Min sommarvärd ♥

Här har vi henne, hon som jag kommer att spendera en hel del tid med i början av denna sommar. Jag är så glad och stolt över att få berätta att det är Leila Lindholm som jag kommer att producera i år.


Och här har vi vårt lunchsällskap idag. Ja jag säger då det. Dom här luncherna som jag får vara med om i samband med producerandet av sommar- och vinterpraten är så oerhört knäppa och coola.

Här är Bibi (som är chefen för hela Sommar i P1) och två av de sommarvärdar som jag inte vill missa i sommar: Lena Olin och Zara Larsson. Herregud, det är så många många många på listan som jag är jättenyfiken och pepp på. Artisterna Seinabo Sey och Annika Norlin, stylisten Bea Åkerlund, professorn i nanoteknologi Maria Strømme, författaren Kristina Sandberg, Syster Karin, serietecknaren Nina Hemmingsson, konstexperten och ex polisen Heléne Anderson, skådespelerskan Saga Becker, artisten Maxida Märak och inte minst Hédi Fried som är en av överlevarna från koncentrationslägren som fortfarande lever och kan berätta sin historia. Det är många starka och intressanta kvinnor på listan inser jag, yay för det! Vilka ser ni mest fram mot? Här hittar ni hela listan.

Årets sommarpratare!

Trots att jag vet prick alla som ska sommarprata i år så kommer jag inte att yppa en stavelse om vilka det är först på onsdag då det blir officiellt. Då blir det även officiellt vem jag ska producera i år, för det jag jag visst glömt bort att berätta va? Att jag är med i denna fantastiska produktion även i år. Yay!

Det är ett väldigt lyxigt program att jobba med. Jag älskar att arbeta med det som vi i branschen kallar för innehåll, och Sommar i P1 är liksom inget annat än just innehåll. Vilka historier är det som ska berättas, hur ska de berättas? Jag och min värd är inne i den mest kaosiga delen av processen nu där vi kastar upp idéer utan att ha någon aning om hur de ska landa. Men sakta men säkert börjar vi förstå hur det här programmet nog ska bli. Nåja. På onsdag kommer jag att stå där i radiohusparken, stolt och stjärnögd igen. Det vet jag i alla fall helt säkert.

Nu är jag väldigt nyfiken på att höra vilka ni tror att det är som kommer att få prata i år. Berätta!

Samtidigt i Wenner-Gren Center

Jag sitter just nu i ett konferensrum på 23:e våningen i Wenner-Gren Center och väntar på mina kollegor Markus och Nassim. Vi ska spendera förmiddagen här med att planera några filmer som vi ska spela in i nästa vecka. Filmerna ska vi sedan skicka till de klasser som har anmält sig till Retorikmatchen i år. Om du har ett barn som går i femman, är lärare osv och tycker att det verkar vara ett förträffligt upplägg detta med att lära sig retorik så kan jag tipsa om att det fortfarande går att anmäla sig och sin klass. Jag tror att sista anmälningsdag är i nästa vecka.

Hur som helst.

Det är så jädra makalös utsikt härifrån att jag misstänker att vi kommer få noll och inget gjort. Jag har redan fotat mobilen full och förbannat mig själv som inte tog med min riktiga kamera. När Markus och Nassim kommer vet jag att dom också kommer att wow:a sig igenom lokalerna.

Efter lunch kommer resten av redaktionen hit och vi ska gå igenom hela den kommande säsongen. Vi kommer att bestämma kvaluppgifter och tävlingsmoment. Utvärdera förra säsongen och dra upp målsättningar för denna. Vi är i princip samma gäng som jobbar ihop igen för andra året och det är en sån härlig känsla. Det känns som att jag får samla ihop min familj igen. Det här är det bästa med mitt jobb. Att jag får jobba med så oerhört kompetenta människor. Och att dessutom få göra det i den här miljön.

En lyckans jädra ost är vad jag är.

Bakom lucka 18: Ett Vinter i P1

Idag har jag suttit instängd i ett kontrollrum hela dagen och lyssnat på när Nanne läst in sitt Vinterprat. Det tar en hel dag att spela in ett sånt här program och då är vi inte ens klara. Kvar är att tighta till innehållet, klippa bort lite delar och korta lite i musiken för att få programtiden att bli precis så långt som vi vill. 1:27:00 är det för att vara exakt.

Nu ska jag krypa in i min pyjamas och in under en filt i soffan och titta på The Holiday med Ulf och tänka på att det är precis vad jag har med start från imorgon. Jullov och långledighet med Ulf och Greta och Olof.

Hurra för mig!

Bakom lucka tre: en episk lunch med Vinter i P1

Idag presenterades det vilka som blir årets Vintervärdar, alltså vilka det är som kommer att få göra som ett sommarprat fast under julledigheten. Det är åtta värdar som kommer att tala från juldagen fram till nyårsdagen och samtliga har önskats och röstats fram av lyssnare. Och än en gång har jag fått äran att producera Nanne Grönvalls program.

I samband med presentationen som gjordes live i P1 så bjöds värdar och producenter på lunch och det var en sån fin och intim tillställning, rätt långt från hela ståhejet runt sommarvärdarnas presskonferens. Nanne kunde tyvärr inte närvara men jag var ändå med och det är jag så innerligt glad för nu. För vilken jädra lunch! Jag satt mellan Olof Wretling och Mustafa Can, med Lars Lerin och Mattias Klum mittemot. Vid bordet satt också Sara Danius och Tomas Sjödin och för mig som befunnit mig utanför the loop i över två år, som känner mig så kulturellt utarmad av att besvara frågan "vaede" cirka sex tusen gånger om dagen satt som en svamp och ba: våga inte så mycket som blinka Erika för så här nära kultur vet vi aldrig när du kommer igen. Och som jag lät mig underhållas av mina lunchgästers historier. Jag blev alldeles särskilt förtjust i konstnären Lars Lerin. Jag hade förstått redan innan att han var en person som jag skulle gilla men nu när jag haft honom på kramlängds avstånd är jag övertygad: han bor nu i den mjukaste delen av mitt hjärta för evigt. Förutom att jag drog en ordvits (alltså, jag är så försvagad nu för tiden usch) som jag skämdes oerhört över och att det eventuellt framstod som att jag försökte hustla till mig en bok gratis av Lars (vilket jag absolut inte försökte) så var min lunch helt superb.

Och. Som en present bakom lucka nummer tre så bjöd Olof in mig att se Klungans föreställning på Södra Teatern i januari. ! Jag säger det igen: Att ha en sån här adventskalender måste vara det mest geniartade jag någonsin kommit på. Om det inte vore för att jag är så sattans trött (pga sov med en förkyld och mardrömsjagad liten tjejtrasa i natt) skulle jag hjula, jubla och riva av en fanfar på lufttrumpet. Istället blundar jag, ler nöjt och vaggar lite med överkroppen här på stolen.

Varför jag älskar mitt jobb

Jag måste bara få berätta lite om mitt jobb. Förutom att jag har väldigt roligt om dagarna (jag menar, jag sitter liksom och hittar på vad jag vill se på tv/höra i radio och sedan är det andra råkompetenta personer som ser till att det också blir så) så är det här med att jobba med barn/ungdomsprogram på just UR så oerhört givande också.

Just nu jobbar jag med retorik, och för er som vill ha en snabb tagline så handlar retorik om konsten att tala och viljan att lyssna. Mer specifikt jobbar jag med retorik för mellanstadiet och ett tävlingsprogram där tolvåringar tävlar i att hålla tal. Retorikmatchen går i SVT Barn på tisdagar och SR P4 på lördagar.

Att jobba med UR innebär att allt har en pedagogisk och verklig grund. För att få vara med och tävla i vårt program måste man anmäla sig och sin klass och sedan arbeta med retorik i klassrummet under nästan ett års tid. Det är såklart inget de jobbar med hela tiden men tid måste avsättas för att göra olika retoriska övningar. Övningarna går allt från lekfullhet med mingel eller beskrivningsövningar till seriösa debatter. Och det är här som mitt jobb blir så in i vittens coolt. För i de klasser som har varit med över åren så har något helt magiskt hänt. Barn som tidigare har varit tysta och vägrat hålla redovisningar pratar nu. Och de babbliga tjatterfiorna och -fransarna har lugnat ner sig. Flera av de tweens som vi har med i programmet har berättat om hur de fått en slags uppenbarelse om att de har en röst som de har rätt att uttrycka och att deras åsikter också är värda att lyssna på.

Alltså. Så mäktigt att jag storknar.

För det här att våga tala inför andra är något som är ett krav i vårt samhälle men samtidigt inte något som vi får lära oss i skolan. Kommer ni ihåg redovisningarna i skolan? Yikes! I lärarutbildningen i Sverige finns retorik inte ens med som ämne. Hur ska man då kunna lära sina elever tekniker för att överbrygga talrädslan?

Den där rädslan och okunskapen följer sedan med oss in i vuxenvärlden där det finns massor av människor som sjukanmäler sig till företagskickoffen bara på grund av paniken över att behöva säga sitt namn inför gruppen. Hur kunde det bli så att vi inte ens vågar säga vårt namn vid en runda runt bordet?

I vårt program kommer elever från lite finare och lite stökigare skolor. En av årets klasser blev intervjuade på DN:s insida och det är en sån fin berättelse som vecklas ut där att jag får tårar i ögonen. Det är en klass där ingen har svenska som modersmål men som ändå är med i en tävling som handlar om att hålla tal på svenska. Och gissa vad? Dom är så sjukt grymma!

För er lärare som läser här, och för er föräldrar som vill att era barn ska få verktyg att våga tala och vilja lyssna: ladda ner handledningen och retorikövningarna på vår hemsida. Säg åt era barns lärare att det här är något som ni vill att era barn ska få ta del av. Är det någon av er som har en femteklassare i sin närhet? Se till att dom ber sin lärare maila mig på est (at) ur.se så ska jag se till att de får allt det material de behöver. Arbetet startar på vårterminen i femman och själva tv-inspelningarna sker under hösten i sexan.

Storartade saker kommer att ske i klasserna, jag lovar er.

Här kan ni titta på programmet.
Här är vår hemsida med handledning och övningar.
Här är en jättefin artikel om vad som har hänt eleverna i Kroksbäcksskolan i Malmö efter deras beslut att anmäla sig till Retorikmatchen.
Här en artikel där Nassim berättar om hur Retorikmatchen är som idol fast i talversionen.

Här kan du anmäla din klass till Retorikmatchen 2015.

Premiär av Retorikmatchen woop woop!

Vårt program hade premiär igår! Vi på redaktionen träffades ute på lokal där vi åt hamburgare drack öl och tittade på avsnittet tillsammans. Det är en sån overklig sak när något man jobbat med så länge plötsligt finns där ute. Nu ligger det inte längre på en dataskärm i en redigeringsholk eller på en hårddisk någonstans luddigt. Nu är Retorikmatchen 2014 igång och jag är så otroligt megastolt över vår produktion.

Nassim är en helt glimrande och glittrande och trygg programledare och vår jury är så kompetent att man storknar. Barnen är så fantastiskt skickliga och kreativa redan vilket bådar gott för slutspelet som vi har framför oss. Gårdagens avsnitt är en redovisning av kvalet, sedan väntar två avsnitt slutaudition innan kvartsfinalerna drar igång.

Titta gärna. Inte minst för att yours truly gör en fantastisk roll som pedagog i det första avsnittet. Ja, jag gör min skådespelardebut kan man säga hehe. Det är även jag som speakar programmet om ni någon gång har funderat på hur jag låter egentligen.

Titta på premiären här på UR Play. 

Retorikmatchen sänds i SVT Barn på tisdagar 19.20 och i SRP4 på lördagar 11.30

I carried a bongotrumma

Alltså mitt jobb är FÖR KUL! Idag har vi testat en herrans massa moment inför inspelningarna som vi har framför oss, och bland annat hade Nassim med sig flera olika slagverk som han kommer att använda vid en av tävlingarna. Jag skulle så fruktansvärt gärna vara bra på det där med att slå på såna där saker men det är jag icke nej nej. Mina två händer är larvigt osynkade och helt enkelt ett dåligt batteristteam. Men att bära ett par bongos. Det kunde jag ju göra. Kände mig som Baby och alla dagar som innehåller stunder där man känner sig som Baby är en bra dag tycker ni inte?

En ny erfarenhet, ett nytt kapitel i självbiografin

Så idag gjorde jag skådespelardebut. Till det första avsnittet av vår serie som vi håller på att spela in just nu behövdes en sketch för att förklara en av delarna i förberedelserna. Temat skulle vara lite tv-shopaktigt och min kollega Markus skulle spela en säljare. Kul! Innan helgen kom det fram att det skulle behövas en person som kunde agera lärare och frågan ställdes till mig: kunde jag tänka mig att göra det? Utan att fundera något vidare sa jag "ja" och det var ju knäppt gjort för jag kan ungefär ingenting om att skådespela.

Under helgen förträngde jag allt detta men så vaknade jag i morse med en bestämd känsla av att något var fel. Just det ja. Skådespeleriet. Yikes! Under några timmar umgicks jag med tankar om att inte dyka upp, sjuka mig eller vad som helst men eftersom jag insåg att det inte fanns något direkt utrymme att dra sig ur så bestämde jag mig för att fejka och att lajva en person som 1. vet vad hon håller på med och 2. inte supersuger på saker hon tar sig för.

Reslutatet? Ågud. Hemskt genant. Men blottade jag dessa känslor? Icke! När vi fick se lite klipp från dagen sa jag saker som "åh, wow, kameran älskar verkligen mig" och sånt. Det var ingen annan som gjorde det så där tog jag mitt ansvar.

Håhåjaja. Så har man skådespelat i en sketch som kommer att sändas i TV då. Kan jag tänka mig att göra det igen? Ja, faktiskt. Det trodde jag inte. Ändå uppiggande vad det här livet har en förmåga att hitta på överraskningar för en med jämna mellanrum.

En (första) dag i ett kontrollrum

Det börjar bli på riktigt nu. Det här jobbet som jag har och som jag och Markus har hållit på att utveckla och fundera och slipa på. Idag hade vi något som kallas för tekniskt rep där vi testade olika idéer och kamerapositioner. Vi kom fram till att vår planerade eliminering inte funkade pga för många barn. Vi fick flytta om en del i dekoren för att fylla ut vissa kameravinklar. Sånt har vi hållit på med. Och med så sjukt många människor inblandade. När man jobbar med en så stor tv-produktion som vi gör nu så blir det så. Och det var en smått berusande känsla. Att se alla dessa olika professioner: bildproducent, kameramän, scenograf, ljud- och ljuskillar omsätta mina och Markus visioner till verklighet. Jag kände sån samhörighet, att vi var som en enda stor organism som jobbade åt samma håll. Flummigt? Ja, men också sjukt mäktigt.

Och det kommer att bli så fint. Nassim (som är vår programledare) är en sån glimrande person och vår nya scenografi ser dyr och lyxig ut. I nästa vecka kommer det 20 barn från hela Sverige för att delta i vår slutaudition. Då blir det ju allvar på riktigt.

För den som inte vet vad jag gör: jag producerar ett tävlingsprogram där sjätteklassare tävlar i att hålla tal kan man säga. Programmet heter Retorikmatchen och det kommer att ha premiär i oktober i både Barnkanalen och P4. Nej, nu går jag och lägger mig. Trött, nöjd och glad.

En dag på jobbet

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är i att jobba med Markus. Här sitter vi i ett så kallat snackisrum på jobbet (ett obokningsbart mötesrum) och jag har precis skrattat så att jag har gråtit.

För så är det att jobba med Markus. Jag skrattar så att jag gråter varje dag. Varje dag! Vilken lyx va. Vilken jädra lyx.

En liten avstickare här bara: hade jag inte ett helt sjukt bra hår going on idag? Och så glajorna ihop med det? Ämen känner mig lite hot typ när jag ser dom här bilderna. Fräsch känsla.

Vart var jag? Äh, minns inte. Är nu helt upplivad av att jag hade en bra hårdag idag. Och av att jobba med Markus. Ja! det var där jag var! Jag är bara så himla glad i mitt jobb just nu. Alltså bara detta att jag jobbar med en person som jag photoboothar med under ett arbetspass. Tesen bevisad.

Just ja. Började visst även jobba idag. Och nya glasögon!

Allt fokus ligger som alltid på barnen men jag började visst jobba idag också. Och jag hade en sån sjukt bra dag med Markus. Ni vet att jag jobbar med Bolibompa-Markus va? Jag har inte någon relation till hans barnprogramjag eftersom mina barn är så små men det är fint att se hur många som verkligen älskar honom. Alltid när vi sitter ute bland folk och jobbar, vilket vi ofta gör, vi älskar den flärdfulla air som det innebär att sitta i hotellfoajéer och jobba. Eller "vi" och "vi" – jag älskar den flärdfulla air som det innebär att sitta i en hotellfoajé och jobba ... vad var tråden nu igen? Just ja, jo, när vi sitter ute bland folk och jobbar så är det alltid några som blir alldeles till sig när de ser honom. Som blir alldeles rödrosiga och tittar på honom med hjärtan i blick. Jag har däremot en relation till hans producentjag och jag är så oerhört glad i att jobba med honom. Han är en fantastisk kollega och idag blev det så tydligt. Vi jobbade så bra ihop, kläckte idéer som den andra fyllde i, svarade på mail och ringde samtal bredvid varandra helt i synk. Vi hade vad vissa skulle kalla flow. Älskar dagar med flow.

Sen köpte jag nya glasögon. Jag älskar dom också, tror jag? Se bilden ovan. Om cirka tio dagar får jag dom med rätt styrka i glasen. Då är det bäst att jag älskar dom, det är liksom betalat och klart då. Tills dess har jag kanske även sovit ikapp lite? Alltså de där trötta trötta ögonen som jag släpar runt på. Kommer de någonsin se pigga ut igen? Reply hazy, try again säger min magic eight ball. Jaja. Vi får se. Vi får se.

En inte så vanlig dag på jobbet

Äntligen är allt hemlighetsmakeri över. Idag var det presskonferens för Sommar i P1 och nu är det officiellt att Caroline Winberg är den sommarvärd som jag ska producera. Dagen till ära hade jag också ansvar för att Karin Kakan Hermansson skulle ha det bra. Vilket nöje! Dom inledde med en selfie med Per Fritzell från Galenskaparna.

Sen dök Börje Salming upp.

Här hade jag redan slarvat bort Kakan. Henne hittade jag inne i matsalen med Linda Pira. Alltså!

Det blev dags för lunch.

Och jag hade dessa fantastiska som lunchsällskap: Caroline, Kakan och Linda. Alltså. Så cool som jag kände mig då. Kommer aldrig att känna den känslan igen.

Vi pratade en del om skönhetsvård pga Kakan var helt obsessed vid det. 

Sen var det dags för värdarna att möta världen, och de över hundra ackrediterade journalisterna.

Caroline gick med Börje. 

Alla började komma på plats.

Alltså så många intressanta och bra människor  som var samlade på ett och samma ställe här! Overkligt nästan.

Vi blev bjudna på livemusik av Timbuktu som också är den som öppnar årets säsong av Sommar.

Sen var det dags för intervjuer.

Och fotograferingar.

Jag vimlade runt och hittade bland annat den här favoritpersonen: Cajsa och en av hennes värdar. Hon ska förutom Alban även prodda Timbuktu.

Jag hittade även Katherine som är en av mina bästa kollegor någonsin. Hon och jag jobbade ihop som redaktörer för Sommar ett år. Det var ett bra år. Idag hade hon varit vaken sedan klockan tre på natten pga är programledare på P1 Morgon nu för tiden och vägrade därför vara vettig eller normal på bild. Hon ska förresten prodda Börje. Coolt.

Det är en märklig sak att beskåda denna presskonferens. I varje buske och snår intervjuas det eller fotograferas det.

Jag hängde mest runt där Caroline var.

Det kändes som att raden av journalister som ville prata med henne aldrig skulle ta slut.

Men. Det gjorde den så klart. Så, en sista bild bara. En på mig och henne.

Och jag tittar på dessa bilder och tänker bara herregud hur liten är jag egentligen? Men jaja. I jämförelse med en supermodell blir väl alla korta? Ett bra team är vi i alla fall och det ska bli hemskt roligt att jobba med henne. Är roligt, menar jag.

Dagen som var som tre dagar i en

Att den här dagen bara varit en till antalet är helt ofattbart nu när jag sitter här i mörkret i min stuga i viken och strax ska gå och lägga mig. Det hade varit mer rimligt och greppbart om den varit tre men så är det inte. Idag har det bara hänt väldans så stora saker som krävt olika fokus. Så kan man säga. Alla de här tre sakerna som jag gjort idag är värda var sina inlägg tror jag? Jo minsann: så får det bli. Men låt mig bjuda på lite teasers? Så här:

På förmiddagen besökte jag och Oggi en helt fantastisk förskola. Alltså den var helt fantastisk! Den totala antitesen till kaosförskolan vi var till tidigare i veckan. Det här var ett ställe som jag blev lugn av att vara på. Här vill vi att Oggi ska gå. Kommer de att få göra det? *cliffhanger*

Klockan tolv, cirka tre minuter efter att jag lagt Oggi till deras lunchvila blev jag inkopplad till ett gruppsamtal med Sommarredaktionen. Under den timmen som vårt möte pågick fick jag bland annat veta alla årets sommarvärdar. Kommer ni bli nöjda? Vad tyckte jag om listan?*cliffhanger*

En timme efter att vi avslutat mötet packade jag och Ulf in oss själva och barnen i bilen och nu är vi alltså i viken. Vi har hunnit se en nyckelpiga, grillat samt ätit middag utomhus. Just de sakerna kan man se på min instagram: erikastrandberglund heter jag där. Inte så mycket till cliffhanger på det här med att vi är i viken men några fina bilder kommer ni allt att få se. Och med några menar jag många.

Ett till nytt jobb!

Jag har visst inte berättat? I år gör jag comeback som producent för Sommar i P1. Jag ska hjälpa *hemligt* att göra ett så bra program som vi bara kan. Än har vi inte setts pga hon lever ett helt overkligt upptaget liv. Men snart så. Snart är vi igång. Det ska bli så spännande att höra vad hon har tänkt sig. Ska det bli ett fint, spännande, gripande eller roligt program? Jag har ingen aning. Hur vi ska hitta tiden att jobba med programmet känns som den största utmaningen just nu. Men det där löser dig. Det brukar ha en tendens till att göra det. Roligt ska det bli i alla fall. Megaroligt!

Åh! Kan ni inte berätta vilka ni skulle vilja höra sommarprata i år. Jag lovar att tipsa vidare.

Någon som vill hjälpa mig jobba?

Det här året kommer jag att jobba med Retorikmatchen som är ett tävlingsprogram där sjätteklassare tävlar i retorik. Programmet har sänts i P4 i två år, så detta är den tredje säsongen som jag ska vara med och göra. Vi kommer fortfarande att höras i P4 men nytt för detta år är att tävlingen även kommer att sändas i tv. Just nu sitter jag och lyssnar (och tittar faktiskt för båda de två tidigare säsongernas finaler har sänts i tv) och försöker skapa en bild av vad som har varit bra tidigare och vad som kan göras bättre. Och jag vet inte om ni ens är det minsta intresserad av såna här saker men om det finns någon som skulle vilja titta eller lyssna på något eller några av de tidigare programmen som gjorts för att sedan komma med lite tankar, synpunkter, åsikter till mig så skulle jag tycka att det var urkul.

Här är förra årets final och här är första året.

Kommentera eller maila mig på erika.strand-berglund(at)ur.se bara gör det!

Jag har fått jobb!

Att inleda helgen med ett besked av det explosivt positiva slaget som att det jobb jag gärna ville ha nu är mitt = superfuckingnova excellent! För så var det. Igår, vid halv fem, precis när jag skulle sätta in en plåt med kakor i ugnen (vad?! vem ÄR jag?!) så fick jag ett samtal från min nya chef som berättade att the deal is seald.

Alltså!

Så! Himla! Glad!

Glad pga roligt jobb. Glad pga tryggt jobb. Glad pga bra kollegor. Glad pga jobbfrågan löst. Glad pga förståelsen över mitt behov av flexibla arbetstider finns. Och inte minst glad pga arbetstiderna är deltid under våren så att jag och Ulf kan turas om med att jobba och vara med Oggs (dom har inte fått någon förskoleplats ännu och det vette tusan hur det där ska lösa sig. Vi har tydligen tackat nej till vår garantiplats? pga finsk inriktning på förskolan. Men äsch strunt samma osv etc mm för jag ska jobba med ett roligt projekt!)

Jag ska jobba på UR på barn/ungdomsavdelningen som radioproducent för ett kombinerat radio/tv-program om retorik. Det vill säga samma program som jag jobbade med innan barnen och katastrofgraviditeten, men med skillnaden att det nu också kommer att vara ett tv-program. Hurra för mig! Och hurra för bra ny chef som såg till att ge mig beskedet innan helgen. Ett mycket gott tecken på bra chefsskap, inte sant?

På jobbfronten mycket nytt (och rörigt)

Det är femte december och allt är så rörigt just nu i livet att jag knappt hänger med själv. På två dagar har hela mitt januari ramlat omkull, ställt sig upp igen bara för att kasa ihop igen. Så här: Det jobb jag trodde att jag hade från och med i januari har jag inte längre säkert. Kanske inte alls? Det andra jobbet som jag kanske inte var riktigt lika säker på att jag hade har jag inte längre över huvud taget. De valde en annan än mig. Det tredje jobbet som jag faktiskt hade, tackade jag nej till eftersom jag insåg att det inte kommer att gå att kombinera med det övriga livet som jag lever just nu. Det var ett jätteroligt jobb men timingen så urusel så jag började gråta i telefonen när jag sa som det var: att det inte kommer att fungera. Det fjärde jobbet har jag inte hört något från på länge vilket till en början kunde tolkas som ett gott tecken men nu är jag inte så säker längre.

Och förskolestarten har vi ju skjutit på. Det är ett väl grundat beslut som jag är nöjd med. Men det betyder också att vi inte har någon förskola till Oggi heller.

Dock. Dom två sakerna i kombination: att jag har en mycket luddig (och luftig) jobbframtid och att Oggi inte har någon förskoleplats passar dock finfint ihop. Som handen i handsken kan man även säga.

Det vill säga: Alltid nåt. Och vilket nåt! Olof-och-Greta-nåt.

Och snart är det jul. Om 19 dagar om vi ska vara petnoga.

Jag = glad

Jag blev så himla himla glad idag. Titta vilken fin bukett jag fick av min redaktion! Åh, vad jag tycker om dom.

Så kom livet åter

Det här har varit en riktigt jobbig helg för mig. Humörspendeln har svingat mellan ledsen och orolig, ledsen och orolig. Bättre sinnesstämningar har jag ju haft i tombolan om man säger så.

Men så vaknade jag i morse och kände mig lite ... glad? Det är som att jag är helt utmattad på att vara orolig och att huvudet bara: nej, nu får det vara nog. För ett tag i alla fall. Den är bra på det sättet. Hjärnan alltså. När den säger stopp och förklarar att jag "inte kan hålla på och älta på det där viset längre", då blir jag riktigt förtjust i min hjärna.

Allright. Nu ska jag strax ta emot hela min redaktion här hemma i lägenheten våningen. Jag kommer att köra möte pashastajl liggandes i soffan. Det är ytterligare en grej som gör att jag älskar mitt jobb med Retorikmatchen: kan inte producenten komma till redaktionen kommer redaktionen till producenten. Inga konstigheter liksom.

Sammanlagt två saker att vara förtjusta i idag alltså: min hjärna och mina kollegor. Bra måndag!