Borde jag inte klara mig själv snart?

Det känns som att det finns förväntningar på att jag borde klara mig själv nu. Och kanske är det så? Att jag borde vara starkare och mindre sjåpig, eller vad jag nu kan ha för anledning till att inte vilja vara ensam med mina två små gulliga tigerungar. Men bara för att andra klarat av att vara själv med tvillingar, trillingar eller en hel barnaskara tidigare betyder inte att jag också kan det. Eller vill det.

För det är vad det handlar om. Jag vill inte vara själv med Olof och Greta än. Jag känner mig inte stark nog vare sig fysiskt eller psykiskt. Det har bara gått en vecka sedan jag fick börja ta ut vagnen, och ska jag vara ärlig så har jag inte gjort det än. Inte för att det spelar någon roll för min poäng: men för att ta sig ut ut min trappuppgång måste jag ta mig ner för en trappa som är mer som ett stup. Väl nere måste jag på något trolleri-trollera-sätt få min arm att växa en decimeter för att få upp porten som är på millimetern lagom stor för vår vagn. Nu väger barnen tillsammans nästan tio kilo så jag kan tycka att jag får en ganska tuff start på mitt barnvagnsuttagande. Men någon dag kommer jag att ta ut den där vagnen. Var så säker på det.

Rent mentalt har jag också en bit kvar. Vilket inte är konstigt. Det här har på många sätt varit ett år helt indränkt av ångest och oro. Oro för missfall och oro för att tvillingarna skulle födas för tidigt. Att jag också var isolerad i min lägenhet två hela årstider var inte heller optimalt för min mentala hälsa. Hur sjukt är det inte att jag missade både våren och sommaren det här året? Dessutom är ångesten en listig ovän. För i samma sekund som ett orosmoln försvinner så hittar ångesten ett nytt ställe att boa in sig på. Jag träffar en terapeut som hjälper mig att bearbeta alla känslor och hon är bra. Men ångest, sorg och oro är inte något som försvinner efter bara ett par kbt-samtal.

Jag har inte heller nått gränsen där jag kan stå ut med att ett av barnen gråter utan att jag kan hjälpa dem. Än kan jag inte stå ovanför mina känslor av otillräcklighet. Och så länge jag känner så kommer jag att fortsätta att be om hjälp. Och jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker inte heller känna mig bortskämd för att jag har ett fint nätverk av människor som både kan och vill hjälpa mig. Istället väljer jag att känna tacksamhet, och jag älskar att jag får dela den här tiden med mina närmsta.

Jag kommer inte att vara beroende av andra fram tills att tvillingarna börjar dagis eller tar studenten. Och samtidigt: skulle det vara så, så är det så. Varför måste vi alltid vara så sabla starka och klara oss själva? Det är inte något fel i att tillåta sig att känna sig svag.

Jag gör så gott jag kan med de förutsättningar jag har. Och det kommer att komma en tid då jag både kan och vill vara själv med mina barn. Den tiden ligger inte långt borta men innan jag är redo spelar det ingen roll hur många ensamstående tvillingmammor som dubbelammat och inte haft några vänner eller släktingar som hjälpt dom. Jag måste vara redo för att leva mitt liv.