Hur jag överlevde den första tiden med tvillingarna

Usch. Jag har så svårt att skriva såna här inlägg nu för tiden har jag märkt. Jag känner mig som en dryg jäkel förstår ni och som att försöker ge sken av att jag har hittat botemedlet mot ja vad det nu är som jag vill skriva om.

Samtidigt känner jag ett behov av att skriva av mig. Att hjälpa mig själv att minnas för jag vet att jag om bara något år kommer ha glömt hur det där första året med Olof och Greta var. Sen kanske, kanske det finns någon som kan hitta korn av hopp i det jag skriver? Som kanske kan ta till sig en av mina lösningar och på så vis göra sitt liv litet mer uthärdligt? Och GUD vad jag känner mig som en idiot som håller på och ältar det här i min egen blogg men jag är ju i övrigt väldigt transparent om hur jag har det och vad jag tänker så ... ja ... det är väl så här det måste bli. Stå ut med mig är ni snälla. Ibland glittrar det till som ni vet.

Till att börja med vill jag bara klargöra en sak. Det är få människor som kommer så dåligt rustade in i ett föräldraskap som jag gjorde. När Olof och Greta föddes hade jag knappt varit ute – som i utomhus – på nästan tre månader. Jag hade inte rört på mig under nästan nio (först pga illamående och oro, sedan pga risk för prematur födsel, sist pga hade inga muskler pga de två första pga:anderna). När Oggi föddes var det som att jag hade haft influensa i nio månader, samt genomfört en operation och efter den uppladdningen skulle jag alltså ta hand om två små bebisar.

Jag vet inte om ni minns, men jag kunde inte bära Olof de första veckorna? Jag orkade inte bära mitt eget barn. Hur sjukt är inte det? Men så var det. Jag koketterar inte. Jag var för svag och hade för ont efter kejsarsnittet.

Dessutom oron. Oron som kom sig av alla våra år av misslyckade försök, missfall och elände i ordets sanna bemärkelse. Inte en enda dag under tiden som jag bar på mina två barn vågade jag till fullo tro på att jag en dag verkligen skulle få hålla min son och min dotter i mina armar. Det går nästan inte att ta in vidden av det jag precis skrivit. Jag vet att jag kände så men jag kan inte begripa att det var på det viset. Det var en oro som hade behövt bearbetas omedelbart men som det inte fanns tillräckligt med tid att ta hand om.

Den där första tiden så isolerade jag mig från vänner och omvärld. Jag svarade inte i telefon eller på mail och sms. Det var kanske inte en så väldigt bra strategi kan jag tycka nu men då var det som att jag inte hade något val.

Så. När jag säger att "det var så här vi överlevde den första tiden med tvillingarna" bör ni ha med er detta. Sen tror säkert ändå att det är många som kan relatera till alla känslor av tvivel, otillräcklighet, fysisk svaghet och djup osäkerhet? Att ha det tufft den första tiden med små barn är inte en tävling om vem som har haft det värst. Eller en tävling om vem som haft det mysigast. Men bara så att vi har det klart för oss: jag hade det värst. *blink*

När jag läser Katta Kvacks inlägg om bebisbubblan och den första tiden med spädbarn förstår jag att jag ändå inte riktigt minns hur det var. Det är precis som när man blivit frisk efter att ha varit sjuk. Man vet att det var hell men hur illa det verkligen var går inte att frammana. Vilket är tur och skönt för de där första månaderna vill jag helst ha i en minnesburk full med fetvadd och isolering.

Men jag vet att det plötsligt kom en dag av någon slags gnista. Där jag kände att jag inte längre orkade att inte orka. Är ni med? Och på något ljuvligt vis började hela den negativa spiralen bli till något slags konstruktivt spjut.

Det här är vad jag, vi, gjorde:

1. Jag såg till att jag fick träffa en terapeut. BVC kopplade ihop mig med en samtalsterapeut som hjälpte mig att reda ut mina tankar. Bara den där lyxen i att ha en timme att ostört prata och tänka och gråta med vägledning. Mycket bra. Överhuvudtaget var vår BVC-sköterska mycket bra. Lyhörd och med en förmåga att se oss i vår situation.

2. Jag bad om hjälp. Av min faster som kom med mat. Av min syster och mamma som kom och lagade mat åt oss. De dagar då Ulf arbetade hjälpte de till att mata och vyssja ett av barnen när mina armar inte räckte till.

3. Vi anlitade en städfirma. Varannan vecka kom det en fantastisk kvinna som heter Ewa hem till oss och hjälpte oss att städa lite mer noga än vad vi annars hann. Med rutavdrag blev det inte så himla dyrt och det var så oerhört värt varenda krona.

4. Vi skapade schemalagda rutiner. Till exempel bestämde vi att både jag och Ulf skulle hinna duscha och klä på oss innan han åkte till jobbet. Vi skrev in i ett schema vad vi skulle äta till lunch och middag för annars glömde jag bort att göra det. Vi storhandlade en gång i veckan.

5. Jag bestämde mig för att inte göra mer än en sak om dagen. Det kunde vara ett bvc-besök, att vi skulle storhandla eller träffa någon vän. Men med tiden blev det också viktigt för mig att faktiskt göra en sak om dagen också. Jag behövde lägga in en "aktivitet" i schemat varje dag för att inte gå under av alla rutiner och måsten. Men utan planering gjorde jag inget så promenader med andra mammor, museibesök osv skrevs in i schemat.

6. Vi diskuterade och kom fram till att det var nödvändigt för Ulf att gå ner i arbetstid. Sedan Oggi kom har Ulf för det mesta kunnat jobba kortare dagar än vanligt. I början hade det inte gått på något annat vis känns det som. Inte för mig. Och det här att han har kunnat vara hemma så mycket är en vinst för oss alla fyra. Både Olof och Greta som genom det fått tillgång till båda sina föräldrar och det är ju en gåva som jag vet att alla inte har råd eller möjlighet till.

7. Jag bestämde mig också för att inte lyssna så mycket på de där råden man får (som är av typen som den här listan hehe). Ni vet "sov när bebisen sover" för dom sov ju alltid omlott – när skulle jag då sova? Samt att den där enda halvtimmen på dagen när dom faktiskt sov i synk så ville jag gärna hinna göra allt annat än att sova. Rådet att "låta tvätten vara" bad vi också dra åt helvete. Vi ville gärna ha rena kläder osv.

8. Att ändå, trots allt, sova när barnen sov. De där dagarna då tröttheten höll på att ta kål på mig passade jag på att sova när barnen sov. Men de dagarna blev tyvärr inte så många eftersom de allt som oftast sov omlott.

9. Viktigast av allt. Jag gav upp alla idéer om hur jag tyckte, trodde eller önskade att livet som nybliven småbarnsförälder skulle vara. Jag bestämde mig för att bara försöka åka med och vara en så bra mamma som möjligt. Sett i perspektivet "hela livet" förstod jag att det här bara rörde sig om en kort fas. 

Vad jag inte riktigt kan förstå så här i efterhand är varför jag inte bad om hjälp med barnvagnspromenader till exempel. Så att jag hade fått lite mer tid att sova, tvätta, bläddra i en tidning eller vad som helst. Men som jag minns det ville jag inte lämna Olof och Greta ifrån mig. Det var komplicerade känslor inblandade där. Jag behövde på något vis ha kontrollen över dom hela tiden för att världen inte skulle rämna. Kanske var jag rädd att dom skulle försvinna?

I slutändan tror jag att det allra viktigaste för att överleva är att lyssna på sig själv. Att fråga sig : vad behöver jag för att klara av detta? Jag vet att jag tyckte att just det där var bland det allra svåraste, för det fanns liksom aldrig någon tid att tänka. Men instinktivt styrde jag mig ändå åt ett håll. Framåt. Uppåt. Utåt. Och det kom inifrån mig. Att jag klarade av dom där första månaderna är ett under kan jag tycka så här i efterhand.

Höstmarknad och tända ljus

Det var höstmarknad vid Ulriksdals slott i helgen. "Så roligt" sa jag och Ulf till varandra vid frukostbordet och bestämde oss för att åka dit.

Det var en yttepyttig liten marknad med mest bara rat. Precis som det brukar vara på marknader alltså.

Men det var ändå fint med all julpepp.

En som inte var så pepp var Greta. Hon var vaken och tyckte att vi rullade vagnen alldeles för långsamt.

Jaja. För att pleasa Greta tog vi en promenad upp till Uriksdals slottsträdgård.

Där var allt precis lika inspirerande som vanligt.

Vi såg konstiga lila ... saker.

 Och urtjusiga kransar.

Men jag fick nöja mig med att beskåda allt från utomhus den här gången pga vissa i familjen. Jag nämner inga namn. Men hon är liten och gullig.

På vägen tillbaka till bilen gick vi in i Ulriksdals slottskapell. Där inne var det hjärtskärande vackert faktiskt.

Och så hade tvillingarna varit inne i sin första kyrka.

Efter hela Ulriksdalsturnén åkte vi vidare till Norra Skogskyrkogården.

Det är väldigt fint där.

Vi gick till minneslunden och tände ljus för våra älskade som gått bort.

Allt var så stilla och stämningsfullt. Det var ett fint slut på en fin allhelgonahelg. Det må jag säga.

Tio minuter efter det senaste inlägget

Jo. Tio minuter efter senaste inlägget stod jag påklädd ute på Torsgatan och upptäckte att det minsann var en rätt härlig dag som pågick där ute. Klipp till nio minuter tidigare. Det vill säga cirka en minut efter att jag klickat på "publicera" så vaknade både tvilling ett och tvilling två. Helt i synk. Och synkat missnöjda. Så snabbare än en gepardhona hade vi barnen påklädda och i vagn.

Sen åkte vi och storhandlade. Mat trumfade större säng till barnen. Och stor NOTE TO SELF: åk INTE och storhandla på en fredagseftermiddag. Jesus Kristus vad med folk det var på affären. Innan jag hann komma till charken hade jag hört tre olika personer säga "nu tar vi och gör det här lite snabbt va?" LOL! Att göra saker snabbt när det är konsertträngsel på affären låter sig inte göras. Det blev till och med trafikstockning vid mejeriavdelningen. Folk fick backa in i gångar med sina vagnar osv. Och att gå runt med en dubbelvagn då. Skjut mig. Jag längtar så SÅÅÅ tills vi har två selar så att vi kan gå runt med varsitt barn på magen istället. Mmmmm ... fantiserar mycket om den smidighet som vi kommer att uppnå då. Jag och Ulf. Som ninjor kommer vi att vara.

Men mat fick vi med oss hem. Trots dubbelvagn och Springsteen-på-Ullevi-mängden-människor. Och hem kom vi. Och jag var inte ett duggarns besviken med dagen. För tack vare vår lilla utflykt så fick både barnen och föräldrarna middag igår. Ja, det är såna där små saker i livet som gör en nöjd. Riktigt riktigt nöjd.

Motivationen som försvann

Allt var så uppstyrt idag. Minns det Erika. Allt var så uppstyrt för att den lilla fyrklövern skulle åka till Ikea och till Ica. I den ordningen. Effektivt som tusan. Först köpa spjälsäng och byrå lite snabbt med hemkörning och sedan storhandla på vägen hem. Och allt susade på som tåget ... ja hehe precis som tåget för plötsligt stod allt still.

Jag bara or-ka-de bara inte klä på barnen. Dom sov ju så fint. Skulle vi verkligen väcka dom då? Och det där tvättberget. Var det inte bättre att det blev tvättat? Och dom där räkningarna som vi glömt att betala. Var det inte bättre att dom blev betalda?

Så nu sitter jag här. I soffan. Med halsduk och kofta på. Greta ligger och sover på vår säng med ett enormt berg av ren tvätt bredvid sig som borde vikas. Olof sover på gästsängen i barnrummet och Ulf håller på och installerar något i sin dator. Fipplar som vi kallar det eftersom det ligger närmast sanningen. Kanske har räkningarna blivit betalda? Vem vet? Ulf vet men jag orkar inte fråga.

Japp. Av allt blev inget. Och just nu känns det rätt gött. Slappt och gött. Men jag vet ju. Om en timme kommer jag att vara så besviken. Besviken över att vi "inte gjort något av den här dagen". Men minns då Erika. Minns att allt var på banan tills du slackade av vid sidan av spåret och övertalade Ulf att bara strunta i allt. Jag kan vara bra lömsk ibland. En mycket oeftersträvansvärd egenskap faktiskt.

Tack för tips om vagen!

Tack allihopa för strålande bra tips om vagnen! Precis som Sandra skriver så är liggdelarna till Duett-vagnen som vi har hemskt små så lösningen får nog bli ett fårskinn i botten och fleeceoverall till barnen (inköpta redan på Åhléns :) plus filt över. Sen får vi hoppas att Stockholmsvintern blir mild och snäll. De värsta dagarna får vi väl helt enkelt hålla oss inomhus.

Sen älskade jag Julias tips: att klä bäbisarna med lika mycket kläder som dig minus ett plagg. Det är väldigt tydligt och bra. Och min bvc-sköterska säger precis som 30-nånting också att man ska känna temperaturen på nacke eller mage på bäbisar när de är så här små som mina tvillingar är eftersom händer och fötter ofta är kalla vid den här åldern.

Åter igen. Tack för tips! Jag är nu mindre vilsen. Upplyst! even!

När vände det? Och vm i hjälp.

Jag vet inte riktigt exakt när det hände. Men det har hänt i alla fall. Det har vänt för mig och allt känns faktiskt ganska bra. Jag trivs med att vara mamma och jag börjar förstå mina barn. Kroppen har läkt och även om jag inte känner igen den degiga magen eller dom hängiga brösten så har jag accepterat att det är så här jag ser ut nu för tiden.

Allt är inte skrämmande längre. Och inget känns helt jädra omöjligt heller. Jag vill ta emot besök och gör det också. Jag vill laga mat och hinner med det också. Eller, jag hinner med det okej i alla fall. Det blir inget avancerat men korv-med-bröd-eran verkar vara över i alla fall och för det är jag tacksam.

Det enda jag inte tycker om är att jag får för lite sömn. Det gör mig till en om möjligt ännu mer otålig människa. Både otålig och ömtålig. Och ilsk. Otålig, ömtålig och ilsken är en synnerligen misslyckad kombination. För jag och Ulf är onödigt osnälla mot varandra nu. Vi snäser och fräser mycket mer än vad vi brukar. Och det är jobbigt. Men det är svårt att låta bli när irritationen över avsaknaden av tid ligger och fräter under huden. Jag antar att det är så här det är för många. Kanske till och med de flesta men det är en klen tröst när jag än en gång kommer på mig själv att höja rösten över något helt oväsentligt.

Vi är i alla fall medvetna om att vi inte är helt snälla mot varandra. Och både jag och Ulf försöker avbryta dansen när den uppstår. På fredag ska vi träffa en familjeterapeut. Det måste jag säga att jag älskar med bvc: det finns mycket hjälp att få (gratis i alla fall här i Stockholm) för föräldrar som känner sig i obalans.

Den här hösten verkar jag ta något slags rekord i att be om hjälp. Det är ett bra rekord att ta.

Kusinträff!

Den här helgen träffade Olof och Greta sina kusiner för första gången. Några av sina kusiner, vill säga. Det var min bror, hans fru och deras barn kom över och he-rre-GUD vad Lily hade längtat! Snabbare än ljusets hastighet kröp hon upp vid Olofs sida och tog hans hand.

Juli var lite försiktigare och smög fram till Greta. Sen kunde hon inte sluta pussa på henne. "Så söt hon är" mumlade hon om och om igen. Mitt hjärta MITT HJÄRTA höll på att gå sönder av all kärlek jag kände.

Juli fick ha Greta i famnen och det var väldigt stort för henne.

Ännu större var det nog för Lily som fick ha Olof i famnen och hjälpa till att mata honom. När hon är hemma brukar hon leka att hon också har fått tvillingar. Då bär hon runt på två dockor och har så mycket att göra hela tiden.

Vi hade alla längtat så efter att få träffa varandra igen. Juli sa att hon hade varit lite blyg i början när hon kom men att det gått över. Ja, svarade jag, att så kan det bli när man inte har setts på länge – man vet liksom inte om allt ska vara som vanligt eller om något har förändrats och så upptäcker man att allt var som förr och då behöver man inte vara blyg längre. Juli nickade och sa: Men Erika, det ÄR en ju ganska stor sak som har förändrats för dig. Så pekade hon på magen. Men det var bra förändrat kom vi fram till.

Vi fick presenter också av familjen. Dom urfina filtarna kommer från min svägerskas butik Uni och det är till och med hon som designat dom. Det ryms så mycket begåvning och kreativitet i min familj! *stolt* 
Och på tal om kreativitet så är det den som ligger bakom Lilys frisyr. Hon hittade en sax och snaggade sig. Ja, det är en del sånt som vi har framför oss jag och Ulf. Tänk dagen då Olof öppnar "frisersalong" och klipper Greta ... gud så gölligt ändå.

Hur inreder man vagnen?

Jaha. Så står jag här igen. Totalt jädra clueless. För nu när det börjar bli kallare ... hur inreder man vagnen då? Eller inreder? Säger man ens så? Det jag behöver veta är hur jag ska göra så att mina barn inte fryser när de är i vagnen. Alltså, de får inte frysa men det får ju inte heller bli för varma. Viktigt att de inte blir för varma. Hjälp. Hjälp!

Hur ska jag tänka?

En så himla bra fredag

Fredagen den här veckan alltså. Så himla bra. Efter att jag hade haft min tfms ("tid för mig själv" som Filippa Reinfeldt brukar säga) på cellprovtagningen blev det lunch. Och kanske den bästa lunchen: när kär vän kommer med take-out. Jo det är sant. Det är bästa lunchen!

Det var Karin (som jag bland annat har Kokboksklubben med) som kom med massor av smarriga grejer från ett nytt ställe som precis öppnat vid hennes jobb.

Jag är hemskt svag för fina förpackningar och genomtänkta koncept. Det kan man säga att Noodle mama har, eller hur?

Ska jag vara ärlig så var maten lite si-så-där men det kan ju vara ett nyöppningsproblem. Men i sammanhanget spelar maten mindre roll. Det urtrevliga i att Karin kom med mat hem till oss = underbart.
Och jag kommer att be henne köpa med sig mat från stället igen om några veckor igen. Jag ger inte upp på så fina förpackningar så lätt.

Efter lunchen packade vi ner barnen i vagnen och åkte på tur.

Till Moderna museet. Pappan var med.

Och det var mamman också.

Efter att ha tecknat ett parmedlemskap (mantackarmantackar) i Moderna museets vänner tog vi en fika med tio procents rabatt (jomenmantackarmantackar igen).

Och tvillingarna sov hela tiden! För första gången. Det här känns ju mycket lovande. Nu fikade vi iofs bara i cirka tio minuter eftersom jag och Ulf blivit mycket effektiva när det kommer till födointag men ändå. Ändå!

Ulf försökte äta sin fina bakelse med lite värdighet. Det var svårt.

Mycket svårt. Men gott. Gud vilka sötebröds-godis-troll vi blivit i det senaste. GUD!

Och det alldeles strålande första museibesöket slutade som så många andra "dagens promenader" brukar sluta: med lite amning. Den här gången i en Jetsonfåtölj i någon liten avkrok av Arkitekturmuseet.
Allt som allt: en så himla bra fredag. Som sagt. 

På egna ben i den så kallade verkligheten

Idag lämnade jag lägenheten själv för första gången på ... ja, Gud vet när. Kan hända har jag gått till Konsum en gång tidigare utan sällskap? Jag har tyvärr inget minne längre så korrigera mig gärna om jag redan har berättat om "första gången jag lämnade lägenheten själv".

Hur som helst. Det känns som att det här var första gången jag lämnade lägenheten själv sedan jag ... ja, men typ blev gravid. Så i morse pussade jag min man och mina två barn adjö och hoppade på en buss för att åka en hållplats. Vardagslyx plus att jag nu har åkt buss själv också.

När jag swischat förbi bloggar och instagram har jag noterat hur andra nyblivna mammor gått ut och ätit middag och druckit ett glas vin tillsammans med väninnorna första gången de lämnade hemmet utan sina små. Själv gjorde jag ett gynekologiskt cellprov. Livet är så olika, och ibland mer än annars.

I alla fall. Efter tjugo minuter var jag på väg hem igen. Jag stannade till och köpte med mig en kaffe till pappan på favoritstället på Rörstrandsgatan, mest för att jag skulle få gå med en to-go-kaffe genom Vasastan och känna mig lite sådär härlig som man gör när man går med en to-go-kaffe i handen genom Vasastan. Och lite för att han skulle få en överraskelse eftersom det var så länge sedan han fick en överraskelse.

Och överraskad blev han. Och glad. Och jag med för det infann sig en viss frihetskänsla i att lämna hemmet utan sina små. Även om det bara var för att göra ett himla cellprov.

Men allra gladast blev jag av att komma hem. För hur mycket frihetskänsla det än gav att kliva på en buss utan världens största vagn i släptåg så är det här jag vill vara. Hemma. Med mina tre stora kärlekar i livet.

Dancing twins

Mamman: Gör något.
Olof: Vaddå "gör nåt". Gör nåt själv morsan.

Mamman: Ni kaaan väl göra något?
Olof: Nej.
Greta: Vi kanske kan dansa?

Olof: Nä, alltså jag dansar ju inte. Inte.
Greta: Wuhi! Dansa! Dansa dansa dansa!

Olof: Näe. NÄE! Är det The Hives? Alltså ...
Greta: Jä jä jä.

Olof: ... alltså jag ääääälskar ju the Hives!
Greta: hihi jä jä jä.

Olof: Okej, KICK IT!
Greta: "na na na touch and broken bones"

Olof: Fifan vad det här svänger!
Greta: Ja The Hives är fina grejer.

Olof: Va?
Greta: Jo, jag sa att The Hives är fina grejer!

Olof: Vad säger du?
Greta: JAG SA: THE HIIIIVES ... !

Olof: ... skoja! Jag vet!
Greta: Gud, jag börjar bli helt svettig nu.

Kort rapport från Danderyds sjukhus

Vi var till öron-näsa-hals på Danderyds sjukhus igår för att kontrollera Olofs tungband. Och gissa vad? Det är inte för kort. Däremot är hans tunga "asymmetrisk" som läkaren sa. Han kunde inte göra något åt det, inte för att han trodde att det var något att göra något åt. Men det skulle visst vara bra om någon annan tittade på tungan så en ny remiss är skickad till någon avdelning på Astrid Lindgrens sjukhus.

Undersökningen gick till så att läkaren först tittade i Olofs mun och sedan sprutade han en nässpray med bedövning i Olofs näsa för att kunna kolla näsa och svalg med kamera. Det var nog hemskt obehagligt för gud vad Olof skrek. Konstigt nog kom ett enormt lugn över mig och Ulf så allt gick väldigt bra ändå. När kameran var ute ur svalg och näsa grät Olof en liten stund till innan han somnade i min famn. Och gud! Att kunna trösta sitt barn. Och känna hur han kröp ihop mot mitt bröst: Mäktigaste känslan. Mäktigaste. Då kände jag mig verkligen som en mamma. Och jag är ju det. En mamma. Med världens duktigaste lille son.

Borde jag inte klara mig själv snart?

Det känns som att det finns förväntningar på att jag borde klara mig själv nu. Och kanske är det så? Att jag borde vara starkare och mindre sjåpig, eller vad jag nu kan ha för anledning till att inte vilja vara ensam med mina två små gulliga tigerungar. Men bara för att andra klarat av att vara själv med tvillingar, trillingar eller en hel barnaskara tidigare betyder inte att jag också kan det. Eller vill det.

För det är vad det handlar om. Jag vill inte vara själv med Olof och Greta än. Jag känner mig inte stark nog vare sig fysiskt eller psykiskt. Det har bara gått en vecka sedan jag fick börja ta ut vagnen, och ska jag vara ärlig så har jag inte gjort det än. Inte för att det spelar någon roll för min poäng: men för att ta sig ut ut min trappuppgång måste jag ta mig ner för en trappa som är mer som ett stup. Väl nere måste jag på något trolleri-trollera-sätt få min arm att växa en decimeter för att få upp porten som är på millimetern lagom stor för vår vagn. Nu väger barnen tillsammans nästan tio kilo så jag kan tycka att jag får en ganska tuff start på mitt barnvagnsuttagande. Men någon dag kommer jag att ta ut den där vagnen. Var så säker på det.

Rent mentalt har jag också en bit kvar. Vilket inte är konstigt. Det här har på många sätt varit ett år helt indränkt av ångest och oro. Oro för missfall och oro för att tvillingarna skulle födas för tidigt. Att jag också var isolerad i min lägenhet två hela årstider var inte heller optimalt för min mentala hälsa. Hur sjukt är det inte att jag missade både våren och sommaren det här året? Dessutom är ångesten en listig ovän. För i samma sekund som ett orosmoln försvinner så hittar ångesten ett nytt ställe att boa in sig på. Jag träffar en terapeut som hjälper mig att bearbeta alla känslor och hon är bra. Men ångest, sorg och oro är inte något som försvinner efter bara ett par kbt-samtal.

Jag har inte heller nått gränsen där jag kan stå ut med att ett av barnen gråter utan att jag kan hjälpa dem. Än kan jag inte stå ovanför mina känslor av otillräcklighet. Och så länge jag känner så kommer jag att fortsätta att be om hjälp. Och jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker inte heller känna mig bortskämd för att jag har ett fint nätverk av människor som både kan och vill hjälpa mig. Istället väljer jag att känna tacksamhet, och jag älskar att jag får dela den här tiden med mina närmsta.

Jag kommer inte att vara beroende av andra fram tills att tvillingarna börjar dagis eller tar studenten. Och samtidigt: skulle det vara så, så är det så. Varför måste vi alltid vara så sabla starka och klara oss själva? Det är inte något fel i att tillåta sig att känna sig svag.

Jag gör så gott jag kan med de förutsättningar jag har. Och det kommer att komma en tid då jag både kan och vill vara själv med mina barn. Den tiden ligger inte långt borta men innan jag är redo spelar det ingen roll hur många ensamstående tvillingmammor som dubbelammat och inte haft några vänner eller släktingar som hjälpt dom. Jag måste vara redo för att leva mitt liv.

Sånt jag kan göra när Ulf jobbar

Jag pallar eller vågar eller orkar inte att vara hemma med tvillingarna själv än, så när Ulf behöver jobba har jag två strategier. Antingen ber jag min syster (eller darling Katarina eller min faster) om hjälp. Eller så följer jag och barnen med Ulf till hans jobb och så tar vi en promenad medan han fotar. Och DÄR kom förklaringen till varför jag snurrade runt Solvalla med omnejd i lördags.

Det var en väldigt härlig dag i Stockholm i lördags. På vår väg såg jag och tvillingarna (mest jag) gulliga hus och skyltar med helt fan-tas-tiska kvartersnamn.

Det var en sån där härlig höstdag som får folk att bli små naturfotografer. Folk = jag hehe.

Vi gick på tomma gator genom trivsamma bostadsområden.

Och vi såg hästar och barn som hade lektion på ridskolan.

Jag skickade en bild på tvillingarna till deras kusin Lily som håller på att längta ihjäl sig efter att träffa dom. När hon såg bilden i min brors telefon sa hon "gulliga" och pussade på skärmen.

Vi fortsatte promenaden på gångvägar och skogsstigar och passerade fina nybyggda radhus som slog an något i mig. Fantasierna om ett liv i hus blev rätt så livliga kan man säga.

Men så tätnade molnen över Wisteria Lane och jag tänkte på att det faktiskt inte är så dumt att bo i en våning i stan heller.
Vips så hade jag promenerat i en timme och kunde gå tillbaka till Ulfs studio. Sen åkte vi hem. Och så var det med den promenaden i kvarteren runt Solvalla.