Med en podd i öronen är du aldrig ensam (plus poddtips)

Jag hamnade i ännu ett så deppigt lunchupplägg idag. Ensamlunch, ensambricklunch dessutom, i SVT:s stora personalmatsal //insert ledsen emoji//. Anledningen att jag hamnade i detta var dock långt ifrån deppigt. Jag lånade nämligen en cykel från jobbet och drog ner till Svenskt Tenn eftersom jag ville fylla på mitt liv med lite flärd. Dessutom ska ju lägenheten stylas och sånt ni vet? Det är så det låter när jag förklarar såna här dyra cykelturer under en vardagslunch för mig själv.

Hur som helst. Tillbaka till ensamlunchen. För där satt jag. Ensam vid ett bord för åtta //insert ledsen emoji två //. Men så petade jag in min nya favoritpodd i öronen och plötsligt var jag långt ifrån ensam. Och det här var så geni. Inte bara för att jag hade sällskap av två människor som jag gillar mer och mer ju mer jag hör. Jag hade dessutom skapat en zon av av skön, lyxig egen tid där jag kunde lyssna koncentrat utan något (några hehe) som störde. Att äta lunch själv ska bli min nya grej ta mej tusan.

Så. Över till veckans poddtips:

Jag är nu helt fast och förtjust i Leila Lindholms och Nicklas Ekstedts podd Eat this! Om ni är det minsta intresserad av mat eller gillar någon av dem till att börja med så är det här en podd att älska. Dom är roliga, sjukt bjussiga på sig själva och Niklas drar så många knasiga historier att man sitter med skrattet bubblande i bröstet. Man blir verkligen underhållen. Dom blandar högt och lågt och de känns framförallt äkta och icke-tillrättalagda, ocensurerade skulle man kanske till och med kunna säga. De är dessutom ute på någon slags feministisk åktur och det älskar jag.

Ja, Eat this! och ensamlunch, det får bli tisdagens tips det.

Fyra fyndiga texter om mat

Och på den där noten om mat så blev jag så upprymd när Sandra delade med sig av en artikel i DN där Lotta Lundgren varit i farten och geniat sig vid tangentbordet igen. Det är få som skriver så tillbakalutat uppslukande som Lotta gör och det är en gåva det där. Hennes bok 10 lektioner i matlagning är en av de bästa böckerna jag har läst och jag minns att livet kändes så väldigt fattigt när boken tog slut. Så den här texten som handlar om lök (samt tre andra som jag också missat) blev ju därför som en present tamejfasen. Se bara hur hon skriver om bönor:

Första regeln för bönor: Prata inte om hur nyttig och billig mat bönor är – det blir direkt osexig stämning och alla vi som älskar och respekterar bönor känner oss utpekade som snåljåpar. Andra regeln: Prata heller inte om bönor som ett klimatsmart alternativ till kött. Kött är kött. Bönor är bönor och klarar sig på egna meriter. Tredje regeln: Servera bönor varma, det är då de är goda. Ljumna bönor kan också gå an. Men kylskåpskalla bönor i en grinig vinägrett är inget annat än ett hån mot livet självt.

"Kylskåpskalla bönor i en grinig vinägrett är inget annat än ett hån mot livet självt" håhåhååå ♥

Här är alla texterna för den som känner för att läsa:

Lotta Lundgrens matlektioner: Så lagar du de bästa bönorna
Lotta Lundgrens matlektioner: Så lagar du den bästa fisken
Lotta Lundgrens matlektioner: Så lagar du den bästa kycklingen
Lotta Lundgrens matlektioner: Så använder du lök 

Ps.  Missa inte de tillhörande recepten. *drool*

Läser: En strålande text om Dirty Dancing

Sofie Dahlstedt har skrivit en så fin och viktig text om Dirty Dancing i Sydsvenskan. Jag som fortfarande älskar filmen, älskade även hennes analys. I texten förklarar Sofie varför kvinnor fortsätter att älska den här filmen som ingen egentligen trodde på men som blev till en braksuccé. För där kritikerna såg en förutsägbar kärlekshistoria över klassgränserna så fanns egentligen ett mycket djupare tema om frigörelse, upprättelse, systerskap och solidaritet.

Dessutom:

"Dirty dancing" var en av de första filmerna som helt utgick från en ung kvinnas perspektiv. Det är jag och Baby som äger blicken från början till slut: Baby utforskar relationen till sina föräldrar, relationen mellan arbetare och gäster på hotellet, relationen till Johnny och inte minst till hans kropp och till sin egen. Det är få filmer förunnat att skildra en kvinnlig huvudkaraktär som Frances Baby Houseman. Hon är modig, rädd, stark, svag, klumpig, snygg, ful, tråkig, spännande, mogen, barnslig, tafatt och sexig på samma gång.

Och, skriver Sofie:

Solidariteten kvinnor emellan är det som bär hela manuset. Baby lär sig dansa för att Penny ska kunna genomföra en abort (en abort som gjorde att filmens sponsor Clearasil drog sig ur). Pennys historia bestämmer handlingens riktning och Babys handlande driver den framåt. Det är ovant och stärkande att se en film, eller en musikal för den delen, som tillåter att kvinnor relaterar till varandra, avundas men samtidigt beundrar varandra, helt utan tävlingsinslag eller svartsjuka. Som låter dem prata om någonting annat än män.

Lika mycket som jag älskar Dirty Dancing och dess starka (men inte skriven-på-näsan-) feministiska tema blir jag ilsken över att det finns så få efterföljande exempel.

Hela texten finns att läsa här.

Tittar: Unbreakable Kimmy Schmidt

Jag är så hooked på Netflix nya tv-serie Unbreakable Kimmy Schmidt att det enda jag egentligen vill göra är att titta titta titta. Men. Och det är ett dubbelt men: Men-men 1: jag tittar på den tillsammans med Ulf och det skulle inte vara snällt att bara ignorera denna överenskommelse. Men-men 2: om jag benchtittar så kommer serien att ta slut och det vill jag inte.

Den handlar om Kimmy, en 29-årig tjej, som flyttat till New York efter att ha blivit fritagen från en bunker där hon suttit i fångenskap av en domedagssekt i 15 år. Den handlar om hennes anpassning från 90-talet och ett liv i en bunker till livet i samtidens NY (så mycket underbara 90-talsreferenser alltså!), hennes roommates Broadwayaspirationer (och totala hang up på Lejonkungen), deras landlady och Kimmys chef som anlitat henne som nanny.

Unbreakable Kimmy Schmidt är något så ovanligt och fantastiskt som en komediserie där tre av seriens fyra huvudkaraktärerna är kvinnor (den fjärde är en färgad man som också spelar gay). Den är skapad och producerad av Tina Fey vilket borde förvåna ingen. Huvudrollen spelas av en av mina gamla favoriter Ellie Kemper som spelade Erin i amerikanska The Office och hennes chef spelas av Jane Krakowski som jag älskat sedan Ally McBeal via 30 Rock till nu.

Det skall nämnas att jag är en riktig sucker för komediserier. Amerikanska sitcoms och jag har en lång kärlekshistoria där mina senaste romanser varit Modern Family, Parks and Recreation, The Office och 30 Rock. Jag är också en sucker för serier där kvinnor får vara roliga och drivande och prick allt detta sammanfaller på det mest magiska sätt i Unberakable Kimmy Schmidt.

Jamen JA! Titta på den på Netflix.

Ps. Om ni tycker som Magnus Ugglas mamma, att humor är en waste of time, eller som min kompis som aldrig skrattat åt en komediserie så är det här nog inte heller en serie för er. Men alla ni andra, särskilt om ni har gillat någon av de serier som jag radade upp ovan så säger jag vascheguud för att ni precis kan ha fått tips om en ny favoritserie i hela världen.

Lyssnar: Nassim Al Fakir Hopp

Min kompis och kollega Nassim Al Fakir har gjort en låt som jag inte kan få ut ur mitt huvud. Den heter Hopp och nu är jag visserligen partisk pga är helt tokig i honom men den är så bra! Båda barnen är även mycket MYCKET glada i den och Greta som bara så knappt har börjat prata går runt och ba "minihopp! hopp! hopp! hopp!" dvs är mycket gullig. Ibland lägger hon till ett "heja Bamse" eftersom hon har missuppfattat texten en aning. Olof gillar den också och minst några gånger varje dag slår vi på den och dansar dansar dansar. Och hoppar. Jag vet inte, men det känns som att det här skulle kunna bli en av årets sommarplågor? Det är redan något av en sådan i mitt hem i alla fall. Så sjukt catchy. Lyssna själva:

Läser: Eddie och napparna av Lisa Bjärbo och Jesús Verona

För någon vecka sedan eller så fick jag ett exemplar av Lisa Bjärbos och Jesús Veronas nya bok Eddie och napparna och sedan dess har vi läst denna bok om och om och OM igen här hemma. Det här är första gången som vi har fått stifta bekantskap med Eddie och hans familj och bekymmer och vilket ljuvligt litet universum vi blir insläppta i. Förutom att boken är fint illustrerad och är så där välskriven som man vill att en bok som man tvingas läsa sjuttio gånger på raken ska vara så är temat också så fint beskrivet. I den här boken ska Eddie sluta med nappar och det är i dom små sakerna som den stora igenkänningen finns. Som till exempel det här att any random person på bussen ska ha åsikter om barnens nappsugande.

Vi har som sagt läst den här många gånger redan, men sedan någon dag tillbaka har vi blivit tvingade att hoppa över ett uppslag, nämligen detta:

Olof tycker nämligen att "Eddies nappar" (som han kallar den) är "en mycket bra bok" men också "en mycket läskig bok" (detta ska läsas med en paus mellan varje ord: En. Mycket. Läskig. Bok.) Och det är det här uppslaget som är boven. Boven är ännu mer specifikt pappan som tar Eddies nappar ifrån honom. Kanske relaterar vår lille Olof till sin egen situation? Man kan väl säga att just det här momentet är ett mycket aktuellt sådant i hans/våra liv. Dom här två sidorna är i alla fall för läskiga just nu men bara vi lovar att hoppa över dom så är allt frid och fröjd och vi kan läsa resten.

Och för att vara rättvis mot boken, som faktiskt inte är särskilt läskig alls, så finns det även ett favorituppslag. Det är detta med alla leksaker som Eddies föräldrar försöker locka honom med som belöning om han slutar med napp. Det finns oändligt med saker att peka ut och prata om fantisera om här.

Allt som allt är det här en fin bok. En jättefin bok till och med. Greta tycker mycket om alla sidorna i boken och det gör jag med.

Tack Rabén&Sjögren för recensionsexemplar.

Bloggtips: Djuriskt

En av mina bästa vänner har flyttat till Sydafrika för att bli vildmarksguide. Den här bilden har han tagit bara här om dagen. Hans liv nu består av sånt här. Lejon etc var och varannan dag.

Under ett år kan vi följa hans utbildning (där han bland annat lär sig att spåra djur, byta ett däck på en jeep under besvärliga förhållanden samt bli expert på vin, ja, för sånt efterfrågas tydligen också hos dagens naturguider) på hans blogg Djuriskt.

Bilderna och äventyren är helt otroliga.

Hans liv just nu, som han porträtterar i bloggen är lite så att man måste nypa sig i armen för att vara säker på att det man ser verkligen är sant. Men bloggen är så mycket mer än hans bilder. Han skriver nämligen också både finurligt och vackert. Och man får lära sig saker. Som i det här inlägget om (den enligt honom missförstådda) hyenan:

Nu ska jag ta i. Den som inte tycker att hyenor är vackra har en konventionell smak. En ogenomtänkt syn på vad som är vackert och fult.
Det är lätt att titta på Lejonkungen och sedan bilda sig en uppfattning om hur hyenor är. Vad som inte framkommer i Lejonkungen är att fläckiga hyenor lever i matriarkat. Alla hanar är underordnade alla honor. Inte heller berättar Disney att honornas och hanarnas könsorgan ser i princip likadana ut.
De fläckiga hyenorna knäcker benpipor och kan springa snabbare än Usain Bolt. Och de trivs i Makalali.

Om ni vill ha en dos äventyr varje dag tycker jag att ni ska titta in hos Stefan, åh, bara gör det!

Läser: Det är en gris på dagis

Den bok som vi läser alla, allra oftast just nu här hemma är denna. Det är en gris på dagis av Johanna Thydell och Charlotte Ramel handlar om en gris som känner sig så fruktansvärt ensam och som lyckas ta sig in på ett dagis med hjälp av barnen som går där.

Förutom att själva historien är väldigt fin, om ensamhet och gemenskap, och att illustrationerna är fantastiska så innehåller den formuleringar som får mitt hjärta att bulta lite hårdare. Som när *spoileralert* pedagogen Långa Lena är på väg att upptäcka att barnen smugglat in grisen på förskolan:

"Barnen blundar och blundar för de vill inte se vad som kommer att hända, men det händer ändå. Även om man blundar."

Eller när grisen upptäckts och sedan puttats ut från förskolan:

"Barnhänderna sticker ut genom staketet. De klappar grisen länge, länge tills tills Långa Lena säger att nu får det räcka. Då klappar de lite till."

Åh.

Det är helt enkelt en bok som blivit en favorit hos alla oss här hemma.

Har ni några fler lästips att komma med för barn som är ungefär två och ett halvt år gamla?

Läser: Elle mat och vin

Det har gått i vågor vilka mattidningar jag har gillat. Under en lång tid var Buffé min absoluta favorittidning men precis som Frau Anna bloggade om för ett tag sedan så har den verkligen tappat ... amen typ allt. Nu för tiden kan jag kanske, på sin höjd, klämma ur den ett recept per nummer.

Helt annat är det med Elle mat och vin. Den har jag haft en lite komplicerad relation till tidigare men nu, oboy nu!, nu är det som att jag inte vill leva utan denna tidning. I det här numret som kom ut här om dagen (veckan? Gud tiden – jag har tappat kontrollen över tiden) har jag rivit ut ungefär vartannat recept tror jag. Jag menar vad sägs om detta:

Asiatisk kyckling- och edamamesallad med mandrain- och sesamdressing
Maritas supersallad med quinoa, avocado och rostade hasselnötter
Grillad chèvre med blåbär och valnötter
Grillad lax med het mangosallad och hyvlad kokos
Puylinssallad med smörstekta päron och ädelost
Blåbärs- och kardemummakaka

Alltså så gott att jag tror jag smäller av! Med den här tidningen till sällskap blir det tydligt att jag har en helt strålande matframtid framför mig.

Har ni några favoriter när det kommer till mattidningar?

Lyssnar: Kan vi prata lite om Serial?

Under julledigheten lyssnade jag och Ulf på Serial tillsammans. Efter att ha fått den rekommenderad av ungefär varannan människa jag gillar så hade jag äntligen hittat tiden då jag skulle kunna lyssna på denna 12 episoder långa podd. Det var en helt magisk stund på dagen då vi la oss bredvid våra barn i mörkret inne i mitt gamla flickrum och stoppade in varsin hörsnäcka i öronen för lyssna på avsnitt efter avsnitt.

För er som inte vet vad den handlar om så är det en podd där ett cirka femton år gammalt mordfall gås igenom. 1999 blev en high-schooltjej från Baltimore mördad och hennes expojkvän dömdes för mordet – på väldigt grumliga och märkliga grunder märker man ganska snart i den här serien.

I tolv avsnitt får vi följa en otroligt begåvad radiojournalists undersökningar, intervjuer och granskningar av fallet. En story, berättad vecka efter vecka, som taglinen är till programmet.

Här om kvällen lyssnade vi på det sista avsnittet och ... ja, vad ska jag säga? Är det någon av er som har lyssnat på Serial? Vad tyckte ni? Kan vi prata lite om sista avsnittet?

Låt oss göra det i kommentarerna pga spoilervarning.

Tittar: World Trade Center 2.0 (Rebuilding the World Trade Center)

Jag älskar dokumentärer. Det är få saker som jag går igång lika mycket på som en välgjord dokumentär som tar mig till platser och sammanhang som jag annars aldrig skulle kunna få tillgång till. Som här om dagen då jag snubblade över ett tv-program som handlade om återuppbyggnaden av World Trade Center. Eftersom jag missade starten valde jag att se om den på UR Play och jisses vilken himla film.

Under 2000 dagar, alltså under cirka sju års tid, har konstnären Marcus Robinson dokumenterat processen. Han följer stålkonstruktörernas och betongarbetarnas arbete med att bygga en av dessa fem kolossala byggnader som ska stå där tornen som raserades den 11 september stod; arbetet att återuppbygga One World Trade Center (det som förut kallades Freedom Tower).

Och det är så makalöst fint porträtterat. Förutom att vi, tack vare hans användande av timelapsekameror, får följa byggprocessen så får vi komma nära byggplatsens arbetare, män och kvinnor som nästan allihopa har en personlig koppling till 11 september-attackerna. Det är framförallt söner som vill vara med och bygga upp det deras fäder en gång i tiden byggde och som de fick se raserade under de där katastrofala dagen i september 2001. Som en av männen; en son till en stålkonstruktör som växte upp med en dröm om att få gå i sin fars fotspår men vars föräldrar hindrade honom eftersom de ville att han skulle ha en "riktig" utbildning. Hans far var med om en olycka under bygget med Tower 7 vilken ledde till att han bröt ryggen och när den här mannen/sonen såg just det tornet falla i samband med attackerna så kontaktade han sin far och sa: jag måste få vara med och röja och bygga upp allt igen. Han ville inte att hans fars olycka skulle ha skett helt förgäves. Hans pappa gick med på sonens önskan och samma kväll ringde pappan till facket och fick sin son ansluten.

Tack vare att det är en konstnär som gjort filmen så är allt helt otroligt vackert också så klart. Fotot är så att man tappar andan men det är ändå kontrasten mellan bilden jag annars har av det glammiga Manhattan med sina fashionistas, Carries och finansmän och dessa grova arbetare som är så utsökt att jag dånar. För det här är ett porträtt av en arbetarklass som offrar allt för sitt arbete. Dom sliter som djur för att hela det sår som gått rakt igenom hela nationen.

World Trade Center 2.0 (Rebuilding the World Trade Center) hittar ni här på UR Play.

Läser: Mera vego av Sara Ask och Lisa Bjärbo

Det kan nog vara så att de flesta av er redan känner till boken Mera vego? Det spelar ingen roll för jag vill ändå säga min mening. Och det är att detta är en fantastiskt härlig kokbok som alla borde ha i sin ägo (eller på besök från bibblan). Förutom att den innehåller vackra bilder och enkla recept som man blir sugen på att laga så är den helt igenom vegetarisk.

För oss som bestämt att ungefär 50 % av veckans måltider ska vara vegetariska så är den här boken helt himla perfekt. Jag blir verkligen inspirerad av att bara bläddra i den och alla de rätter som jag har lagat ur den har varit jättegoda. Jag har redan bloggat om två av recepten: Majsplättar med kokosmjölk och Pasta rosso och de har båda två flyttat in i våra veckomenyer. När hände det senast liksom? Att man köper en kokbok och hittar vardagsfavoriter i på en gång?

Det är en kokbok för vegetarianer och för de som är intresserade av "att äta mer vegetariskt". Den passar singelhushållet och barnfamiljen. Matnördar kanske inte känner sig så utmanad av den men även matnördar behöver bra vardagsmat och det hittar man sannerligen här.

Är detta ett helt strålande presentgenitips? Ja det är det! Det vill säga att det är en helt prefekt present som ni kan ge till er själva bara för att det har blivit höst och man behöver lite pepp. Det är också en perfekt present att ge bort eller att önska sig i julklapp.

Den finns nu åter i lager att köpa till exempel här eller här.

Tittar: Madicken

Det var av en slump som jag upptäckte att Madicken finns på SVT Play just nu. Och vilken lycka det var när det visade sig att Greta (och senare även Olof) inte bara gillade programmet utan verkligen älskar det.

Rutinen ser ut så här för oss ganska ofta om mornarna: Greta vaknar först av alla pigg som en lärka. Jag eller Ulf, den som är minst vrakig av oss två vrak, tar sig ut i köket för att hämtar paddan och sedan får Greta titta på ett avsnitt av Madicken i vår säng. På så vis är väl planen att vi ska kunna sova en halvtimme till men allra oftast leder det till att jag också tittar för uj uj UJ vad jag gillar Junibackens lilla Madick. När jag var lite älskade jag Madicken och det är känslor som inte har svalnat det minsta skulle det visa sig.

Gretas favoritavsnitt är det när Madicken hoppar från taket så det har jag sett flest gånger, tätt följd av det första avsnittet när Madickens och Lisabets mamma Kajsa fyller trettio och hela familjen blir jagade av en skock tjurar upp i ett par björkar. Hon gillar när det blir lite läskigt hon vår lilla Greta och då drar oron ut i hennes armar som börjar veva som två små elvispar. Gulligast i stan jag svär.

Och det är så mäktigt att se att allt fortfarande håller. Madicken är en jättefin berättelse som porträtterar klass och barndom på ett ovanligt vackert och sant vis. Scenografin är magisk och jag fantiserar allt mer vildsint om ett liv i en sekelskiftesvilla i en liten stad. Alltså avsnittet när det är jul på Junibacken *biter mig i min knutna näve* Skådespeleriet är så bra och det finns så många formuleringar i de olika avsnitten som jag bara dör på. Som när Madicken frågar Abbe Nilsson (åh, denne Abbe Nilsson, som mitt hjärta ömmar för honom) varför det finns krig och varför så många är så arga och han förklarar det med att det är som att det kommer ett "raseri i nävarna och då måste man klippa till" och Madicken skakar på huvudet och säger "nej, slåsset sitter inte i nävarna, slåsset sitter här" och tar sig för hjärtat.

Ja jag sär jag sär. Serien är vacker som en olycka som Linus-Ida skulle säga. Om ni har barn i rätt ålder eller inte spelar ingen roll. Passa på att titta på serien som ligger på Svt Play i ungefär en månad till. Imorgon kommer det sjätte och sista avsnittet upp.

Lyssnar: Blankens Swanberg podcast

Det fanns en tid då jag lyssnade på jättemånga poddar. Eller, det har funnits två tider då jag har lyssnat på jättemånga poddar. Den första perioden skapades ur min katastrofgraviditet då jag inte orkade göra något annat än ligga på min säng och glo. Glo och lyssna på radio/podd. Den andra perioden uppstod när jag gick cirka en miljard barnvagnspromenader för att synka Olof och Greta att sova samtidigt. Men sen kom livet emellan. Det här intensiva livet då man inte hinner en bråkdel av det man skulle vilja eftersom det aldrig finns någon tid. Aldrig.

Så en dag öppnades livet åter igen för något nytt. Barnen började förskola och jag började gå morgonpromenader. Jag bestämde mig för att jag skulle bli en tränande människa men eftersom jag inte får ro om jag inte får någon slags stimulans så fingrade jag in mig på min podd-app och började lyssna igen. Och jag har nu en ny poddfavorit. Cecilia Blankens och Johanna Swanberg gör en podd som är precis den som jag saknat under mina tidigare två poddperioder. För då var det framförallt killar som poddpratade om den här typen av intelligenta vardagsbetraktelser som jag tycker så mycket om.

Förutom att både Cissan och Johanna är smarta och välformulerade så känns dom också varma vilket är en förutsättning för att nå fram till mig. Det känns lite som att jag får sitta och lyssna av ett samtal mellan två kompisar som verkligen gillar och respekterar varandra. Ibland tycker jag att de är lite väl snälla, sådär som man är i början av en vänskap, och inte riktigt vågar gå emot varandra. Eller vågar? Vill är kanske ordet som ligger närmare sanningen. Men det kanske kommer? Jag hoppas det för då kommer den här podden bli ännu mer fabulös. Ett samtal, avlyssnat eller inte, blir alltid lite mer underhållande om det uppstår små konflikter. Det är en fin linje det där för det får inte bli bråk eller dålig stämning för yikes! vad det är jobbigt men det är roligt när duor kan retas med varandra.

Varje avsnitt som jag lyssnat på har gett mig något att fundera på. Det har gett mig samtalsämnen att ta vidare och det är ju en fantastiskt sak. Oftast håller jag med Blankens och Swanberg i deras tankebanor men ibland går jag och pratar emot dem på min promenad. Det är ett mycket gott betyg. Ett program som engagerar, i vilken form det än må komma, är precis vad jag går igång på. Äh, låt mig summera: Blankens Swanbergs podcast är helt enkelt bäst just nu.

Hämta avsnitt och lyssna själva på iTunes eller Libsyn.
Blankens Swanberg på Facebook.

Läser: Trädets tid av Christel Kvant

Trädets tid av Christel Kvant har några år på nacken men en bra bok är en bra bok oavsett när den är skriven, inte sant? Den blev nominerad, men vann inte, Augustpriset 2011 vilket den mycket väl kunde ha gjort tycker jag nu efter att ha läst den. För vilken fantastisk bok. Det står om den lite här och där att det är en bok för den som älskar träd, och det är det, men det är också en bok för såna som gillar träd men älskar att läsa vackra formuleringar och tankar som är tänkta fullt ut.

Människan är starkt knuten till trädet - det är ett faktum som går att mäta med medicinska instrument. Vi mår bra i trädets närhet: stresshormonerna sjunker, blodtryck och puls når hälsosamma nivåer. Vår instinkt talar om för oss att träden är bra för oss och att det är gott att leva i deras närhet. Förhoppningsvis kommer vårt förnuft att tala om för oss hur viktigt det är att vi är rädda om jordens skogar och inser att vi inte längre kan tillåta att de offras för kortsiktiga vinstintressen, så som sker idag.
För utan träd kan vi inte leva. Så är det.

Boken påverkar dess läsare på flera sätt skulle jag vilja påstå. Flera bra sätt. Eller, jag kan ju bara utgå från vad den gjort med mig och det är följande:

1. Jag kan så sjukt mycket mer om skog och träd. Kunskap är alltid bra.
2. Den har fått mig att känna en djup, djup kärlek för träd.
3. Tonen i boken är så fin att jag per automatik blir filosofisk av att bara tänka på den.
4. Den har fått mig att älska säsongens skiftningar på ett nytt, mer medvetet sätt. Som att titta på de där grejerna som yr runt i luften om sensommaren: de är frön från björkar och ger man sig bara tid att titta efter ser man att de ser ut små fjärilar.
5. Drömma om Teneriffa och kanarietallen som skapar sitt eget regn genom att mjölka molnen.

Amen, ni förstår. Det är en bok som man vill läsa och ha läst. Som man vill läsa om och om igen. En bok som är omöjlig att inte älska.

Finns att köpa här och här till exempel.

Läser: Skuggorna av Katrina Wennstam

Alltså vilken jädra rackarrökare till bok hon har skrivit nu, hon min kära darling Katarina. Jag är visserligen totalt partisk pga helt tokig i min vän men alltså. Alltså! Det är på grund av henne och denna bok som jag är så trött om dagarna för det enda jag har gjort de senaste kvällarna post-Oggi är att läsa.

Boken handlar om en grupp som tar på sig rollen att vara hämnare. De utsätter män som misshandlat kvinnor för prick samma våld som de själva utövat. Gruppen plockar ut domar från tingsrätter och hovrätter och sedan ger de sig på gärningsmännen. Det är talionprinciopen, öga för öga, tand för tand som omsätts till verklighet genom att männen får precis samma skador som de själva åsamkat kvinnor som de levt med. Är det tolv slag så är det tolv slag, är det ett avskuret öra så är det ett avskuret öra.

Boken handlar om vad som händer med ett samhälle när männen plötsligt behöver se sig över axeln när de går hem genom mörka gator. Gruppen ger sig på män som skadat kvinnor i olika grader och andelen män som gjort tveksamma saker mot kvinnor under sitt liv är många. Gråzoner, övergrepp, tveksamma fylleligg. Dimmiga minnen dyker upp hos männen som kan leda till panikutbrott när fyra unga tjejer kommer gåendes i grupp på en gångväg en mörk kväll.

När länspolismästaren går ut med en varning till alla män uppstår det en kuslig magi för mig som läsare.

Orden är mer eller mindre ett citat från vad polisen sa när Hagmannen härjade i Umeå.

Boken handlar om manlig och kvinnlig sexualitet och den nedärvda skuldbördan och alla de rädslor som kvinnor lever med från födseln – som nu männen utsätts för. Men också vad som händer med ett samhälle där en grupp skapar ett eget system för att utmäta straff när de tycker att rättssamhället inte räcker till. Den här gruppen, och deras verk, är den logiska konsekvensen av mäns våld mot kvinnor och det samhälle som inte gör tillräckligt för att sätta stopp för det.
Och med Fag Armys tårtning av Göran Hägglund blir temat för boken extra intressant. Och verklig.

På en rent privat not finns det också roliga saker att upptäcka i boken.

Som att en av huvudpersonerna åker ut till sin partners lantställe som ligger i en mycket väl bekant vik i norra skärgården. Och att det dyker upp en dotter som heter Greta. Det vill säga sånt som kan hända när man har en bästa vän som är författare.

Ni får väl ta min rekommendation hur ni vill. Men min enkla uppmaning är: köp, låna, gör hur ni vill men för guds skull: läs boken.
 
Albert Bonniers Förlag
Adlibris
Bokus

Läser Lyssnar Tittar. Juni.

Jag läser: ungdomsboksklassikern Sofies Värld för att få lite filosofisk inspiration till mitt varande. Eftersom jag påverkas mycket av vad jag läser så kan ni med andra ord förvänta er en del funderingar över livet här i bloggen framöver. Om jag finner boken underhållande vill säga. Hittills är jag lagom begeistrad, men sådant kan ju ändra sig.

Jag lyssnar på: The Forest and The Trees – Missions på Spotify. En gammal kollega från P3 har ett band med sin man och dom, som heter The Forest and the Trees, spelar väldigt drömmig musik som får mig att tänka på amerikanska tv-serier och filmer med Zooey Deschanel i en av rollerna.

Jag tittar på: Andra säsongen av Orange is the New Black på Netflix och även om den inte är prick lika fängslande (höhö) som den första säsongen så är den ändå bra. Det är med kvinnorna på Litchfield som jag och Ulf hänger om kvällarna nu i juni.

Läser Lyssnar Tittar. Maj.

Jag läser:
Cirkeln. Äntligen får jag läsa sista delen i Engelsforstrilogin! Än-te-lig-hen.

Jag lyssnar på:
Dolly Parton. Som bästa nya upptäckt i det senaste håller jag att det visat sig att Greta älskar Dolly. Hur gulligt/bra/ljuvligt? Mega!

Jag tittar på:
Sveriges yngsta mästerkock. TV4 på onsdagar. Barnen är så duktiga och jag får inspiration till programmet vi jobbar med nu.

Bäst på nätet just nu: Comedians in cars getting coffee

Jag vet inte hur det är för er, men jag kan från tid till annan sakna Seinfeld hemskt mycket. TV-serien ni vet. När jag började blogga hade Erika kan berika till och med taglinen "It's a blog about nothing!" som en homage till Seinfelds grundidé: it's a show about nothing!

Hur som helst.

Igår ledde min syster in mig till en sida som skulle visa sig vara en liten bit av heaven på nätet och häng med här: det är en sida som är ett arkiv med alla program i en serie som jag – obegripligt nog – aldrig har hört talas om. Programmet heter Comedians in cars getting coffee och det är precis vad som händer. Jerry Seinfeld som är någon slags värd för programmet åker och hämtar upp en bil (oftast en helt knäpp sådan), sedan plockar han upp en komiker och så åker de två och dricker kaffe. En enkel premiss som blir hur jädra bra som helst! Och vilka gäster han har haft: Tina Fey, Jay Lenno, Sara Silverman, David Letterman, Chris Rock, Ricky Gervais och så vidare. Och här kommer det bästa av allt. I ett av programmen plockar han upp ---> George Costanza! Och Jerry blir Jerry Seinfeld från Seinfeld och de åker till Toms Diner och de sitter där, vid sitt bord igen och jiddrar om något. Det är så fint och roligt och fantastiskt faktiskt! Dom är som som alltid har varit. Bara mycket ... äldre? Till och med Newman dyker upp.

Igår tittade jag och min syster på programmen med George, Tina Fey och Louis CK och alla programmen var ljuvliga. Helt ljuvliga. Mest skrattade jag i avsnittet med Louis CK när han berättar en mycket dråplig historia om hur det gick till när han skulle ta ut sina döttrar med sin yacht för första gången. Han är en storyteller, låt mig säga det, och sen har de i produktionen löst bildmaterialet till hela storyn så snyggt att man jag dånar.

Här är länkar till avsnitten med:
Tina Fey (då de kör en Volvo från 1967!)
Louis C.K. (om ni inte orkar se hela så hoppa in 17 minuter in i avsnittet. Det kommer vara värt det!)
Och så till sist, så klart: 
George Costanza

Åååh! Det här är så bra. Mitt bästa på nätet just nu.