mamman in med sina gulliga bebisar och för en stund skyms all den där vetskapen av fantasier om små små bebisar som ser ut som en liten Olof eller en liten Greta. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar så: Vilka små gullisar är det som ligger i den där frysen egentligen?
Samtidigt vet jag hur komplicerat allt är. Hur den här bebissjukan som gör att det finns något i mig som bara ropar att jag och Ulf borde ha minst tio barn till inte alls är enkel. För oss är det inte att bara "skaffa ett barn till" eller lite så där finurligt gå runt och säga att "vi får se vad som händer". Om vi bestämmer oss för att försöka en gång till så vet jag precis vad det är vi ger oss in på, vilka processer och risker det är som vi utsätter oss för. Det faktum att vi har ett antal embryon som ligger i en frys på ett sjukhus är inte på något vis en garanti för att det faktiskt finns ett syskon till Olof och Greta där.
Men så kommer den här mamman in med sina gulliga bebisar och för en stund skyms all den där vetskapen av fantasier om små små bebisar som ser ut som en liten Olof eller en liten Greta. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar så: Vilka små gullisar är det som ligger i den där frysen egentligen?
tisdag 10 december 2013
Idag är det vår dag
Idag är det exakt två år sedan Olof och Greta flyttade in i min mage. Då spenderade jag och Ulf en kort stund på förmiddagen i ett undersökningsrum där det som skulle bli våra barn återinfördes från en laboratorium till min livmoder. Resten av den dagen låg jag i soffan i Hummelviken där jag med gråt i ögonen och utmattade försök att känna hopp tittade på Nobelsändningarna.
För ett år sedan firade vi den här dagen som familj, med nakenfest framför tv:n och Nobelmiddagen för det var vad vi höll på med om kvällarna då när Olof och Greta var små. Nakenfester där Olof och Greta fick flaxa runt utan kläder alltså, allt för att få tiden att gå.
Idag har den lyckosamma fyrklövern handlat julklappar på NK och Åhléns och inne på Hermès hände det smått otroliga att den kvinna som hjälpte Ulf att hitta Den Perfekta Förlossningspresenten kände igen honom. Nästan ett och ett halvt år senare! Hon blev helt överlycklig när hon fick se våra barn.
När vi kom hem tittade vi en stund på Nobelprisceremonin och hamnade mitt i utdelandet av det i medicin, ett pris som betyder extra mycket för just oss. Året innan återinförandet, alltså år 2010, fick Robert G. Edwards nobelpriset i medicin för att han utvecklat IVF. Det tänkte jag mycket på då, i soffan i Hummelviken, och lika mycket nu. Gudars. Utan vetenskapen hade Olof och Greta aldrig funnits.
Så ikväll har vi ätit en fin middag och skålat i champagne för det här är vår dag. Vår dag som familj. Och vi har pratat om framtiden som tillsammans med Ulf, Olof och Greta inte alls känns lika oviss som den gjorde igår när jag hade ett annat par glasögon på mig. Ändå har jag gråtit. Det är bara så. Den här dagen gör mig gråtmild och lättrörd. Den påminner mig om det storslagna som Olof och Greta är. Och den får mig att gråta av en tacksamhet som nästan krampar i bröstet. Över all forskning som alla intelligenta, envisa människor gjort som fört utvecklingen framåt. Som fört livet framåt. Som gjort att vårt liv, mitt och Ulfs och Olofs och Gretas liv tillsammans, blev möjligt.
För ett år sedan firade vi den här dagen som familj, med nakenfest framför tv:n och Nobelmiddagen för det var vad vi höll på med om kvällarna då när Olof och Greta var små. Nakenfester där Olof och Greta fick flaxa runt utan kläder alltså, allt för att få tiden att gå.
Idag har den lyckosamma fyrklövern handlat julklappar på NK och Åhléns och inne på Hermès hände det smått otroliga att den kvinna som hjälpte Ulf att hitta Den Perfekta Förlossningspresenten kände igen honom. Nästan ett och ett halvt år senare! Hon blev helt överlycklig när hon fick se våra barn.
När vi kom hem tittade vi en stund på Nobelprisceremonin och hamnade mitt i utdelandet av det i medicin, ett pris som betyder extra mycket för just oss. Året innan återinförandet, alltså år 2010, fick Robert G. Edwards nobelpriset i medicin för att han utvecklat IVF. Det tänkte jag mycket på då, i soffan i Hummelviken, och lika mycket nu. Gudars. Utan vetenskapen hade Olof och Greta aldrig funnits.
Så ikväll har vi ätit en fin middag och skålat i champagne för det här är vår dag. Vår dag som familj. Och vi har pratat om framtiden som tillsammans med Ulf, Olof och Greta inte alls känns lika oviss som den gjorde igår när jag hade ett annat par glasögon på mig. Ändå har jag gråtit. Det är bara så. Den här dagen gör mig gråtmild och lättrörd. Den påminner mig om det storslagna som Olof och Greta är. Och den får mig att gråta av en tacksamhet som nästan krampar i bröstet. Över all forskning som alla intelligenta, envisa människor gjort som fört utvecklingen framåt. Som fört livet framåt. Som gjort att vårt liv, mitt och Ulfs och Olofs och Gretas liv tillsammans, blev möjligt.
söndag 29 september 2013
Att få barn som ofrivilligt barnlös
Det är konstigt. Det är så konstigt att tänka tillbaka på den där tiden. På de där dagarna, månaderna, åren av så mycket sorg och ilska och rädsla och avundsjuka på alla andra som bara gick runt och "skaffade" barn hit och dit. Sedan Karins Konstgrepp länkade till mitt inlägg om vår väldigt långa
och tunga väg mot att få barn har jag fått en del mail och kommentarer
från läsare som befinner sig i samma situation nu. Det har,
naturligtvis, väckt upp en massa tankar hos mig om hur livet var och hur
det har blivit.
Att säga att allt är glömt skulle naturligtvis vara att ljuga. Men minnet har bleknat och det är så märkligt. Att allt det jag tänkte på och andades i varje vaket ögonblick av mitt liv under fem år är borta. Men det har tagit tid att komma hit. Sorgen var inget som släppte i och med graviditeten eller ens födseln.
Det har gått över ett år sedan vi fick lyckan att bli föräldrar till Olof och Greta. Nu känns allt så självklart och vårt intensiva liv tillsammans rör sig tydligt framåt. Men så är det är något med den krispigt klara höstluften som gör att jag tas tillbaka till hur det var då. För ett år sedan. Hur mycket sorg vi bar runt på när vi styrde vår barnvagn runt Hagaparken. Hur både jag och Ulf var så tacksamma att vi bara grät hela tiden. Hur vi inte kunde nämna något av det som hade varit utan att ramla. Kanske berodde det på uppdämd ångest? Helt säkert fanns rädslan där hela tiden. Den som inte ville släppa taget om oss helt. Tänk om allt bara skulle försvinna? Tänk om Olof och Greta inte var på riktigt? Såna saker sa vi till varandra och vi grät. Vi visste att vi inte skulle ha överlevt det.
Hur länge vi hade det så minns jag inte men med månaderna har minnet tagit nya vägar. Alla våra erfarenheter har sorterats in i andra fack och när jag nu tänker på alla våra missfall, på hormonbehandlingarna och alla dessa läkarbesök som vi gjorde så känner jag någon slags ömhet. För alla dessa möten, alla dessa tårar och alla dessa böner som jag bad ledde fram till Olof och Greta. Tänk om vi inte hade fått det där missfallet på vår resa till Italien? Tänk om jag inte hade börjat blöda dagen innan jag skulle börja mitt nya jobb? Då hade vi inte haft Olof eller Greta här hos oss och det är ju alldeles otänkbart. Vi hade haft ett annat barn, säkert ett alldeles förtjusande barn, men då hade Olof och Greta aldrig fått bli till. Tänk om dom aldrig hade fått bli till! Det är så overkligt att allt bara snurrar.
Och även om jag fortfarande har mycket kvar som är obearbetat från den där mörka tiden så drar minnet av sorgen inte längre ner mig till botten av ån. Insikten om att det inte lägre gör ont att tänka på hur vi hade det är en sådan lättnad att den inte låter sig beskrivas.
Att säga att allt är glömt skulle naturligtvis vara att ljuga. Men minnet har bleknat och det är så märkligt. Att allt det jag tänkte på och andades i varje vaket ögonblick av mitt liv under fem år är borta. Men det har tagit tid att komma hit. Sorgen var inget som släppte i och med graviditeten eller ens födseln.
Det har gått över ett år sedan vi fick lyckan att bli föräldrar till Olof och Greta. Nu känns allt så självklart och vårt intensiva liv tillsammans rör sig tydligt framåt. Men så är det är något med den krispigt klara höstluften som gör att jag tas tillbaka till hur det var då. För ett år sedan. Hur mycket sorg vi bar runt på när vi styrde vår barnvagn runt Hagaparken. Hur både jag och Ulf var så tacksamma att vi bara grät hela tiden. Hur vi inte kunde nämna något av det som hade varit utan att ramla. Kanske berodde det på uppdämd ångest? Helt säkert fanns rädslan där hela tiden. Den som inte ville släppa taget om oss helt. Tänk om allt bara skulle försvinna? Tänk om Olof och Greta inte var på riktigt? Såna saker sa vi till varandra och vi grät. Vi visste att vi inte skulle ha överlevt det.
Hur länge vi hade det så minns jag inte men med månaderna har minnet tagit nya vägar. Alla våra erfarenheter har sorterats in i andra fack och när jag nu tänker på alla våra missfall, på hormonbehandlingarna och alla dessa läkarbesök som vi gjorde så känner jag någon slags ömhet. För alla dessa möten, alla dessa tårar och alla dessa böner som jag bad ledde fram till Olof och Greta. Tänk om vi inte hade fått det där missfallet på vår resa till Italien? Tänk om jag inte hade börjat blöda dagen innan jag skulle börja mitt nya jobb? Då hade vi inte haft Olof eller Greta här hos oss och det är ju alldeles otänkbart. Vi hade haft ett annat barn, säkert ett alldeles förtjusande barn, men då hade Olof och Greta aldrig fått bli till. Tänk om dom aldrig hade fått bli till! Det är så overkligt att allt bara snurrar.
Och även om jag fortfarande har mycket kvar som är obearbetat från den där mörka tiden så drar minnet av sorgen inte längre ner mig till botten av ån. Insikten om att det inte lägre gör ont att tänka på hur vi hade det är en sådan lättnad att den inte låter sig beskrivas.
måndag 10 december 2012
Idag är en alldeles speciell dag igen
Idag är det en alldeles speciell dag igen. Idag är det nämligen precis ett år sedan vi åkte till Örebro för att återinföra de två embryon som skulle bli Olof och Greta.
Då var det lördag och nästan helt tomt på sjukhuset förutom vi och vår läkare Anna. En galge hängde på dörrhandtaget till fertilitetsavdelningen så att vi skulle komma in genom den annars låsta dörren.
Än en gång fick vi följa återinförandet på en ultraljudsskärm. Och än en gång fick vi se det nästan magiska ljus som klarnar upp i livmodern när embryot kommer på plats. Två gånger fick vi se det magiska ljuset.
Jag minns att jag nästan inte hade något hopp kvar om att det skulle lyckas. Vi hade ju varit där så många gånger och blivit besvikna precis lika ofta. När Anna sa att vi förhoppningsvis inte skulle ses igen suckade jag bara när jag försökte le och hålla med.
I bilen på väg hem, till Hummelviken åkte vi faktiskt, började tårarna trilla och sedan grät jag hela resten av dagen. Jag låg i soffan i Hummelviken och tittade på Nobelsändningarna och önskade intensivt att embryona skulle fästa. Snälla snälla snälla bad jag och höll tummarna så hårt att de vitnade. Snälla snälla snälla låt oss får bli föräldrar den här gången. Det var det enda jag kunde tänka den dagen.
Och så blev det ju. Men det visste jag inte då. Där i soffan i Hummelviken. Då var allt bara kaos och jobbigt och märkligt ledsamt. Och svagt svagt hoppfullt.
Då var det lördag och nästan helt tomt på sjukhuset förutom vi och vår läkare Anna. En galge hängde på dörrhandtaget till fertilitetsavdelningen så att vi skulle komma in genom den annars låsta dörren.
Än en gång fick vi följa återinförandet på en ultraljudsskärm. Och än en gång fick vi se det nästan magiska ljus som klarnar upp i livmodern när embryot kommer på plats. Två gånger fick vi se det magiska ljuset.
Jag minns att jag nästan inte hade något hopp kvar om att det skulle lyckas. Vi hade ju varit där så många gånger och blivit besvikna precis lika ofta. När Anna sa att vi förhoppningsvis inte skulle ses igen suckade jag bara när jag försökte le och hålla med.
I bilen på väg hem, till Hummelviken åkte vi faktiskt, började tårarna trilla och sedan grät jag hela resten av dagen. Jag låg i soffan i Hummelviken och tittade på Nobelsändningarna och önskade intensivt att embryona skulle fästa. Snälla snälla snälla bad jag och höll tummarna så hårt att de vitnade. Snälla snälla snälla låt oss får bli föräldrar den här gången. Det var det enda jag kunde tänka den dagen.
Och så blev det ju. Men det visste jag inte då. Där i soffan i Hummelviken. Då var allt bara kaos och jobbigt och märkligt ledsamt. Och svagt svagt hoppfullt.
lördag 8 december 2012
Idag är en alldeles speciell dag
Idag är en alldeles speciell dag. För idag är det exakt ett år sedan Olof och Greta blev till. På en provrörsplatta i Örebro. Vi har pratat om det mycket idag, jag, Olof och Greta. Hur de plockade ut ett mamma-Greta-frö som fick träffa ett pappa-Greta-frö och ett mamma-Olof-frö som fick träffa ett pappa-Olof-frö. Det är faktiskt helt svindlande stort när man tänker på det. Att miraklet äntligen fick ske.
För ett år sedan var våra älskade barn en förhoppning lagd i händerna på ett läkarteam i Örebro. Och en dröm som jag och Ulf än så länge bara bar på i våra bröst. Idag är de här. Tänk, idag är de här.
För ett år sedan var våra älskade barn en förhoppning lagd i händerna på ett läkarteam i Örebro. Och en dröm som jag och Ulf än så länge bara bar på i våra bröst. Idag är de här. Tänk, idag är de här.
onsdag 19 september 2012
Barnen i dikten
Jag känner en sån oändlig tacksamhet över att jag och Ulf har fått bli föräldrar. Och jag är oändligt tacksam över att just vi får vara föräldrar till just Olof och Greta. Med barnen i våra famnar är det så självklart.
Det var dom vi väntade på.
För några veckor sedan fick jag en dikt med posten av min gamla kollega Boel. Då kunde jag inte läsa den utan att ramla. Jag kan fortfarande inte läsa den utan att tårarna strömmar ner för mina kinder. Det är den finaste dikt jag någonsin läst. För den säger precis det jag känner.
Barnet i dikten
Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist
det vågar jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.
Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.
Harriet Löwenhjelm
torsdag 13 september 2012
Fråga om tester vid fertilitetsutredning
Svar: Vi gjorde vår utredning på Danderyds sjukhus. Vår läkare hette Sven-Eric Olsson och jag kan inte nog rekommendera honom. Han är fantastisk. På riktigt en fantastisk människa. Tyvärr minns jag inte exakt vilka tester vi gjorde men jag minns att jag lämnade hur mycket blod som helst. Det var rör på rör på rör. Ja, du ser ju på antalet papper jag hade med mig till provtagningen.
Jag vet att man gjorde kromosomanalys, om jag hade benägenhet att skapa blodproppar och testade efter diverse könsjukdomar. Men sen var det en skvadriljard andra tester också. Eftersom allt gjordes på läkarspråk så har jag ingen aning om vad det var (eller snarare: jag har inte lagt det på minnet). Jag blev dessutom remitterad till ultragyn där man kontrollerade att det inte fanns några defekter, veck eller polyper i min livmoder. Man kontrollerade också att äggledaren fungerade och att det inte fanns någon förträngning där.
Alla tester kom tillbaka utan anmärkning, eller vad jag ska säga. Testerna visade att jag var fullt frisk och att det inte fanns någon anledning till att jag fick missfall så lätt. För det ska jag poängtera: vi hade ju inte svårt för att bli gravida. I alla fall inte till en början. Då var vårt problem att vi hade svårt att behålla graviditeterna.
Ulf fick också lämna lite blodprover och ett spermaprov. Även hans tester visade att han var fullt frisk och att det inte fanns några skäl till att vi inte skulle kunna bli föräldrar.
Om det är någon fler som kan tänka sig att dela med sig av sina erfarenheter i kommentarsfältet tror jag att det är många som skulle bli glada och tacksamma.
måndag 10 september 2012
Hur man inser att man är i behov av IVF
När inser man att kanske är i behov av IVF, eller kanske snarare: när
började ni förstå att det inte skulle vara bara att "skaffa" barn? Vad
var det första ni gjorde? Vände er till vårdcentralen? Jag skulle vilja
veta mer om hela processen (jag vet att du skrivit en del om det
tidigare) och också mer om den känslomässiga resan.
Det här är en väldigt bra fråga. Framförallt är den känslomässiga resan fram till beslutet att försöka IVF inte enkel. Eller. Den var inte enkel för oss. För vi ville inte vara ett par som hade problem att bli med barn. Även om tecknen var väldigt tydliga hade både jag och Ulf svårt att acceptera att vi hade problem. Verkliga problem.
I vårt fall blev processen rätt utdragen också eftersom vi faktiskt blev med barn. Flera gånger, men som ni vet fick vi ju tyvärr inte behålla något av dem. Att det gjordes en utredning på oss beror på att läkarna på Danderyds Sjukhus rekommenderade oss att göra det efter vårt utomkvedshavandeskap. Jag minns inte säkert men jag tror att vi fick en remiss skriven av läkarna som hade behandlat oss på DS och det var också på DS som vi fick göra vår utredning. Då hade vi försökt bli med barn i ett och ett halvt år och haft två missfall och ett utomkvedshavandeskap. Redan innan operationerna (ja, plural, för jag fick göra om operationen eftersom den första misslyckades) när vi förstod att något inte stod rätt till för tredje gången bestämde vi oss för att be om att få göra en utredning. Så mentalt var vi där. Men det tog oss alltså ett och ett halvt år att komma dit. Sen tog det ytterligare ett och ett halvt år innan vi faktiskt började med IVF.
Rent känslomässigt då?
Till en början tänkte vi inte så mycket på att vi inte blev med barn. Efter det första missfallet sa vi att "ja, missfall är mycket vanligare än man tror" och efter det andra sa vi "ja, två missfall är inte heller ovanligt". Men när det tredje kom insåg vi att det nog inte skulle vara på det här viset.
Parentes: Man brukar säga att man ska försöka ett år innan man söker hjälp. Har man haft tre missfall är det också ett skäl till att söka hjälp. Ålder spelar också in. Är man äldre ska man söka hjälp tidigare. Tyvärr vet jag inte vart man vänder sig eftersom jag inte gick den vägen. Finns det någon bloggläsare som vet? Slut parentes.
Efter att vi gjort vår utredning, som visade att det inte var något fel på oss bestämde vi oss som jag skrivit tidigare för att fortsätta att försöka själva. Vare sig jag eller Ulf var där mentalt: Att vi skulle behöva IVF för att bli föräldrar. Jag minns också att jag ville ha något kvar att fästa mitt hopp vid. Lite som att om strategi ett (som var att bli spontant gravid och sedan försöka få det att fästa med hjälp av mediciner) inte funkade så behövde vi en strategi två som då alltså skulle vara IVF.
Jag var rädd för att börja med IVF för vad skulle jag ha kvar om det inte heller fungerade?
Så jag skulle säga att anledningen till att det tog lång tid för oss att börja med IVF handlade om våra egna rädslor. Och ångesten för att i slutet av historien behöva acceptera att vi inte skulle få bli föräldrar, inte till barn där jag skulle få se Ulfs ögon eller mina egna tår i alla fall.
Det här är en väldigt bra fråga. Framförallt är den känslomässiga resan fram till beslutet att försöka IVF inte enkel. Eller. Den var inte enkel för oss. För vi ville inte vara ett par som hade problem att bli med barn. Även om tecknen var väldigt tydliga hade både jag och Ulf svårt att acceptera att vi hade problem. Verkliga problem.
I vårt fall blev processen rätt utdragen också eftersom vi faktiskt blev med barn. Flera gånger, men som ni vet fick vi ju tyvärr inte behålla något av dem. Att det gjordes en utredning på oss beror på att läkarna på Danderyds Sjukhus rekommenderade oss att göra det efter vårt utomkvedshavandeskap. Jag minns inte säkert men jag tror att vi fick en remiss skriven av läkarna som hade behandlat oss på DS och det var också på DS som vi fick göra vår utredning. Då hade vi försökt bli med barn i ett och ett halvt år och haft två missfall och ett utomkvedshavandeskap. Redan innan operationerna (ja, plural, för jag fick göra om operationen eftersom den första misslyckades) när vi förstod att något inte stod rätt till för tredje gången bestämde vi oss för att be om att få göra en utredning. Så mentalt var vi där. Men det tog oss alltså ett och ett halvt år att komma dit. Sen tog det ytterligare ett och ett halvt år innan vi faktiskt började med IVF.
Rent känslomässigt då?
Till en början tänkte vi inte så mycket på att vi inte blev med barn. Efter det första missfallet sa vi att "ja, missfall är mycket vanligare än man tror" och efter det andra sa vi "ja, två missfall är inte heller ovanligt". Men när det tredje kom insåg vi att det nog inte skulle vara på det här viset.
Parentes: Man brukar säga att man ska försöka ett år innan man söker hjälp. Har man haft tre missfall är det också ett skäl till att söka hjälp. Ålder spelar också in. Är man äldre ska man söka hjälp tidigare. Tyvärr vet jag inte vart man vänder sig eftersom jag inte gick den vägen. Finns det någon bloggläsare som vet? Slut parentes.
Efter att vi gjort vår utredning, som visade att det inte var något fel på oss bestämde vi oss som jag skrivit tidigare för att fortsätta att försöka själva. Vare sig jag eller Ulf var där mentalt: Att vi skulle behöva IVF för att bli föräldrar. Jag minns också att jag ville ha något kvar att fästa mitt hopp vid. Lite som att om strategi ett (som var att bli spontant gravid och sedan försöka få det att fästa med hjälp av mediciner) inte funkade så behövde vi en strategi två som då alltså skulle vara IVF.
Jag var rädd för att börja med IVF för vad skulle jag ha kvar om det inte heller fungerade?
Så jag skulle säga att anledningen till att det tog lång tid för oss att börja med IVF handlade om våra egna rädslor. Och ångesten för att i slutet av historien behöva acceptera att vi inte skulle få bli föräldrar, inte till barn där jag skulle få se Ulfs ögon eller mina egna tår i alla fall.
söndag 2 september 2012
En fråga och ett svar om IVF
Var gjorde ni er IVF och hur länge fick ni vänta från det att remiss skickades till att ni fick komma första gången?
Vår historia är ganska lång även när det gäller IVF. Till att börja med gjorde vi vår utredning om ofrivillig barnlöshet på Danderyds sjukhus efter att jag haft utomkvedshavandeskapet. Innan dess hade vi haft två missfall så det var sjukhuset själva som erbjöd oss en utredning och den gjordes i december 2009. Den visade att allt var normalt hos både mig och Ulf och att vi helt enkelt var ofrivilligt barnlösa. Eftersom vi inte hade haft några problem med att bli gravida utan med att behålla dem bestämde vi oss – i samråd med vår läkare – för att fortsätta att försöka bli med barn på naturlig väg med en plan för att förhindra missfall (med diverse mediciner) till att börja med.
När vi inte lyckats bli gravida i september 2010 bestämde vi oss för att försöka med IVF. Då kom dråpslaget: vi fick veta att kön i Stockholm var cirka ett och ett halvt år. Ett och ett halvt ÅR! Det är inte vad man vill höra när man väl bestämt sig. Vår läkare berättade att IVF numer ingår i vårdgarantin och att han av en slump hade träffat IVF-läkare från Örebro som berättat att de inte hade någon kö vid just den här tiden. Ville vi åka dit? Vi skulle behöva vänta i tre månader för att garantin skulle gälla. Vi tackade ja till det erbjudandet.
Men ivern att sätta igång gjorde att vi valde att söka privat i väntan på Örebro. Samtidigt som vi ställde oss i kö till Örebro och Huddinge sjukhus bokade vi in möten med de tre privata IVF-kliniker som finns i Stockholms innerstad. Den mittemot St:Görans sjukhus (IVF-kliniken heter den) kunde ta emot oss omgående och var beredda att sätta igång med stimulering redan vid nästa mens så vi bestämde oss för att göra vår behandling där.
Det här var knappt en månad senare, i oktober 2010, och då blev jag spontant gravid. Vi satte alltså inte igång med någon stimulering på den privata kliniken, och lustigt nog eller vad jag ska säga så ringde ringde de från Örebro dagen efter vi fått ett plus på stickan och sa att vi var välkomna dit.
Potentiellt gick det alltså väldigt snabbt från att vi bestämt oss till att vi skulle få sätta igång. Men så kom den här spontana graviditeten (som tyvärr blev ännu ett missfall) som sköt upp hormonstimuleringsstarten. Den startade vi med i januari 2011.
Bra bonusinfo:
1. Vårdgarantin gäller. Om det är lång kö kan ni alltså söka er till andra landsting för att korta kötiden. Har ni en bra läkare hjälper han/hon er. Att göra IVF genom landstinget är gratis (förutom kostnader för hormoner och läkarbesök men det går ganska snabbt så har man frikort).
2. Om ni väljer att söka privat så är kostnaden för IVF avdragsgill om man har eget företag. (Kostnaden är rätt mastig, på den som vi vände oss till kostar ett försök som alltså innebär en hormonstimulering och x antal återinföranden 37 000 kronor).
Edit: Tydligen har jag missuppfattat något här. Som företagare är det inte avdragsgillt att genomföra en IVF-behandling. Däremot är det en skattefri förmån. Läs kommentaren från Susanne T här i inlägget så klarnar det kanske? Eller prata med din/er ekonomiperson. Det gjorde vi (men la tydligen inte några detaljer runt det hela på minnet *harkel*).
Edit: Ännu mer bra bonusinfo kom i kommentarerna till det här inlägget.
Anette skriver så här:
Om man inte uppfyller kraven på IVF i Sverige eller av någon anledning har bråttom och råd att finansiera försöken själv kan jag varmt rekommendera att vända sig till någon klinik i Danmark. Jag väntar mina tvillingar med hjälp av en klinik i Köpenhamn som heter Vitanova som tar emot par och singlar från hela världen. Ingen kötid och prismässigt ungefär som i Sverige eller något lägre. Det underlättar om man har en svensk gynekolog som kan ta tester inför och översätta recept så att det blir billigare än om man gör allt i Danmark.
Vår historia är ganska lång även när det gäller IVF. Till att börja med gjorde vi vår utredning om ofrivillig barnlöshet på Danderyds sjukhus efter att jag haft utomkvedshavandeskapet. Innan dess hade vi haft två missfall så det var sjukhuset själva som erbjöd oss en utredning och den gjordes i december 2009. Den visade att allt var normalt hos både mig och Ulf och att vi helt enkelt var ofrivilligt barnlösa. Eftersom vi inte hade haft några problem med att bli gravida utan med att behålla dem bestämde vi oss – i samråd med vår läkare – för att fortsätta att försöka bli med barn på naturlig väg med en plan för att förhindra missfall (med diverse mediciner) till att börja med.
När vi inte lyckats bli gravida i september 2010 bestämde vi oss för att försöka med IVF. Då kom dråpslaget: vi fick veta att kön i Stockholm var cirka ett och ett halvt år. Ett och ett halvt ÅR! Det är inte vad man vill höra när man väl bestämt sig. Vår läkare berättade att IVF numer ingår i vårdgarantin och att han av en slump hade träffat IVF-läkare från Örebro som berättat att de inte hade någon kö vid just den här tiden. Ville vi åka dit? Vi skulle behöva vänta i tre månader för att garantin skulle gälla. Vi tackade ja till det erbjudandet.
Men ivern att sätta igång gjorde att vi valde att söka privat i väntan på Örebro. Samtidigt som vi ställde oss i kö till Örebro och Huddinge sjukhus bokade vi in möten med de tre privata IVF-kliniker som finns i Stockholms innerstad. Den mittemot St:Görans sjukhus (IVF-kliniken heter den) kunde ta emot oss omgående och var beredda att sätta igång med stimulering redan vid nästa mens så vi bestämde oss för att göra vår behandling där.
Det här var knappt en månad senare, i oktober 2010, och då blev jag spontant gravid. Vi satte alltså inte igång med någon stimulering på den privata kliniken, och lustigt nog eller vad jag ska säga så ringde ringde de från Örebro dagen efter vi fått ett plus på stickan och sa att vi var välkomna dit.
Potentiellt gick det alltså väldigt snabbt från att vi bestämt oss till att vi skulle få sätta igång. Men så kom den här spontana graviditeten (som tyvärr blev ännu ett missfall) som sköt upp hormonstimuleringsstarten. Den startade vi med i januari 2011.
Bra bonusinfo:
1. Vårdgarantin gäller. Om det är lång kö kan ni alltså söka er till andra landsting för att korta kötiden. Har ni en bra läkare hjälper han/hon er. Att göra IVF genom landstinget är gratis (förutom kostnader för hormoner och läkarbesök men det går ganska snabbt så har man frikort).
2. Om ni väljer att söka privat så är kostnaden för IVF avdragsgill om man har eget företag. (Kostnaden är rätt mastig, på den som vi vände oss till kostar ett försök som alltså innebär en hormonstimulering och x antal återinföranden 37 000 kronor).
Edit: Tydligen har jag missuppfattat något här. Som företagare är det inte avdragsgillt att genomföra en IVF-behandling. Däremot är det en skattefri förmån. Läs kommentaren från Susanne T här i inlägget så klarnar det kanske? Eller prata med din/er ekonomiperson. Det gjorde vi (men la tydligen inte några detaljer runt det hela på minnet *harkel*).
Edit: Ännu mer bra bonusinfo kom i kommentarerna till det här inlägget.
Anette skriver så här:
Om man inte uppfyller kraven på IVF i Sverige eller av någon anledning har bråttom och råd att finansiera försöken själv kan jag varmt rekommendera att vända sig till någon klinik i Danmark. Jag väntar mina tvillingar med hjälp av en klinik i Köpenhamn som heter Vitanova som tar emot par och singlar från hela världen. Ingen kötid och prismässigt ungefär som i Sverige eller något lägre. Det underlättar om man har en svensk gynekolog som kan ta tester inför och översätta recept så att det blir billigare än om man gör allt i Danmark.
Det är helt enkelt INTE enkelt
Igår gick jag ut ur vår lägenhet själv för första gången på fyra månader. Eller. Det var vad jag trodde när jag gick ut genom porten.
Jag gick till apoteket. Det ligger tvärs över gatan från där vi bor. Det gick bra. Jag har ju varit där tidigare, till och med under den senaste månaden, men inte själv. Inte utan Ulf.
På vägen hem gick jag förbi 7 Eleven och köpte glass till mig och den nyblivna pappan. En sån enkel sak fick mig att inse att det inte alls var i maj jag gick ut själv. Det var långt tidigare. Jag har inget minne av när det var, men jag skulle gissa på december förra året.
För så har mitt liv sett ut. Jag har varit så försiktig. Räknar jag bakåt hade jag som ni vet en nästan outhärdligt fysiskt jobbig graviditet de sista månaderna. Innan dess var jag sängliggande för att undvika att tvillingarna skulle födas för tidigt. Innan det var jag inlagd på sjukhus. Innan det var jag sjukskriven på deltid. Innan det hade jag också så mycket sammandragningar att den längsta sträckan jag mäktade med att gå var den från bilen till min redaktion på UR eller SR.
Innan det mådde jag konstant illa och hade ständig rädsla för att jag skulle förlora graviditeten, som så många gånger förr. Även då var jag mer liggande än stående. Jag hade fått för mig att embryona skulle kunna lossna om jag satt, eller stod upp, för länge. Irrationellt tänkande ja, men dom tankarna var bara ett av alla mina säkerhetsbeteenden för att hantera ångesten över att vara gravid (eller snarare ett sätt att hantera rädslan för missfall).
Nu är vi tillbaka i december förra året.
Sedan den tionde december 2011, då vi återinförde det som nu har blivit Olof och Greta, har jag varit mer eller mindre sängliggande. Jag tror att den längsta sträckan jag gått under den perioden inte varit längre än den från bilen till redaktionen. Ni kan ju tänka er vad det har gjort med min kropp. Det är det rent fysiska. Sen har vi det psykiska för under alla de här nio månaderna har jag levt livet under mottot En Dag I Taget. Längre än så har jag inte vågat tänka.
Man skulle kunna tycka att det räcker här. Men så är det inte. För innan jag blev gravid hade jag hormonstimulerats för IVF-behandlingen. Och innan det hade jag och Ulf år av besvikelser, missfall och utomkvedshavandeskap bakom oss.
Nej, det krävs inget geni för att inse att det här har påverkat mig både fysiskt och psykiskt. Och att den lättnad jag känner för att Olof och Greta är här gör att det är mycket känslor som behöver bearbetas.
Min blues handlar inte så mycket att bli mamma och en oförmåga att knyta an till mina barn. För det har jag gjort. Olof och Greta det finaste jag någonsin mött och jag älskar dom båda så mycket att det gör ont. Men det är kaos i och runt mig. I samma takt som jag förstår att Olof och Greta är här på riktigt släpper jag också taget om mina rädslor om att aldrig få bli mamma.
Under slutet av min graviditet hade jag en återkommande dröm. Den handlade om att det inte hade funkat den här gången heller. Det var alltid lite oklart om det var embryona som inte hade fäst, eller om jag fått missfall men några barn fanns inte i min mage i alla fall. Besvikelsen var så stark och verklig att jag vaknade av den och varje gång var jag lika förtvivlad: hur skulle vi orka försöka igen? Men så kände jag magen och blev lika förvånad som lättad. Det var på riktigt. Jag var gravid och jag skulle snart få träffa mina barn.
Vet ni, till och med på BB drömde jag den här drömmen. Den gången vaknade jag, lika förtvivlad som alltid, men nu såg jag mina barn vid min sida. Sedan dess har jag inte drömt den där hemska drömmen igen.
Det som pågår nu är helt enkelt inte enkelt. Jag bearbetar mina tidigare sorger och förluster, samtidigt som jag håller på att läka fysiskt efter en stor operation, samtidigt som jag bygger upp min kropp igen ... SAMTIDIGT som jag håller på att försöka förstå både den mentala och fysiska omställningen som det innebär att bli mamma.
Sömnbristen, blöjbyten och brist på tid har jag börjat förstå, men värre är det med det eviga blödandet från avslaget (vi måste prata om avslaget någon dag!) och brösten som beter sig som hormonstinna tonåringar. Och amning/pumpning och ersättning: hur ska jag/vi göra där? Det måste jag och Ulf också klura ut.
Det är överhuvudtaget många saker som jag behöver klura ut nu. Det vet alla ni som fått barn och kämpat er igenom den första omtumlande tiden. För mig kompliceras allt ytterligare av mitt mentala bagage och min krassliga kropp. Och av att vi har fått tvillingar. Det är liksom dubbelt så mycket jobb och hälften så lite tid.
Och det har kompliceras av att jag har känt mig så ensam. Mamma kan helt enkelt inte fylla Ulfs skor. Hon ska inte göra det heller. Men med Ulf borta blir jag ännu mer vilsen. Han är ju mitt stora stöd i livet. Och dom här sakerna måste vi lösa tillsammans. Att han har så mycket jobb nu är verkligen olyckligt men jag försöker se det som att det bara är ytterligare en fas vi går igenom. Sett i det långa loppet rör det sig om lite tid, även om det just nu känns som världens längsta veckor.
Nu har vi några dagar då det är bara jag, Ulf, Olof och Greta. Det är skönt och fint och det känns som att något slags lugn håller på att etablera sig i våningen i Vasastan. För nu i alla fall. Och det är gott nog.
Jag gick till apoteket. Det ligger tvärs över gatan från där vi bor. Det gick bra. Jag har ju varit där tidigare, till och med under den senaste månaden, men inte själv. Inte utan Ulf.
På vägen hem gick jag förbi 7 Eleven och köpte glass till mig och den nyblivna pappan. En sån enkel sak fick mig att inse att det inte alls var i maj jag gick ut själv. Det var långt tidigare. Jag har inget minne av när det var, men jag skulle gissa på december förra året.
För så har mitt liv sett ut. Jag har varit så försiktig. Räknar jag bakåt hade jag som ni vet en nästan outhärdligt fysiskt jobbig graviditet de sista månaderna. Innan dess var jag sängliggande för att undvika att tvillingarna skulle födas för tidigt. Innan det var jag inlagd på sjukhus. Innan det var jag sjukskriven på deltid. Innan det hade jag också så mycket sammandragningar att den längsta sträckan jag mäktade med att gå var den från bilen till min redaktion på UR eller SR.
Innan det mådde jag konstant illa och hade ständig rädsla för att jag skulle förlora graviditeten, som så många gånger förr. Även då var jag mer liggande än stående. Jag hade fått för mig att embryona skulle kunna lossna om jag satt, eller stod upp, för länge. Irrationellt tänkande ja, men dom tankarna var bara ett av alla mina säkerhetsbeteenden för att hantera ångesten över att vara gravid (eller snarare ett sätt att hantera rädslan för missfall).
Nu är vi tillbaka i december förra året.
Sedan den tionde december 2011, då vi återinförde det som nu har blivit Olof och Greta, har jag varit mer eller mindre sängliggande. Jag tror att den längsta sträckan jag gått under den perioden inte varit längre än den från bilen till redaktionen. Ni kan ju tänka er vad det har gjort med min kropp. Det är det rent fysiska. Sen har vi det psykiska för under alla de här nio månaderna har jag levt livet under mottot En Dag I Taget. Längre än så har jag inte vågat tänka.
Man skulle kunna tycka att det räcker här. Men så är det inte. För innan jag blev gravid hade jag hormonstimulerats för IVF-behandlingen. Och innan det hade jag och Ulf år av besvikelser, missfall och utomkvedshavandeskap bakom oss.
Nej, det krävs inget geni för att inse att det här har påverkat mig både fysiskt och psykiskt. Och att den lättnad jag känner för att Olof och Greta är här gör att det är mycket känslor som behöver bearbetas.
Min blues handlar inte så mycket att bli mamma och en oförmåga att knyta an till mina barn. För det har jag gjort. Olof och Greta det finaste jag någonsin mött och jag älskar dom båda så mycket att det gör ont. Men det är kaos i och runt mig. I samma takt som jag förstår att Olof och Greta är här på riktigt släpper jag också taget om mina rädslor om att aldrig få bli mamma.
Under slutet av min graviditet hade jag en återkommande dröm. Den handlade om att det inte hade funkat den här gången heller. Det var alltid lite oklart om det var embryona som inte hade fäst, eller om jag fått missfall men några barn fanns inte i min mage i alla fall. Besvikelsen var så stark och verklig att jag vaknade av den och varje gång var jag lika förtvivlad: hur skulle vi orka försöka igen? Men så kände jag magen och blev lika förvånad som lättad. Det var på riktigt. Jag var gravid och jag skulle snart få träffa mina barn.
Vet ni, till och med på BB drömde jag den här drömmen. Den gången vaknade jag, lika förtvivlad som alltid, men nu såg jag mina barn vid min sida. Sedan dess har jag inte drömt den där hemska drömmen igen.
Det som pågår nu är helt enkelt inte enkelt. Jag bearbetar mina tidigare sorger och förluster, samtidigt som jag håller på att läka fysiskt efter en stor operation, samtidigt som jag bygger upp min kropp igen ... SAMTIDIGT som jag håller på att försöka förstå både den mentala och fysiska omställningen som det innebär att bli mamma.
Sömnbristen, blöjbyten och brist på tid har jag börjat förstå, men värre är det med det eviga blödandet från avslaget (vi måste prata om avslaget någon dag!) och brösten som beter sig som hormonstinna tonåringar. Och amning/pumpning och ersättning: hur ska jag/vi göra där? Det måste jag och Ulf också klura ut.
Det är överhuvudtaget många saker som jag behöver klura ut nu. Det vet alla ni som fått barn och kämpat er igenom den första omtumlande tiden. För mig kompliceras allt ytterligare av mitt mentala bagage och min krassliga kropp. Och av att vi har fått tvillingar. Det är liksom dubbelt så mycket jobb och hälften så lite tid.
Och det har kompliceras av att jag har känt mig så ensam. Mamma kan helt enkelt inte fylla Ulfs skor. Hon ska inte göra det heller. Men med Ulf borta blir jag ännu mer vilsen. Han är ju mitt stora stöd i livet. Och dom här sakerna måste vi lösa tillsammans. Att han har så mycket jobb nu är verkligen olyckligt men jag försöker se det som att det bara är ytterligare en fas vi går igenom. Sett i det långa loppet rör det sig om lite tid, även om det just nu känns som världens längsta veckor.
Nu har vi några dagar då det är bara jag, Ulf, Olof och Greta. Det är skönt och fint och det känns som att något slags lugn håller på att etablera sig i våningen i Vasastan. För nu i alla fall. Och det är gott nog.
måndag 27 augusti 2012
Frågor om IVF?
Här är i alla fall frågan och svaret på gårdagens fråga:
Hej Erika!
Du har ju berättat att ni fick barn genom ivf. Blev lite nyfiken när ni fick tvillingar - trodde man bara satte in ett ägg vid ivf?
Kram
Svar:
Det stämmer att man bara återinför ett ägg nu för tiden vid IVF-behandlingar. Sedan 2003 är det inte tillåtet att återinföra två eller fler embryon vid en IVF om inte särskilda skäl finns. Det händer dock – det kan vara när embryona som man odlat fram är av så "dålig" kvalitet att de inte går att frysa in.
Jag och Ulf fick väldigt fina embryon vid båda våra hormonstimuleringar. Första försöket ledde till sex återinföranden där fem inte fäste och ett ledde till missfall.
Vi bad om att få två embryon återinförda men fick veta att det "krävdes" nio misslyckade återinföranden innan man ville testa med två. Det höll på att knäcka mig totalt och vi diskuterade detta med vår läkare i Stockholm (den som gjorde hela vår fertilitetsutredning till att börja med). Han tyckte att eftersom vi hade sex missfall med oss in i hela IVF-karusellen så borde man kunna göra ett undantag? Han pratade med läkarteamet i Örebro och på nåt vänster så gick kliniken med på det.
Om det var återinförandet av två embryon som gjorde att det funkade eller att det bara var vår tur helt enkelt är det ingen som vet. Men vi är i alla fall vansinnigt tacksamma.
söndag 1 juli 2012
Det här med ... att ha svårt för att bli med barn
Jag har tänkt en hel del i det senaste på hur vårt liv har sett ut de
senaste åren. Hur inrutat det varit på grund av vår längtan och strävan
efter barn. Hur hela livet, år efter år, varit indelat i
tvåveckorsperioder: De två veckorna efter ägglossning och de två
veckorna efter mens. Summerat kan man säga: en och en halv vecka hopp,
en vecka sorg, en och en halv vecka vanligt liv. Så var det i alla fall
för mig. Månad efter månad efter månad efter månad efter månad efter ...
år.
Hur konstigt det än kan låta så var själva inrutandet inte jobbigt. Trots att livet stundtals varit outhärdligt tungt har jag och Ulf ändå haft det väldigt bra under de här åren: vi har rest, vi har umgåtts med vänner, köpt lantställe, bytt jobb och kollegor, ätit och druckit gott och haft ett fint samliv både känslomässigt och fysiskt. (Så nej, att längta efter barn behöver inte betyda att livet blir en "babyverkstad" med borttappat känslo- och sexliv.) Det jobbiga var det konkreta: att vi inte lyckades bli med barn.
Här om dagen läste jag om en som nu satt med sitt barn i sin famn och bara grät och grät. Hon hade också kämpat i många år för att få uppleva moderskapet och till sist lyckats med hjälp av ivf. Hon beskrev sin nya sorg som sin gamla. Det var först nu, när hon hade nått sitt mål, som hon lät den bottenlösa sorg hon känt under alla år komma fram. Det var naturligtvis förkrossande att känna så, nu när hon satt med sitt barn i famnen, men hon kunde ändå inte hindra sig själv.
Det här låter inte så konstigt tycker jag. Jag tror inte att man alltid klarar av att sörja när sorgen är som störst. Att våga släppa ut all ilska och frustration när man är i situationen känns som en för stor risk: man är rädd att sorgen ska konsumera en totalt och göra en galen.
Men det gör den inte. Att släppa ut sorgen gör en inte galen. Det krossar ens hjärta men det gör en inte galen. Jag är tacksam över att jag har tillåtit mig själv att sörja. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur livet kommer att bli, och hur det kommer att kännas när ett så tydligt livsmål som tagit upp såna oerhörda mängder av min tid och tankeverksamhet kommer att vara borta. Kommer jag att känna mig märkligt tom? Kommer jag i så fall få skuldkänslor över det? Jag vet inte.
Men jag ser fördelarna. Även om de nästan tycks overkliga. Att kunna planera livet utan att behöva ta hänsyn till läkarbesök och ägglossningar. Att slippa leva med den konstanta rädslan att få missfall eller hantera besvikelsen när mensen kommer. Att kunna boka en resa och veta att vi kommer att kunna åka utan att det medför risker för vårt framtida liv som föräldrar. Att planera att träffa vänner och boka restaurangbesök utan den stora sannolikheten att behöva ställa in.
Att längta efter att få barn men inte lyckas är bland det tyngsta en människa kan gå igenom. Men man klarar det. Det vill jag säga till alla er som kämpar. Man klarar det.
Hur konstigt det än kan låta så var själva inrutandet inte jobbigt. Trots att livet stundtals varit outhärdligt tungt har jag och Ulf ändå haft det väldigt bra under de här åren: vi har rest, vi har umgåtts med vänner, köpt lantställe, bytt jobb och kollegor, ätit och druckit gott och haft ett fint samliv både känslomässigt och fysiskt. (Så nej, att längta efter barn behöver inte betyda att livet blir en "babyverkstad" med borttappat känslo- och sexliv.) Det jobbiga var det konkreta: att vi inte lyckades bli med barn.
Här om dagen läste jag om en som nu satt med sitt barn i sin famn och bara grät och grät. Hon hade också kämpat i många år för att få uppleva moderskapet och till sist lyckats med hjälp av ivf. Hon beskrev sin nya sorg som sin gamla. Det var först nu, när hon hade nått sitt mål, som hon lät den bottenlösa sorg hon känt under alla år komma fram. Det var naturligtvis förkrossande att känna så, nu när hon satt med sitt barn i famnen, men hon kunde ändå inte hindra sig själv.
Det här låter inte så konstigt tycker jag. Jag tror inte att man alltid klarar av att sörja när sorgen är som störst. Att våga släppa ut all ilska och frustration när man är i situationen känns som en för stor risk: man är rädd att sorgen ska konsumera en totalt och göra en galen.
Men det gör den inte. Att släppa ut sorgen gör en inte galen. Det krossar ens hjärta men det gör en inte galen. Jag är tacksam över att jag har tillåtit mig själv att sörja. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur livet kommer att bli, och hur det kommer att kännas när ett så tydligt livsmål som tagit upp såna oerhörda mängder av min tid och tankeverksamhet kommer att vara borta. Kommer jag att känna mig märkligt tom? Kommer jag i så fall få skuldkänslor över det? Jag vet inte.
Men jag ser fördelarna. Även om de nästan tycks overkliga. Att kunna planera livet utan att behöva ta hänsyn till läkarbesök och ägglossningar. Att slippa leva med den konstanta rädslan att få missfall eller hantera besvikelsen när mensen kommer. Att kunna boka en resa och veta att vi kommer att kunna åka utan att det medför risker för vårt framtida liv som föräldrar. Att planera att träffa vänner och boka restaurangbesök utan den stora sannolikheten att behöva ställa in.
Att längta efter att få barn men inte lyckas är bland det tyngsta en människa kan gå igenom. Men man klarar det. Det vill jag säga till alla er som kämpar. Man klarar det.
tisdag 27 mars 2012
Det här med ... säkerhetsbeteenden
För många år sedan hade jag rätt svår ångest. Jag gick hos en kbt-terapeut under ett år och han lärde mig saker om mig själv och om hur ångest fungerar. Bland annat att det är vanligt att ångestfyllda personer skaffar sig olika system för att göra ångesten greppbar.
I mitt fall handlade det om att jag undvek situationer där jag kunde få ångest (som att åka tunnelbana eller hiss och så vidare). Men allra mest skapade jag en massa säkerhetsbeteenden för att kontrollera ångesten. Jag hade säkert hundra smågrejer för mig. De flesta var helt irrationella men hade jag börjat med något fanns det nya beteendet där. Till exempel kunde jag bara ha byxor på mig, aldrig kjol, jag hade alltid ryggsäck på när jag skulle gå ut (även om det bara var till affären), jag hade alltid en ångesttablett i den där lilla fickan vid jeansens högra framficka och så vidare. För att bearbeta min ångest fick jag också arbeta med att ta bort mina säkerhetsbeteenden. Det tog tid, men det gick.
I alla fall.
Att under så lång tid inte kunna bli med barn har så klart varit ångestfyllt för mig. Sorg och ångest ligger väldigt nära varandra. Så upplever jag det. Och i ett försök att skapa kontroll över något som har varit okontrollerbart har jag skapat nya säkerhetsbeteenden. Man kan nästan säga att det är som att jag ingått en massa olika avtal med ... Gud? Något större? Nej, med mig själv är det nog. Avtalen kan se ut så här "i England får kvinnor som blir gravida rådet att inte dricka kaffe eftersom det kan leda till missfall. Så om jag offrar mitt kaffedrickande så kanske våra försök fungerar nästa gång". Det är ett konkret exempel. Sen finns det avtal som jag ingått på en känslomässig nivå. "Nej, vi kan inte titta på Modern Family för det blir förkortningen MF och MF = missfall". Till saken hör att jag haft två missfall när jag tittat på just Modern Family.
För att ni ska förstå hur sjukt huvudet arbetar kommer fler exempel här: Jag kan inte köpa fisk och skaldjur från Mariannes Fisk längre (efter att jag insåg förkortningen), jag kan inte flyga, inte gå till Kungliga Operan och inte äta lakrits, ingefära eller alger. Jag kan inte heller dricka kaffe, te eller ha någon annan parfym än Byredos Blanche.
Mitt humör går upp och ner väldigt mycket nu. Det nu beror till stor del på att jag sakta men säkert håller på och raserar hela mitt säkerhetssystem. Det är smärtsamt att släppa taget om allt som jag haft så många år på mig att bygga upp. Men det är nödvändigt för så länge de här idéerna finns kvar har ångesten och oron mig i sitt grepp. Så vill jag inte ha det.
Så jag har börjat dricka lite kaffe igen och te dricker jag numer varje dag. Jag har ätit några bitar lakrits och i helgen fick jag en drink med ingefära som jag drack upp.
För varje säkerhetsbeteende som jag arbetar bort är det också som att jag bryter ett avtal. Är ni med? Det gör att jag blir skör och rädd.
Men jag blir starkare varje dag. Även om det just nu, i detta ögonblick, inte känns precis så.
I mitt fall handlade det om att jag undvek situationer där jag kunde få ångest (som att åka tunnelbana eller hiss och så vidare). Men allra mest skapade jag en massa säkerhetsbeteenden för att kontrollera ångesten. Jag hade säkert hundra smågrejer för mig. De flesta var helt irrationella men hade jag börjat med något fanns det nya beteendet där. Till exempel kunde jag bara ha byxor på mig, aldrig kjol, jag hade alltid ryggsäck på när jag skulle gå ut (även om det bara var till affären), jag hade alltid en ångesttablett i den där lilla fickan vid jeansens högra framficka och så vidare. För att bearbeta min ångest fick jag också arbeta med att ta bort mina säkerhetsbeteenden. Det tog tid, men det gick.
I alla fall.
Att under så lång tid inte kunna bli med barn har så klart varit ångestfyllt för mig. Sorg och ångest ligger väldigt nära varandra. Så upplever jag det. Och i ett försök att skapa kontroll över något som har varit okontrollerbart har jag skapat nya säkerhetsbeteenden. Man kan nästan säga att det är som att jag ingått en massa olika avtal med ... Gud? Något större? Nej, med mig själv är det nog. Avtalen kan se ut så här "i England får kvinnor som blir gravida rådet att inte dricka kaffe eftersom det kan leda till missfall. Så om jag offrar mitt kaffedrickande så kanske våra försök fungerar nästa gång". Det är ett konkret exempel. Sen finns det avtal som jag ingått på en känslomässig nivå. "Nej, vi kan inte titta på Modern Family för det blir förkortningen MF och MF = missfall". Till saken hör att jag haft två missfall när jag tittat på just Modern Family.
För att ni ska förstå hur sjukt huvudet arbetar kommer fler exempel här: Jag kan inte köpa fisk och skaldjur från Mariannes Fisk längre (efter att jag insåg förkortningen), jag kan inte flyga, inte gå till Kungliga Operan och inte äta lakrits, ingefära eller alger. Jag kan inte heller dricka kaffe, te eller ha någon annan parfym än Byredos Blanche.
Mitt humör går upp och ner väldigt mycket nu. Det nu beror till stor del på att jag sakta men säkert håller på och raserar hela mitt säkerhetssystem. Det är smärtsamt att släppa taget om allt som jag haft så många år på mig att bygga upp. Men det är nödvändigt för så länge de här idéerna finns kvar har ångesten och oron mig i sitt grepp. Så vill jag inte ha det.
Så jag har börjat dricka lite kaffe igen och te dricker jag numer varje dag. Jag har ätit några bitar lakrits och i helgen fick jag en drink med ingefära som jag drack upp.
För varje säkerhetsbeteende som jag arbetar bort är det också som att jag bryter ett avtal. Är ni med? Det gör att jag blir skör och rädd.
Men jag blir starkare varje dag. Även om det just nu, i detta ögonblick, inte känns precis så.
onsdag 14 mars 2012
Jag ger er: magen!
Som ni ser är jag redan rätt stor. Och som ni ser har jag på mig mysbyxor. Jag har ALDRIG på mig mysbyxor. Jag trodde inte att jag var en sån person som raskt bytte om till mysbyxor så fort jag kom hem ... nej, vänta nu, det här har jag pratat om tidigare va? Förlåt att jag ältar. Men det här är en stor grej för mig. Tydligen. Jättestor. Ni förstår: jag är BÅDE gravid OCH har blivit en mysbyxperson.
Misstänker dock att dessa två är hundra procent relaterade till varandra.
tisdag 13 mars 2012
Mindre orolig idag
Efter en push i rätt riktning från Frau Anna igår så ringde jag min barnmorska idag för att prata lite om min oro. Det kändes som att den höll på att äta upp mig inifrån faktiskt.
Hon var bra och hörde mig och bokade raskt in mig hos en läkare som jag fick träffa redan i eftermiddags. Och allt såg bra ut. Allt jag känner är helt naturligt eftersom jag växer mycket snabbt (alltså det är helt sjukt hur snabbt jag växer, ni ska snart få se bilder) och har extremt mycket hormoner i omlopp. Läkaren undersökte mig noga och gjorde ett ultraljud så nu har jag fått se dem igen.
Ja, dem. Jag väntar nämligen inte bara en baby. Jag och Ulf ska få tvillingar. Ettan och tvåan heter de. Namngivna av vår läkare på Danderyds Sjukhus. Siffrorna får de beroende på hur de ligger i magen och ettan är den som är mest trolig att födas först.
Det här med tvillingarna har jag vetat ett tag. Det var också lite väntat eftersom vi återförde två embryon den där emotionella dagen i december förra året. Att återinföra två är däremot inte vanligt. Man gör det endast om kvalitén på embryona inte är toppen eller om man misslyckats upprepade gånger med IVF. Eller om man har en fantastisk läkare som förstår att hoppet håller på att lämna människan (jag).
I alla fall. Jag mår bättre idag och kan leva med att det gör lite ont och så. Det är som det ska vara helt enkelt.
Hon var bra och hörde mig och bokade raskt in mig hos en läkare som jag fick träffa redan i eftermiddags. Och allt såg bra ut. Allt jag känner är helt naturligt eftersom jag växer mycket snabbt (alltså det är helt sjukt hur snabbt jag växer, ni ska snart få se bilder) och har extremt mycket hormoner i omlopp. Läkaren undersökte mig noga och gjorde ett ultraljud så nu har jag fått se dem igen.
Ja, dem. Jag väntar nämligen inte bara en baby. Jag och Ulf ska få tvillingar. Ettan och tvåan heter de. Namngivna av vår läkare på Danderyds Sjukhus. Siffrorna får de beroende på hur de ligger i magen och ettan är den som är mest trolig att födas först.
Det här med tvillingarna har jag vetat ett tag. Det var också lite väntat eftersom vi återförde två embryon den där emotionella dagen i december förra året. Att återinföra två är däremot inte vanligt. Man gör det endast om kvalitén på embryona inte är toppen eller om man misslyckats upprepade gånger med IVF. Eller om man har en fantastisk läkare som förstår att hoppet håller på att lämna människan (jag).
I alla fall. Jag mår bättre idag och kan leva med att det gör lite ont och så. Det är som det ska vara helt enkelt.
söndag 4 mars 2012
Det här med … barn
När jag var liten innefattade alltid alla mina fantasier om framtiden att jag skulle ha barn. Minst två skulle jag ha och jag skulle få de här barnen tidigt. När jag träffade Ulf visste jag att det var han som skulle bli far till mina barn och det var liksom aldrig något snack om något annat.
Efter att ha levt tillsammans i några år, gift oss, köpt lägenhet, rest över halva världen och utbildat oss började den biologiska klockan göra sig påmind. Vi bestämde oss för att vårt nästa steg tillsammans skulle vara att bli föräldrar. Det här är nästan fem år sedan.
Det skulle nämligen visa sig att vi inte var så bra på det där med att bli med barn. Eller. Det skulle visa sig att vi var rätt bra på att bli med barn men tyvärr också väldigt dåliga på att behålla graviditeten.
Jag har varit på väg så många gånger att berätta för er om vår stora sorg. Om vår kamp och om hur fruktansvärt nattsvart våra liv sett ut till och från. Men varje gång jag varit på väg har något hindrat mig. Det har varit för svårt. Det har varit för stort för att orka prata om. Och det har varit skönt att ha bloggen där allt har fått vara på ett annat vis. Ett bra vis där mitt liv var ljust och hoppfullt.
Men nu kommer historien i alla fall. Vår historia.
Det första året efter att vi hade bestämt oss för att sluta använda skydd blev vi inte gravida. Inget hände. Det gjorde inte mig så mycket. Jag hade precis börjat på ett nytt jobb och skrev samtidigt min bok. Och ganska precis ett år efter att vi haft vårt samtal i köket hände det där fantastiska: vi fick se ett plus tona fram på en sådan där Clearbluesticka. Nyvakna, omtumlade och lyckliga stod vi i badrummet och fotade det där pluset. Vi skulle bli föräldrar!
Men redan efter en – två veckor kände jag att något var fel. Trots att det var tidigt kände jag verkligen i hela min kropp hur jag inte lägre var gravid. Och mycket riktigt. Samtidigt som jag gjorde min första intervju för min nyskrivna bok började jag också blöda.
Tyvärr skulle det här inte vara den enda gången som jag kände den där fruktansvärda känslan i kroppen. Året efter mitt första missfall blev jag gravid ytterligare tre gånger. Två av gångerna blev det missfall och den tredje gången blev ett utomkvedshavandeskap som jag opererades för. Två gånger. Den första operationen misslyckades.
Efter att ha försökt bli föräldrar i två år (och blivit gravida fyra gånger) fick vi träffa en läkare på Danderyds sjukhus som gjorde en utredning för att se vad det var som trasslade så. Jag lämnade decilitervis med blod. Ulf inte riktigt lika mycket. Resultaten visade att vi var fullt friska och att det inte fanns några som helst fel på oss. Vi var helt enkelt ett av alla par i Sverige med diagnosen ”oförklarligt barnlösa”.
Det första året med en läkare vid vår sida bestämde vi oss för att fortsätta försöka själva men med en beredskapsplan för att undvika missfall. Den planen innefattade hormoner och sprutor och tabletter mot eventuella proppbildningar. Men när vi efter nästan ett år inte blivit spontant gravida igen bestämde vi oss för att försöka med IVF.
Samma månad som vi skulle börja behandlingen blev jag gravid. Vilken kliché va? Men tyvärr ville det sig inte den här gången heller.
Att år efter år, månad efter månad, inte bli gravid är en sorg som är ogreppbar. Jag och Ulf fick träffa en psykolog som sa att den sorg man känner är jämförbar med en förlust av någon närstående. Men med skillnaden att sorgen återupprepas varje månad. Man får liksom inget avslut. Och man kommer inte vidare.
På något vis klarar man det ändå. Man gråter. Man är arg. Man tycker att livet är orättvist. Jävligt förbannat orättvist. Man ber till gud. Man försöker kontrollera små saker som vad man äter, hur man lever. Men inget hjälper. Man är på riktigt helt och totalt hjälplös.
För ett år sedan påbörjade vi till sist vår första behandlingsomgång för IVF. Det resulterade i massor av fina ägg som utvecklades till embryon som vi återinförde sammanlagt sex gånger under förra året. Sista återinförandet resulterade i en graviditet. Som inte heller stannade kvar.
I oktober förra året var jag redo att ge upp. Vi hade gjort allt. Jag minns att jag vaknade mitt i natten av att jag grät. Jag hade drömt att jag förlorat allt hopp. Det var en fruktansvärd känsla. Tänk att inte ha något hopp. Då har man verkligen inget kvar. Inget. Det är bara tomt. Vi hade experter och läkarteam som gjort allt för att vi skulle få bli föräldrar men ingenting verkade funka. Vi träffade vår fantastiska läkare på Danderyds sjukhus och när han såg min uppgivenhet sa han: ”Erika, frågan är inte OM ni kommer att få barn, frågan är NÄR. Men tyvärr verkar det här ta lite tid”.
Och längtan var starkare än viljan att bara ge upp. Så i december satte vi igång med vår andra behandlingsomgång. Den åttonde december plockade vi ut ett nytt gäng med ägg. Den tionde december, på årsdagen efter att Robert G. Edwards fått nobelpriset i medicin för att han utvecklat IVF, gjordes återinförandet. Jag grät hela den dagen.
Den 26 december förra året fick vi än en gång se ett plus tona fram på en teststicka.
Och jag är fortfarande gravid. Jag och Ulf ska bli föräldrar.
Efter att ha levt tillsammans i några år, gift oss, köpt lägenhet, rest över halva världen och utbildat oss började den biologiska klockan göra sig påmind. Vi bestämde oss för att vårt nästa steg tillsammans skulle vara att bli föräldrar. Det här är nästan fem år sedan.
Det skulle nämligen visa sig att vi inte var så bra på det där med att bli med barn. Eller. Det skulle visa sig att vi var rätt bra på att bli med barn men tyvärr också väldigt dåliga på att behålla graviditeten.
Jag har varit på väg så många gånger att berätta för er om vår stora sorg. Om vår kamp och om hur fruktansvärt nattsvart våra liv sett ut till och från. Men varje gång jag varit på väg har något hindrat mig. Det har varit för svårt. Det har varit för stort för att orka prata om. Och det har varit skönt att ha bloggen där allt har fått vara på ett annat vis. Ett bra vis där mitt liv var ljust och hoppfullt.
Men nu kommer historien i alla fall. Vår historia.
Det första året efter att vi hade bestämt oss för att sluta använda skydd blev vi inte gravida. Inget hände. Det gjorde inte mig så mycket. Jag hade precis börjat på ett nytt jobb och skrev samtidigt min bok. Och ganska precis ett år efter att vi haft vårt samtal i köket hände det där fantastiska: vi fick se ett plus tona fram på en sådan där Clearbluesticka. Nyvakna, omtumlade och lyckliga stod vi i badrummet och fotade det där pluset. Vi skulle bli föräldrar!
Men redan efter en – två veckor kände jag att något var fel. Trots att det var tidigt kände jag verkligen i hela min kropp hur jag inte lägre var gravid. Och mycket riktigt. Samtidigt som jag gjorde min första intervju för min nyskrivna bok började jag också blöda.
Tyvärr skulle det här inte vara den enda gången som jag kände den där fruktansvärda känslan i kroppen. Året efter mitt första missfall blev jag gravid ytterligare tre gånger. Två av gångerna blev det missfall och den tredje gången blev ett utomkvedshavandeskap som jag opererades för. Två gånger. Den första operationen misslyckades.
Efter att ha försökt bli föräldrar i två år (och blivit gravida fyra gånger) fick vi träffa en läkare på Danderyds sjukhus som gjorde en utredning för att se vad det var som trasslade så. Jag lämnade decilitervis med blod. Ulf inte riktigt lika mycket. Resultaten visade att vi var fullt friska och att det inte fanns några som helst fel på oss. Vi var helt enkelt ett av alla par i Sverige med diagnosen ”oförklarligt barnlösa”.
Det första året med en läkare vid vår sida bestämde vi oss för att fortsätta försöka själva men med en beredskapsplan för att undvika missfall. Den planen innefattade hormoner och sprutor och tabletter mot eventuella proppbildningar. Men när vi efter nästan ett år inte blivit spontant gravida igen bestämde vi oss för att försöka med IVF.
Samma månad som vi skulle börja behandlingen blev jag gravid. Vilken kliché va? Men tyvärr ville det sig inte den här gången heller.
Att år efter år, månad efter månad, inte bli gravid är en sorg som är ogreppbar. Jag och Ulf fick träffa en psykolog som sa att den sorg man känner är jämförbar med en förlust av någon närstående. Men med skillnaden att sorgen återupprepas varje månad. Man får liksom inget avslut. Och man kommer inte vidare.
På något vis klarar man det ändå. Man gråter. Man är arg. Man tycker att livet är orättvist. Jävligt förbannat orättvist. Man ber till gud. Man försöker kontrollera små saker som vad man äter, hur man lever. Men inget hjälper. Man är på riktigt helt och totalt hjälplös.
För ett år sedan påbörjade vi till sist vår första behandlingsomgång för IVF. Det resulterade i massor av fina ägg som utvecklades till embryon som vi återinförde sammanlagt sex gånger under förra året. Sista återinförandet resulterade i en graviditet. Som inte heller stannade kvar.
I oktober förra året var jag redo att ge upp. Vi hade gjort allt. Jag minns att jag vaknade mitt i natten av att jag grät. Jag hade drömt att jag förlorat allt hopp. Det var en fruktansvärd känsla. Tänk att inte ha något hopp. Då har man verkligen inget kvar. Inget. Det är bara tomt. Vi hade experter och läkarteam som gjort allt för att vi skulle få bli föräldrar men ingenting verkade funka. Vi träffade vår fantastiska läkare på Danderyds sjukhus och när han såg min uppgivenhet sa han: ”Erika, frågan är inte OM ni kommer att få barn, frågan är NÄR. Men tyvärr verkar det här ta lite tid”.
Och längtan var starkare än viljan att bara ge upp. Så i december satte vi igång med vår andra behandlingsomgång. Den åttonde december plockade vi ut ett nytt gäng med ägg. Den tionde december, på årsdagen efter att Robert G. Edwards fått nobelpriset i medicin för att han utvecklat IVF, gjordes återinförandet. Jag grät hela den dagen.
Den 26 december förra året fick vi än en gång se ett plus tona fram på en teststicka.
Och jag är fortfarande gravid. Jag och Ulf ska bli föräldrar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)