Veckan med tvillingarna (femtiotvå)

Greta och Olof, Olof och Greta 52 veckor idag.

Imorgon blir Olof och Greta ett år och det är inte klokt vad det här året har gått fort. Jag vet att jag inte tyckte det de första månaderna då tiden släpade sig fram och varje timme var en kamp bara för att överleva tamej tusan. Men så hände det något och allt blev enklare och så mycket bättre och jag vet inte allt. Fortare inte minst.

Den här veckan har både Olof och Greta varit så himla roliga att vara med. Kanske beror det på att vi har haft en hel del besök ute i viken och att de hela tiden har haft minst tre extra personer som velat underhålla och leka med dom?

Greta har trillat och slagit sig rätt rejält den här veckan. Hon har känts så stabil och säker i sitt klättrande och stående att vi gett henne rätt lösa tyglar ute i viken och det gick så snett en dag. Troligtvis berodde det på att det fanns en massa distraktioner för plötsligt stupade hon ner för trappan på trallen och hon fick både bulor, sår på näsan och ett blåmärke som såg ut som ett kattöra ovanför ögonbrynet.

Greta trillade även ur sängen i Hummelviken. Vi hörde ett duns och en gråt och det kändes inte bra. Inte bra alls. Nu verkade allt ha gått bra för hon slutade gråta efter bara en liten stund. Men ändå. Gud vad jag älskar spjälsängarna vi har här hemma.

När vi kom hem från viken blev det återigen tydligt hur mycket de har växt under sommaren. Plötsligt når de till tredje hyllan i barnrummet med effekten att Greta druckit en del babyolja. Det var inte farligt fick jag veta när jag i panik ringde giftinformationscentralen, men man kan väl säga att hon hade en rätt intressant andedräkt i ett dygn. Barnoljan var en sån där parfymerad från Natusan.

Det visade sig även att Olof kan klättra upp i både vår fåtölj och i soffan. Det vill säga att han kan klättra upp men inte ner så vi är tillbaka i fasen sekundpassning. Till viss del går det att avstyra med hjälp av kuddar under plymåerna men då har vi ilskegråtfest 2013 istället så jag vet inte vad man helst ska välja?

Greta har börjat gå mer och mer under veckan. Nu kan hon säkert gå tio steg innan hon dunsar i golvet. Olof står och det rycker lite i hans ena fot som att han är sugen på att gå, men än har han inte fått till det. Däremot går han rätt bra om man håller bara hans ena hand. Han går också säkert med lära-gå-vagnen nu.

Det bästa barnen vet är att stå vid skrivaren inne i arbetsrummet och trycka på knapparna vid displayen. De är också mycket förtjusta i vår tvättmaskin och torktumlare som också har knappar och reglage som låter när man är där och pillar. Vi, jag och Ulf, är mycket förtjusta i att vi har hittat låsknappen på våra high-techmaskiner så att kläderna numer får gå hela program oavbrutet.

Annars är Gretas favoritsaker just nu 1. klättra och 2. pilla med hår. Olofs favoritsaker är 1. böcker och 2. gosedjur och 3. bilar. De älskar också att fråga vad olika saker är och få svar av oss vuxna.

Överflytten från semestersovandet i samma säng som oss och till egen säng har gått sådär för Greta. Varje natt sedan vi kom hem till lägenheten har hon vaknat och panikgråtit. När vi sedan fått över henne till vår säng har hon velat ligga så nära att ingen av oss vuxna har fått någon sömn. Men jaja. Det här är en fas, säger vi till oss själva, och det kommer att gå över och att det är vårt ansvar att se till att barnen känner sig trygga. Det går rätt okej även om man märker att både mina och Ulfs ögonvitor blir rödare och rödare för varje dag som går.

Ulf har börjat jobba igen och det har gått bra. Vi saknar honom om dagarna men alla våra rutiner sitter och passar oss fortfarande så på ett sätt är allt också ganska skönt. Mina föräldrar är här den här veckan och det är fint att se hur roligt de har tillsammans med barnen. Det är verkligen två helt nya barn som vi har kommit hem med från semestern. Två barn liksom. Inte två bebisar. Alltså två barn som man leker och interagerar med, inte bara två bebisar som man måste ta om hand.

Det här är mitt sista inlägg med etiketten veckan med tvillingarna. Det känns lite sentimentalt men ändå bra. Femtiotvå veckor och nästan lika många inlägg. Jag tänker på vilken skatt det här är för oss att kunna gå tillbaka och titta i tillsammans när Olof och Greta har blivit större. Och vet ni, det här är som den bästa presenten jag har kunnat ge mig själv. Det här har varit femtiotvå innerligt intensiva veckor. Aldrig någonsin har jag varit med om att leva så starkt i nuet som jag har gjort under det här året. Det har varit nödvändigt för att överleva och för att ha kunnat njuta av allt trots gråt och utmaningar och alla känslor av otillräcklighet. Effekten av att leva så intensivt är att man inte minns något. Det enda som har funnits är nuet. Därför är jag tacksam att jag började skriva såna här rapporter där i början. Så otroligt tacksam. Jag ser fram mot att ta reda på vad vi har gjort och upplevt under det här året. Så är det.

Veckan med tvillingarna (femtioett)

Greta och Olof, 51 veckor idag.

Det var fyra veckor sedan jag skrev en sån här veckorapport. Kanske beror det på att vi har varit på semester, det här att jag inte har skrivit? Eller så är det bara så här det blir helt naturligt? Framstegen vi gör vecka för vecka blir svårare att se och därför blir behovet av att skriva om dom mindre? Men mest tror jag att det är semestern och avsaknad av allt det inrutade, vanliga och rutiner som gjort att jag helt enkelt glömt bort att skriva om vår vecka.

Det här har varit fyra härliga veckor. Vi har varit på Gotland och i Italien. Vi har varit på en 40-årsfest och ätit lunch på Moderna museet. Vi har också varit i Hörnefors hos mina föräldrar och hunnit med att träffa Ulfs pappa och syster. Och min syster. Så klart.

Olof och Greta blir mer och mer som två små barn för varje vecka som går. Under de här fyra veckorna har Greta lärt sig att gå några steg och Olof att ställa sig upp själv utan stöd. De jollrar och gör helt nya ljud som mer och mer liknar prat. Än säger de inget mer än mamma, boappa, titta! och edäh? men Greta sjunger liksom da-bi-da-bi-da hela tiden och det är så gulligt att jag smäller av. Olof har haft en lång period av att testa sitt högre register i rösten. Ja, han har alltså skrikigt en hel del. Mycket enerverande. Men det tycks vara över för den här gången till förmån för ett ynkligt litet gnissel. Han låter lite som en hund som är ledsen, ni vet? Också hemskt gulligt även om det låter lite sorgligt också.

Båda barnen har trillat en hel del under sommaren men bara nu i det allra senaste har vi märkt hur bra kontroll de börjar få över sina kroppar och sin omgivning. Om de kommer fram till ett trappsteg stannar de istället för att bara köra på rakt fram och trilla. Greta kryper upp och ner för trappor och vi behöver inte längre sekundpassa dem när vi är på landet. Så skönt.

De älskar båda två fortfarande att stoppa in stenar i munnen, och de älskar vår skrivare i stan. De kan stå och ratta med dess display i timmar tror jag. De älskar också att bada i badkar och liten plaskpool. Havet är nja, okej då. Pool var inte så himla intressant, men då var det två vuxenpooler vi testade också.

Olof och Greta är två mycket sociala och öppna barn. Olof är mer omedelbar men båda två söker kontakt med alla vi möter. På båt, flyg, affärer och restauranger tittar de och pekar och vinkar. De får rätt mycket uppmärksamhet också vart vi än kommer och de älskar det. Greta tycker dock att det är lite obehagligt om någon kommer för nära som hon inte känner. Då vill hon till mammans famn.

Greta har blivit rätt mammig, och Olof rätt pappig. Om de är ledsna är det våra respektive famnar de vill till. Den andra föräldern går bra men de har helt klart sina favoriter just nu. Vi har valt att låta det vara så. Det är frestande att försöka bryta mammig/pappigheten och "byta" barn men vi har alltså bestämt oss för att inte göra det. Det är så här just nu och vi gissar båda två att det kommer att ändras med tiden.

Våra rutiner är fortfarande de samma som det senaste halvåret typ. De vaknar på morgonen och äter gröt med pappan vid sex, halv sju. Vid åtta äter vi alla en andra frukost ihop. Vid niotiden somnar barnen efter en halv portion välling och sover fram till elva. Då äter vi lunch och allt oftare äter vi samma mat alla vi fyra. Vid halv två går vi en sväng med barnen och då sover de ytterligare en fyrtiofem minuter eller en timme. Vid halv tre/tre äter de än halv portion välling till. Ungefär vid fem äter vi middag och jag skulle säga att vi äter gemensam mat ungefär varannan dag. Varannan dag får de burkmat eller rester från någon litet mer barnanpassad måltid. Jag lagar aldrig "bara" barnmat längre. Vid halv åtta kör vi vår kvällsrutin med sång, bad, olja, sagoläsning, välling och nattsång. Oftast somnar de ganska omgående även om vi märkt att det här flängandet runt Sverige och Europa gjort dem lite uppspelta, och alltså svårsövda, vissa kvällar.

Vi äter som sagt mer eller mindre samma mat nu, vi och barnen. Det är rätt mycket så att jag och Ulf anpassat oss till barnen och gör mer barnvänlig mat än vad vi varit vana vid. Vi matar dom fortfarande även om jag märker att de gärna skulle vilja äta själva. De har liksom fattat principen för ger vi dom en sked försöker de fånga upp mat och så för de sedan skeden till munnen. Det är faktiskt helt fantastiskt vad saker bara sker utvecklingsmässigt för det där är inget vi har övat på. Jag tror att det är mycket vanligt att tvillingar blir matade längre än enlingar för man, jag, or-ka-r inte städa upp efter ännu mer kladd än vad det redan innebär att ge Olof och Greta mat. Ändå har de snappat upp hur det hela går till. Jag är mycket imponerad.

Om en vecka blir Olof och Greta ett år och det är inte klokt vad det här året har gått fort. I och med det kommer jag också att sluta med de här veckorapporterna. Det faller sig naturligt så, men det känns ändå vemodigt på ett sätt som jag inte kan värja mig mot. Det gör nästan lite ont. Vi lämnar det här första kaosartade småbarnsåret bakom oss och jag gör det med tårar i ögonen av saknad. För det här har varit en tid som jag har älskat så mycket att jag går i bitar. Vårt första år som familj.

Veckan med tvillingarna (fyrtiosju)

Omg. Bara fem veckor kvar nu tills ni blir 52 veckor = ett år. Ett år! Det är ju inte klokt.

Den här veckan har varit rekordspäckad med att leva och göra saker. Vi har varit i Hummelviken, firat bröllopsdag på Marholmen, haft tvillingföräldrarna Sofia och Magnus (och deras döttrar) på besök, åkt till Singö och hälsat på Katarina och Christian (och deras döttrar), åkt på road trip, bott på vandrarhem och ätit middag på restaurang, hälsat på min mormor och till sist landat hos mina föräldrar i Hörnefors. Att vi farit runt som humlor och pollinerat hela Sverige är nog anledningen till att jag inte kan säga om det har hänt något särskilt i barnens utveckling under den här veckan.

Eller jo! En sak kan jag säga. De kan klappa händerna nu! Och när vi sjunger kvällsrutinssången om deras kroppar som är så liten men ändå har allt så blinkar och vinkar de med oss när texten kommer till det stället. Så. Himla. Adorable!

Annars är det tomt i mitt huvud. Men jag måste bara säga att både Greta och Olof är glada och gulliga och det var så roligt att åka långt i bil med dom igen. Senast vi gjorde det var dom åtta månader och då det var två HELT andra bebisar. Nu är dom tåliga och tålmodiga och det känns inte som att det är några problem att resa. Inte ens svinlångt med bil. Det enda jobbiga (vilket iofs är megajobbigt) är det att dom är så otroligt mobila och klättrar och kryper och är precis överallt och att resten av världen inte alls är babysäkrad. Fy tusan vad jag är utmattad nu. Att ständigt, hela tiden, passa på två små barn så att de inte tar sönder något eller gör illa sig är det tuffaste jag gjort någonsin tror jag. Tur att de är så rackarns söta. Och tur att vi är några stycken som kan hjälpas åt nu. Skönt. Tur. Lyckligt. Bra. Ja, allt sånt.

Veckan med tvillingarna (fyrtosex)

Olof och Greta, 46 veckor idag

Den här veckan har Greta börjat stå utan stöd. Hon tar sig upp till stående med hjälp av olika saker men släpper sen händerna en liten stund för att träna balansen (innan hon trillar ner på rumpan). Det är verkligen coolt att se hur allt sånt här bara händer utan att vi har tränat eller visat barnen något. Varje dag tar hon nu också tag om lära-gå-vagnen och drar iväg. Hon kommer visserligen inte så långt eftersom hon inte kan vända på ekipaget när det tar stopp mot en vägg eller bänk eller vad det kan vara. Olof är inne i fasen då han vill stå upp mot allt. Lite trevande försöker han förflytta sig med hjälp av olika möbler och det går bra om än långsamt.

Olof har också börjat härma mig om jag gör ett särskilt ljud. Om jag säger "aaa ah!" och går upp i slutet så svarar han på samma sätt. Det är otroligt häftigt att liksom kommunicera med honom. Och! Mer! Varje dag när jag frågar barnen om vi "ska släppa in dagen i vårt sovrum" (dvs dra upp rullgardinen) så vänder de sina huvuden mot fönstret. Olof kan också flirta med ögonen. Ibland. Och det är ju så gulligt att man dör.

Greta har varit på en bra plats den här veckan. Glad och harmonisk och det är som att hon farit runt i lägenheten och småhummat för sig själv. Olof däremot. Jesus säger jag bara. Han har varit så lättstött, grinig, gnölig och förbannad mest hela tiden. Om han inte har fått som han velat har han blivit galen. Och han har velat så dumma saker. Som att krypa in i frysen, in i diskmaskinen eller slicka på betonggolvet ute på balkongen. Jag vet inte om det är de här fyra nya tänderna han fått i det senaste (det har kommit ytterligare en tand i hans övre tandrad) som kasat honom av banan eller om det här helt enkelt bara är en fas? Ännu en vill säga.

Det är så lustigt. För ett par veckor sedan var det Greta som gnällde och klängde hela tiden och Olof som var harmonin himself och nu är det alltså ombytta roller. Det lustiga är att man liksom glömmer att de kan vara gnälliga när de inte är det. Nu går jag omkring och bedrar mig själv i tankar om att Greta alltid kommer att vara så här rolig och stillsam. Jag gissar att det är en annan tjej jag möter i nästa vecka.

Rent socialt har det här varit en spännande och ny vecka. Vi har haft middagsgäster. Två gånger! Ja, vi kände att när det här nu funkar så himla bra så kör vi väl på? Och det är så rasande trevligt att få tillbaka kvällsumgänget en smula. Vi var också på fest och hade Olof och Greta med oss. De sov i vagnen hela tiden. Eller, hela tiden fram tills dess att Olof vaknade och såg till att vi åkte hem.

Det här var Ulfs sista jobbvecka så från helgen har vi semester i familjen och det är ju så ljuvligt att man bara vill skratta och gråta om vartannat. Glädjetårar! Duh. Den här helgen var vi också med barnen till den badplats i Mälaren som vi åkt till oftast av alla i hela världen. Det var så stort att vara där med våra barn. Stort, och oändligt fint.

Veckan med tvillingarna (fyrtiofem)

Olof och Greta, 45 veckor idag.

Huh. Jag missade visst att skriva en veckorapport förra veckan? Jag märkte det inte ens. Så intensivt och snabbt är livet nu. Det händer så mycket och samtidigt känns allt som att det alltid har varit så här. För bara en månad sedan började Greta krypa så smått och nu far hon och Olof runt som två yrväder vart vi än är. Det är märkligt att tänka att de varit mobila en sån kort tid.

Olof har börjat krypa den här veckan. Han alternerade förrförra veckan med ålning men nu är det bara krypning som gäller. Han gör den gulligaste saken också då han backar genom att trycka sig bakåt, sen ställer han sig på knä och kastar sig framåt som en attackerade katt för att sen krypa fram i en rasande fart mot sitt mål. Han ställer sig även upp mot saker, allt faktiskt, men har inte helt och totalt knäckt gåtan med hur man sätter sig ner igen. Oftast går det bra men det händer då och då att vi hittar honom gråtandes mot en vägg, byrå, hylla när han fått svindel? eller i alla fall blivit för rädd för att sätta sig ner igen.

Olof har också tagit sina första steg med hjälp av gåvagnen. Han tar också några steg när vi håller hans händer. Greta knallar på som det mest självklara någonsin. Inte själv än men när vi håller hennes händer alltså. Båda barnen ser så stolta ut när de går omkring.

Greta älskar alltså stenar. Under veckan då vi var i Hummelviken var hon helt manisk runt vår grusgång och stenarna/sanden vid havet. Hon älskar att stoppa små saker i munnen över huvudtaget. Om hon ser en mikroskopisk flisa av något i bortre änden av rummet springkryper hon fram till det för att snabbt mula in det i truten. Som lyckligast är hon när hon får vara ute på balkongen där det allt som oftast blåst ner små rosa blad från våra pelagoner. Jag undrar hur många såna hon har ätit nu? För många är min gissning.

Greta har nu koll på var lampan är. Hon är inte lika säker som Olof, men fåglar har de båda stenkoll på. Eller snarare en fågel. I vår stuga har vi en mås som hänger i taket. Den vet båda två precis var den är. Olof pekar på allt nu. Edä? säger han och pekar på prick allt. Vi svarar och han ser nöjd ut.

Finmotoriskt plockar båda barnen i och ur saker nu. De älskar att bli gömda i kojor som vi gör av filtar. De plockar upp mat med pekfinger och tumme och stoppar in i munnen. De äter bra av allt vi bjuder dem på. Lägger vi mat på en sked stoppar de in den i munnen men än har de inte fått prova på hela processen med att ta mat med sked själv än. Den dagen kommer. Senare. Sen. Eller kanske inte? Eventuellt fortsätter vi att mata dem resten av livet för att slippa kladd. Eller snarare ännu mer kladd för kladdigt blir det vid matning redan som det är (även om de äter finare och finare för varje dag som går). Greta äter mer ordentligt än Olof. Man kan säga att vi har en son som älskar att klafsa, smeta, gegga.

Det var under de här gångna veckorna som vi hade tvillingträffen, åkte till faster Marias kolonilott för första gången, var till Moderna museet och Kastellholmen samt firade midsommar i Hummelviken. Vi har också varit hemma hos Anika och Elias och ätit lunch plus lekt med Elias alla leksaker. Vi har hängt med moster Äl, promenerat med Katarina och hennes tvillingtjejer, jag träffade sensational Frau Anna och Ulf åkte för första gången som tvillingförälder på tryckresa till Finland. Han kom hem med så fina presenter till både barn, fru och hem. Presentgenialiskt.

Två rätt geniala veckor måste jag säga. Även om jag knappt minns dom? Men det är ju helt vanligt i det här nya livet.

Veckan med tvillingarna (fyrtiotre)

Olof och Greta, 43 veckor igår.

Eftersom det här har varit stora tandsprickningsveckan med inte mindre än fem nya tänder i bebisparken så har vi infört tandborstning som en del i morgonbestyren. Efter barnens andra frukost, den de äter med mig och Ulf där de smakar på våra smörgåsar och yoghurt, tvättar vi inte bara bort allt kladd från ansiktet utan vi borstar tänderna också. Tillsammans. Än så länge har det "nyhetens behag" och båda två blir alldeles förkrossade när jag tar tandborstarna ifrån dem. Det är så rart hela den här situationen förresten. Hur de sitter där på golvet och tittar på hur jag och Ulf borstar våra tänder och sedan försöker härma oss.

Just det. De nya tänderna. Olof har nu samtliga fyra framtänder på gång. En är ju helt framme redan sedan gammalt men de övriga tre verkar ha bestämt sig för att växa fram samtidigt. Gretas två vampyrtänder är också på gång. Det ska bli roligt att se hur det kommer att se ut när de verkligen kommit fram.

Den här veckan har Olof också börjat ställa sig upp mot saker. Och han har börjat krypa även om jag har svårt att tro att han någonsin kommer att överge sin ålning. Den farten han har fått upp nu alltså. Helt sjukt.

För att stärka sina muskler står han ofta i en yogaliknande ställning med händer och fötter i marken och rumpan högt upp i luften. Det känns tryggt på något vis. Att ha en sådan självklar liten yogi i familjen.

Annars är det inte så yogiliknande egenskaper han visar prov på vår lille son. Han har ett humör som viskar om en konfliktfylld framtid. Han är het i temperamentet och rätt lik ... mig. Han älskar saker intensivt och är inte det minsta långsint. Men det är som att han brinner till när han inte får precis som han vill i denna sekund. Greta är mer tålig. Hon verkar bli filosofen som inte gärna bråkar. Hon kan bli ledsen och är hemskt klängig men tycks ändå vara mer balanserad i humöret.

Det här har varit en vecka då Greta varit mycket gnölig och i stort behov av närhet. Hon har klängt och ylat mest hela tiden. Hon är bara tillfreds om jag eller Ulf (eller min syster) är med henne på golvet eller har henne i famnen. Olof har haft en lugn vecka då han kunnat sitta ganska långa stunder för sig själv och tittat och pillat med saker.

Under veckan har vi varit i Hummelviken och firat långhelg. Det var fantastiskt varmt och skönt och båda barnen badade i badbalja utomhus för första gången. Det var en succé! Vi har också träffat min vän Camilla och hennes två månader gamla dotter Eva. Gudmor Katarina var förbi en dag och så även min syster. Det har varit en fin sommarvecka. Så skulle jag kunna sammanfatta den.

Veckan med tvillingarna fyrtiotvå

Greta och Olof, 42 veckor idag.

Vilken vecka vi har haft. Det har varit den första i vår nya lägenhet och allt känns så självklart och naturligt. Båda barnen kryper och ålar runt hela hemmet med en väldig fart. Greta har tagit sina första steg med lära-gå-vagnen och hon tar även några steg om vi håller hennes händer. Olof tycks bli mer och mer motiverad och nyfiken på det där "ställa sig upp" men nöjer sig än så länge med att stå på knä.

Olof har börjat peka på saker och göra ett frågande ljud "heeää?" låter det. Eller "edä?". Det är som att han frågar vad olika saker är för något och han ser mycket nöjd ut med de svar han får. Under veckan har han också börjat säga "titta" när han pekar på saker. Än tror jag inte att han eller Greta förstår fulla innebörden i att det de säger betyder just "mamma" eller "titta" men något har börjat klicka hos dem. Det märks.

Bästa sakerna just nu då? Well. Olof älskar fortfarande böcker och sitter ofta själv och bläddrar sida efter sida. Han älskar också att bli jagad och det gör Greta med. Hon älskar också eluttag och sladdar. Oboy vad hon älskar eluttag och sladdar. Båda barnen är mycket fascinerade av vagnen. Framförallt hjulen kan de sitta och undersöka länge länge. Och balkongen! Som de älskar att vara ute på balkongen och titta ut över allt som händer nere på gatan.

Vi har haft en vecka där det gått trögt med maten. Det är egentligen bara frukostgröten och förmiddagsvällingen som de ätit med god aptit men lunch, mellanmål, middag och kvällsflaskan har de varit kinkiga med och bara ätit hälften så mycket som de brukar. På sin höjd. Som tur var har det här hänt tidigare så jag oroar mig inte. Aptiten kommer att komma tillbaka.

Nackdelen med att de inte äter så mycket är att de blir grinigare än vanligt. Greta är oerhört needy och vill helst sitta i mitt knä hela tiden. Olof är vresig och får såna ilskna utbrott om han inte får som han vill.

Olof slog munnen mot bordet igår och det gjorde att han började blöda i läppen. Det var första gången det blev blodvite men jag gissar på att det inte var sista gången det hände. Överhuvudtaget är det mycket småblessyrer hela tiden. Minst en gång i kvarten är det något av barnen som behöver tröstas känns det som. Är det inte ett trill så är det någon av dem som "fastnat" under en stol eller att Olof råkat komma för nära Greta när hon pysslar med något. Hon har lite problem med sin brors rätt framfusiga sätt ibland.

Den här veckan har nattningsrutinen också förändrats. För några dagar sedan började Greta sätta sig upp när jag gav henne kvällsflaskan så vår tid med mig och Greta i soffan och Ulf och Olof i barnrummet om kvällarna är över. Nu lägger vi båda barnen i deras varsina sängar och ger dem nattningsvällingen där. Det är svårare att få dem att somna nu när de kommit på att de kan resa sig upp och trilskas. Men jag skulle säga att det går rätt bra ändå. Jag älskar verkligen våra nattrutiner som gör att det nästan aldrig har varit, eller är, några problem med nattning. De badar fortfarande varje kväll men nu tillsammans i badkaret och det tycker de båda är så festligt.

Annars har det här varit en vecka då vi har varit på barnens första kalas och de fick gunga för första gången. Vi bodde på hotell en natt då jag och min syster var på Beyoncé i Globen. Barnen har fått hänga ganska mycket med min syster och de älskar henne helt vanvettigt. De blir så glada att se henne att de inte kan sluta skratta. Åh!

Det här var också veckan då vi sa hejdå till Torsgatan och lämnade nycklarna till de nya ägarna. Att det skedde under denna vecka känns som ett skämt. Det är som att vi alltid har bott här i Hornsberg. Märkligt att man kan känna så efter bara en vecka. Märkligt men bra.

Veckan med tvillingarna fyrtioett

Greta och Olof 41 veckor idag

Som jag har skrivit tidigare så har både jag och Ulf svårt att hänga med och upptäcka allt som händer i Olof och Gretas utveckling nu för tiden. Men nu ställer Olof sig upp på knä för att nå saker och gör samma fysiska övningar med att stå med händer och fötter i golv som Greta höll på med för några veckor sedan. Greta ställer sig upp mot allt, över allt, hela tiden. Det är nog det bästa hon vet just nu och hon blir morskare för varje dag. Nu står hon upp och håller bara i sig med en hand lite nonchalant mot väggen till exempel.

Båda barnen kommer om vi ropar på dem. Det verkar som att de förstår mer och mer saker vi säger. De tittar mot lampan när vi frågar var den är och förstår vad de inte får pilla med (men försöker ändå envist att nå dammsugaren och elsladdar). Greta är klängigare än Olof och kryper nu fram till mig och sträcker upp armarna. Hon säger mamma mmmamma mamma när hon blir trött och gnölig. Både Olof och Greta älskar att bli jagade och gulligast av allt i hela världen är när Olof drar iväg med Greta efter sig. Båda två skrattar då så att de blir högröda och tårögda. Herregud hur gulligt är inte det?

Det här var veckan då vi flyttade och allt har gått fantastiskt bra. Både Olof och Greta verkar trivas i nya lägenheten. Alla dessa ytor att krypa runt på och utforska alltså! Och sedan flytten sover de i sitt rum och jag och Ulf har alltså fått ett eget vuxensovrum. Separationen har gått bra för barnen men vi vuxna saknar dom i rummet när vi går och lägger oss. Att ligga och lyssna på deras andetag eller fnissa åt Olofs snarkningar innan vi somnar har varit så fint. Men okej. Livet går vidare och vi vaknar ju oftast med någon av dom mellan oss i alla fall.

Vi har haft en ganska lång period nu när de ätit bra. Olof äter mer än Greta och gillar det mesta. Han slukar maten medan Greta sitter och smakar på saker innan hon bestämmer sig för om det är något hon gillar eller inte. Det hon tycker om (som fruktpuréer, majskrokar oj vad hon älskar dessa krokar eller lasagne) blir hon så glad av att hon hoppar i stolen. När vi erbjuder något hon inte tycker om kniper hon ihop munnen, lägger armen över och dessutom vänder sig bort. Jo, hon är tydlig med sina smakpreferenser. Olof tycker att hemmalagad mat är överlägset godast av allt. Då äter han tills han blir trött. Bokstavligen. När min mamma var här i samband med flytten och lagade en korvgryta åt han tills han kroknade: han la ner huvudet på bordet och vilade mellan tuggorna.

I övrigt har det varit en hektisk vecka så klart. Flytten har tagit all tid och energi. Vi har haft ovärderlig hjälp av mina föräldrar och av Ulfs pappa. Min bror med familj och två av barnens gudmödrar har varit här och välsignat lägenheten. Idag var vi tillbaka till Torsgatan och tog farväl. Både Olof och Greta var med och det var fint. Att vi fick göra det tillsammans. Säga hej då till stället där allt startade menar jag.

Veckan med tvillingarna (trettionio och fyrtio)

Olof och Greta, 40 veckor idag.

De senaste två veckorna har varit intensiva för att beskriva det milt. Vi har firat min systers trettioårsdag, bott på värdshus, varit i Hummelviken med vänner och familj, inrett nya lägenheten och packat ihop vårt hem. Och hela tiden har Olof och Greta varit med oss. Det är fint. Att de har en sån naturlig plats i allt det vi gör.

Under de här två veckorna har de blivit mycket mer fysiska. De kryper (Greta) och ålar (Olof) och klättrar och drar sig upp i allt de kommer i närheten av. Här om dagen ställde Greta sig upp inne i köket med hjälp av sin tripp-trapp-stol. Nästa fas av trillande är alltså inledd.

Båda barnen står gärna på alla fyra med fötterna och händerna i som ena riktiga yogis. Jag funderar ofta på att skapa en ny träningsform som utgår från hur små barn rör sig. Tänk vilken succé det skulle bli. Och vad med energi vi skulle förbruka, fett vi skulle bränna och muskler vi skulle bygga.

Under de här två veckorna som har passerat har Greta också fått sina första sår. Det allra första på näsan efter att hon dragit ner ett hyllplan över sig (denna våning just nu = så icke-småbarns-kompatibel alltså fytusan!) och det andra på foten efter att hon krypt över något antar jag? Plötsligt blödde hon på foten i alla fall. Greta har också trillat ur ett skåp som hon kröp in i men klarade sig fint tack vare den snygga judorulling ner på golvet hon gjorde med hjälp av sin brors ben.

Olof har fått sin första bula (tror jag i alla fall att det är hans första otroligt nog) efter att han välte omkull på vågen i badrummet. Greta fick sin första bula för några veckor sedan när hon skallade en av våra höga golvlister. Reflektionen jag gör är att det kommer att bli många fler bulor framöver och detta att jisses vad snabbt små barn läker. Det är fascinerande faktiskt.

Båda barnen jollrar mycket mer nyanserat nu. Det är som att de sitter och småpratar för sig själva och med oss. Hemskt gulligt är vad det är. Mindre gulligt är att de bara vill sitta upp i sängen nu för tiden. När de har satt sig upp är det som att de glömmer bort att de kan lägga sig ner igen. Så det är ett par väldigt vakna barn vi har nu för tiden. Vakna men trötta som tusan.

Eftersom de nu sätter/ställer sig upp (i alla fall upp på knä) så har vi sänkt nivån på spjälsängarna. Så där som man ska för att de inte ska trilla ur.

Annars då?

Favoritgrejer just nu är att bli jagad (Olof). Gulligast är när han tror/låtsas att Greta jagar honom och han drar iväg storskrattandes med Greta efter sig. Läsa böcker och bläddra själv (Olof). Försöka pilla med eluttagen (Greta). Äta söta fruktpuréer (Greta). Läsa, riva, äta tidningar (båda barnen). Babblarna i iPhonen (båda barnen men kanske mest Greta). Dra sig upp mot allt som finns i hela lägenheten (Greta). Vara ute på balkongen i nya lägenheten (båda barnen).

Och sämsta grejer just nu: Äta (Olof gråter sig igenom minst en måltid varje dag. Så himla utmattande.) Byta blöja (Greta tycks uppleva det hela som mycket traumatiskt att få en ny blöja nu för tiden. Kan det inte bara gå över detta orimliga skrikande?)

På det sociala planet har det varit mycket häng med familjen i det senaste. Greta är så överförtjust i min syster att det inte är klokt. Och min syster känner på samma vis. Hjärtat blir alldeles fullt när jag ser de två tillsammans. Och när Ulf syster Maja kom på besök i nya lägenheten blev Olof alldeles uppslukad. Han kunde inte sluta titta på henne. Han vägrade sova utan satt bara stilla och tog in henne. Och han log, som han log. Också så oerhört gulligt och fint.

Och så har det väl varit med de två passerade veckorna? Säkert har det hänt hundra saker till men dom är, och kommer nog alltid vara, dolda i glömskans dimmor.

Veckan med tvillingarna (trettioåtta)

Greta och Olof, 38 veckor idag

Den här veckan fick Greta sin andra tand. Den sitter till vänster intill hennes första i underkäken. Den kikade fram i förrgår, på samma dag som Olofs första tand kom. Precis som för Greta premiärade den som sitter till höger i Olofs underkäke.

Och Greta har börjat krypa framåt! Än är det som att hon inte har fattat att hon faktiskt kan krypa för hon gör det inte alltid. Lite då och då finner vi henne storgråtande, sittande mitt på golvet i något rum, frustrerad över att hon inte tar sig framåt. Lilla gullunge vad mycket enklare allt kommer att bli när du förstår saker.

Överhuvudtaget märker vi en skillnad där mellan Olof och Greta. Olof börjar nu förstå saker, som jag skrev redan förra veckan. Säger jag nej! så slutar han pilla på eluttag/datorsladdar/skor i skostället. Men Greta, nej, hon bara tittar på oss när vi säger nej! eller var är lampan? osv. Hon ser glad ut i alla fall och det är väl alltid nåt.

Idag hade vi premiär med gårdshäng. Eftersom det är sommarvärme i Stockholm idag var vi ute i bara tröja och byxor. Och solhatt! så klart. Barnen älskade, nej alltså, dom ÄLSKADE att vara ute på gården. Hemskt rart vad dom bara skrattade och skrattade när vi satte ner dom på marken.

Humörsmässigt har de båda varit väldigt mysiga att vara med under veckan. Det har nog berott på att vi haft så mycket besök. Både Olof och Greta blir så glada när det kommer hit folk. Det är min familj som varit här mer eller mindre varje dag, i olika konstellationer. Men det har också varit veckan då sömnen blev helt whack. Själva morgonkvittret, att dom fick för sig att vakna klockan fem på mornarna tycks ha ordnat sig med mörkläggningsgardinerna, men det här att dom gråter pga mardrömmar varannan natt – nej, ingen lösning på det problemet. Inte mer än att finnas där för dem, krama och trösta och tänka: det är bara en fas. Det är bara en fas. Det är bara en fas.

Annars då? Det här var veckan då jag träffade Bruce och Kokboksklubben hade utvärdering av vår senaste kokbok. Jag och Ulf rensade i källaren och åkte till tippen med en del saker – vi förbereder oss inför flytten helt enkelt – och det var nog första gången som vi båda var borta från barnen samtidigt under dagtid. Sjukt. Och sjukt oglamouröst att vi då åkte till tippen av alla ställen. Aja. Ytterligare en punkt där det finns utrymme för förbättring. Så får jag väl se på hela den saken.

Veckan med tvillingarna (trettiosex och trettiosju)

Olof och Greta, 37 veckor idag.

Det är inte klokt vad det händer mycket i tvillingarnas utveckling just nu. Varje dag upptäcker vi något nytt de kan. Både jag och Ulf tycker att det är svårt att hänga med för allt som händer gör de med så stor naturlighet.

Till att börja med så ålar Olof framåt nu. Tekniken är väl inte helt fulländad eftersom han inte riktigt fått med sig ett av sina två ben på tåget. Det släpar han liksom efter sig som en gangsta hip hopare som spelar att han blivit skjuten i knät. Vi kallar honom limpey nu med anledning av det. Greta tar sig fortfarande inte framåt utan ålar bara bakåt och det gör henne helt förkrossad. Hon ser ju hur Olof tar sig fram, över trösklar och allt, medan hon inte gör det. Men. Båda barnen står på alla fyra och Greta har faktiskt börjat ta några stapplande krypsteg framåt.

Sedan några dagar tillbaka sätter sig båda barnen upp från liggande. De kan också ta sig från sittande till liggande. De försöker dra sig upp – med hjälp av byxben, stolar och fåtöljer. Greta ställer sig på knä vid leklådan och i badbaljan i ett försök att ta sig in i (leklådan) eller ut ur (badbaljan). När de badar om kvällarna nu för tiden sitter de själva utan att vi håller i dom.

Greta har fått sin första tand och det verkar vara en till på gång precis intill den första i underkäken. Olofs tandkött buktar tydligt uppåt på ett ställe i underkäken så jag antar att även hans tänder är på gång.

Olof har börjat förstå vissa ord. Eller. Han visar att han förstår vissa ord. Som "lampa". Var är lampan? frågar jag och Olof vänder sin blick mot just lampan. Wow.

När det gäller mat har vi ändrat lite i rutinerna. De får välling i sängen varje morgon och när vi vuxna äter frukost får de varsin smörgås. Gröten är alltså borta. Till lunch äter de oftast vad vi/jag äter och till middag får de oftast burkmat eftersom vår middagsmat inte är så barnanpassad. Till mellanmål på eftermiddagen får de välling och samma sak till natten. Att ge dom välling är ett så himla smidigt, snabbt och okladdigt sätt att få i dom mat. Det är såna saker som man värderar sinnessjukt högt när man har tvillingar.

En reflektion också. Jag är så glad i våra nattningsrutiner. Det känns som att det är tack vare dom som Olof och Greta finner sig i alla situationer. Under den senaste veckan har de sovit på fyra olika platser: två olika hotellrum i Köpenhamn, vår lägenhet och på landet. Och inte en gång har det varit något strul. Det är fantastiskt på så många sätt. Jag tror inte att jag har beskrivit våra nattningsrutiner riktigt ordentligt någon gång? Det måste jag göra någon dag.

Annars har det här varit två veckor fyllda med resor. Vi har varit i Köpenhamn och i Hummelviken. Jag har fyllt år, och jag och Ulf har firat vår årsdag. Min syster var barnvakt så att vi kunde gå ut och äta middag för första gången och det funkade så himla bra. Min pappa var med oss ut till landet och det var en ljuvlig helg. En dag gick jag en promenad med tvillingmamman Katarina. Det var länge sedan sist och ett kärt återseende. Men viktigast av allt. Under de här veckorna kom våren! SOM jag har längtat.

Och swoosh så var dessa två veckor förbi.

Veckan med tvillingarna (trettiofem)

Olof och Greta, 35 veckor idag.

Den här veckan var vi på åttamånaderskontroll och både Olof och Greta blev fick inskrivet i sina journaler att de är två pigga och glada barn. De utvecklas helt som de ska och det känns alltid märkligt bra att få det bekräftat av någon som borde veta. När vi var där frågade vår sköterska om barnen ålar och vi svarade att ja de ålar bakåt i en rasande fart. Greta visade genast upp sina färdigheter genom att backa in under ett undersökningsbord.
Och Olof då?
Jo, han backar bakåt han med.
Eller vänta? sa sköterskan. Titta, han ålar ju framåt nu!
Och sedan den stunden på bvc har Olof ålat framåt. Med en sällan skådad målmedvetenhet. Det är så rart. Men så stökigt vi kommer att ha det nu och för en lång tid framöver. Inte bara det att han nu tar sig fram till skåp och hyllor och river ut en massa saker. Utan det att jag måste sätta honom i typ spjälsängen för att kunna byta blöjor på Greta. Det kommer inte att vara populärt. Det känner jag redan nu.

Idag tog Greta sig upp från liggande till sittande. Precis hur det gick till vet jag inte men plötsligt satt hon i alla fall där mitt på golvet. Sedan dess har hon inte gjort det några fler gånger så nu tvivlar jag på att det verkligen skett? Kanske hade jag satt henne till att börja med? Svårt att veta nu för tiden för minnet och koncentrationen är som bortblåst. Idag kunde jag inte för mitt liv hitta den där proppen som är som ett filter i diskhon. Till sist förstod jag att jag nog slängt det. Och jamenvisst i sophinken hittade jag den.

Vad mer har hänt? Jo! Olof har börjat säga ma ma ma ma ma till min stora glädje. Han har också upptäckt att det finns saker utanför badbaljan, precis som Greta gjorde förra veckan.

Det händer så otroligt mycket med barnens utveckling just nu. De rör sig ledigt och målmedvetet. Till exempel kan de luta sig tillbaka i matstolen och sätta sig upp igen. Om de sitter på golvet kan de sträcka sig efter en leksak och sätta sig upp igen. De parerar fall och tiltningar riktigt bra. De vrider och vänder på sig som om det vore den mest självklara saken i världen. Det är så märkligt att tänka att de bara för ett par veckor sedan satt helt blixtstilla där vi satt dom.

Det här har i stort varit en ganska lugn och behaglig vecka. Vi har vart på Moderna med farfar eftersom det var en varannan torsdag och vi har varit till Hummelviken. Men mest av allt har det bara varit vi. Jag, Olof och Greta. Och Ulf förstås. Så underbart fint allt det.

Veckan med tvillingarna (trettiofyra)

Olof och Greta, 34 veckor idag. Och pappan, 39 år i pyjamas den tidiga morgontimmen.

Greta har böjrat jollra den här veckan. Från att bara ha ylat för en lång lång tid så säger hon mmma ma ma ma ma nu. Ibland mamma. Och pa pa pa pa pa. Pappa. Och booa. Och aaammoa. Olof kör på med sitt da da da da. Han tycker om att göra ljud på inandning och gärna i en ganska pipig falsett. 

Båda barnen älskar när vi sjunger för dom. Olof kanske ännu lite mer än Greta? När sången tar slut kan han nästan börja gråta om jag inte drar igång ännu en sång. Då skrattar han nöjt. Flitigast sjungna just nu är Pilutta-visan, Trollkarlen från Indialand, Blinka lilla stjärna, Känn ingen sorg för mig Göteborg och Det lilla ljus jag har.

Båda barnen älskar också böcker. Ulf brukar lägga sig på golvet med Greta på sin mage och Olof intill och så läser han. De blir båda två alldeles uppslukade av det. En megafavorit bland barnen är den där nyfikna öron-boken som jag tipsat om tidigare. Eftersom den varit så ohyggligt poppis beställde jag hem en ny variant som kom i veckan. En om instrument – så smart va? att kombinera favoriterna bok och musik. Men se, den gick inte hem alls! Olof blev rädd för den. En mycket otippad reaktion. Och samtidigt lite rörande. Det är nämligen framför allt räven med fiol som spelar en vemodig melodi i moll som gör honom rent förkrossad.

När vi badar barnen nu om kvällarna har Greta upptäckt att det finns något utanför badbaljan. Det finns till exempel ett golv och en pall som mamman sitter på. Hon hänger över kanten som en törstig tulpan för att nå och upptäcka ytterligare delar av världen.

Olof tycks vara på väg in i ett nytt utvecklingsspång. Han drömmer mardrömmar på nätterna nu och vi vaknar av att han gråter. Det är en ledsen gråt som tack och lov går över ganska snabbt om vi tröstar. Han och Greta vill också vara nära mig eller Ulf mest hela tiden. Greta vill allra helst vara i någon av våra famnar för att bli helt trygg. Hon känner hela tiden efter våra ansikten som för att försäkra sig om att det verkligen är vi som är där hos henne. Samtidigt är de båda väldigt nyfikna. De blir uttråkade på att bara vara med mig i barnrummet. De älskar att träffa andra, både vuxna och barn, och gör allt vad de kan för att charma dem vi möter. De ler och blinkar med ögonen och söker kontakt.

Annars har det här varit en vecka fylld med med avslut. Vi hade vår sista träff med föräldragruppen. Jag hade min sista session hos min terapeut. Vi var också hos banken för att ordna med lånen inför det stora avskedet av våningen.

Under veckan har vi har också haft besök av min faster och min syster. En dag åkte hem till ett par vänner som flyttat till ett sprillans nytt radhus och en dag åt vi lunch på Etnografiska museet. En dag skulle Ulf till en hudspecialist så jag och tvillingarna följde med honom till Söder där vi åt lunch på Ersta sjukhus i deras restaurang som har en helt sensationell utsikt.

Just ja. Barnen blev friska under veckan och jag höll på att fjutta på hela köket i helgen. De två sakerna summerar det bästa och det sämsta som hänt under veckan. Verkligen bästa och tveklöst sämsto-sämsta.

Veckan med tvillingarna (trettiotre)

Greta och Olof, 33 veckor igår.

Den är veckan firade vi påsk uppe i Västerbotten hos mina föräldrar. På vägen upp bodde vi också på hotell och hälsade på hos min mormor. Allt var fint förutom att Olof blev förkyld igen med hosta och snor, samt att Greta fick en släng av någon slags magsjuka. Som tur var tillfrisknade barnen ganska snabbt och verkar må bra nu.

Veckan började med att vi var på bebiskonsert igen. Det var precis så bra som vi mindes det och båda barnen älskade allt. Den här gången var deras moster, min syster Lilla Äl, med. Och hur fint var inte det? 

När det gäller barnens utveckling är det svårt att sätta fingret på vad det är som har hänt men det är som att de har vuxit. Ordentligt. Det är liksom två små barn vi har här hemma nu för tiden. Det är något med hur de sitter. Att benen kan vara i olika vinklar och inte bara som ett uppallade "v" hela tiden. De kan sträcka sig efter saker och sätta sig upp igen. Utan problem växlar de händer med sakerna och de kan även räcka oss det de har i sina händer. Greta tycker om en lek som går ut på att hon räcker fram sin napp till oss och när vi tar den så rycker hon tillbaka den.

Överhuvudtaget verkar det som att det är den där saken som finns i den andres hand som är mest intressant. När vi var i Hörnefors och tvillingarna badade i badkar så hade de en liten fisk som de drog ur varandras händer. Än så blir det inte någon gråt när de blir av med saken utan tvärt om så skrattade de så att de kiknade av kampen.

Båda barnen tycker om när vi tokar till det. Kanske är det mest Olof som gillar det? Om jag till exempel sätter en leksak på mitt huvud och låter den trilla ner skrattar han så att ögonen tåras. Och hur stort är inte det? Att jag kan roa mina barn på det viset? Och att de kan roa varandra! Det kommer nog alltid vara mitt bästa: när jag får sitta med och titta på hur Olof och Greta skrattar åt och med varandra. Det är mitt bästa i hela världen.

Veckan med tvillingarna (trettiotvå)

Greta och Olof, 32 veckor idag.

Den här veckan har dominerats av Gretas förkylning. Den började med lite snuva men utvecklades snabbt till hosta. En rosslig slemmig hosta som låter så besvärlig. Greta tycks dock vara ganska oberörd av sitt tillstånd. Hon äter, dricker och sover som hon brukar. Med untantag för hostan då som väcker henne – och alla oss andra – minst en gång varje natt. Så det här har även varit en vecka med mindre sömn än normalt och det känns i den här slitna mammakroppen.

Som jag har skrivit tidigare är det svårt att hinna med att notera exakt när de nya sakerna händer i tvillingarnas utveckling nuförtiden. Till exempel insåg jag idag att Olof tar sig från sittande till liggande nu. Hans rörelser är överhuvudtaget mer fokuserade och planerade. Nu kan det vara så att han ser en sak och så tar han sig till den och greppar och undersöker den. Greta kan vända på sig när hon ligger på rygg men gör det helst inte. Varför? tycks hon tänka. Nej, Greta sitter helst, eller står. Hon kan inte dra sig upp själv än men det verkar vara på gång. Allt som oftast hittar vi henne fastklamrad vid ett stolsben. När barnen ligger på mage ligger Olof oftast i Anja Perssons vinnarpose känd som "sälen", och Greta ligger och putar upp med rumpan och försöker dra in benen under sig.

De har helt slutat att sitta i sina sitters. Antingen sitter de i tripp-trapp-stolarna, sitter på lekmattan eller ligger på mage på golvet. Då ålar barnen baklänges runt i rummen. Det går snabbt nu så man får vara på sin vakt. Och båda barnen tycker att det är spännande med saker som är ovanför, inuti och bakom. Greta älskar att plocka upp saker ur burkar och Olofs bästa är att sitta och pilla med sakerna som är ovanpå lekbågen. Greta har också börjat med den gulligaste saken: om hon får tag i en liten handduk eller snuttefilt eller vad som helst egentligen i tyg så tar hon den och sträcker upp ovanför sitt ansikte som att hon gömmer sig. Sen tar hon ner händerna och blir alldeles överförtjust om vi säger "titt-ut". Titt-utleken är förövrigt bland det festligaste som man kan göra här i världen. Det tycker både Olof och Greta.

Olof och Greta äter före oss vuxna både vid lunch och middag och under tiden som vi vuxna äter sitter de och pillar i sig små bitar av smörgåsrån eller majskrokar. Deras finmotorik är så rörande att titta på: hur de försiktigt plockar upp maten med pekfinger och tumme och stoppar in i munnen. Greta har börjat tycka att allt för mixade puréer är dödsäckliga. Hon vill helst ha lite bitar i maten medan Olof äter allt. Och älskar allt.

Annars var det här veckan då vi sålde vår lägenhet, bjöd in Kokboksklubben på lunch och bokade fyrklöverns första semesterresa. Vi hade besök av min syster en dag och av darling Katarina två andra dagar.

Det har varit en fin vecka även om den varit ovanligt gnölig. Det har märkts att både Olof och Greta varit ur slag. Den här veckan premiärade jag till exempel att använda hörselproppar. Det har jag blivit rekommenderad flera gånger för att skapa en barriär mot barnskriken. Och nu testade jag det när jag skulle byta en blöja på Greta för jag höll på att gå under av hennes grin och skrik. Det funkade ganska bra och det känns skönt att veta att det finns något man kan ta till de där dagarna när det bara blir too fukkin' much. Men det är märkligt det där med gnöldagarna. De bleknar bort och glöms i samma sekund som de blir glada igen. Barnen alltså. Och tur är väl det. Tur och skönt.

Veckan med tvillingarna (trettioett)

Olof och Greta, 31 veckor idag.

Så var det tisdag igen. Tiden rinner iväg med en svindlande hastighet och det måste betyda att vi haft det bra den senaste veckan? Ja. Jo. Så är det nog.

Rent praktiskt så var det här den veckan då vi visade lägenheten för andra gången. För att inte vara i vägen och stöka ner allt på det där viset som bara vi kan så åkte vi ut till Hummelviken och sov där. Allt fungerade bra trots att det fortfarande var massor med snö kvar och jag och Ulf åkte ut i gympaskor. Typiskt nollåttabeteende jag vet.

Men innan dess hade vi också en träff med vår bvc-grupp. Då kom en kvinna från folktandvården och pratade med oss om hur man borstar tänderna på barn. Oh, lord. Well. Jag kommenterar inte det något vidare. Fint var det i alla fall att Olof och Greta fick sina första tandborstar. Men några tänder har vi fortfarande inte sett röken av.

Förkylningar däremot. Dem har vi sett röken av. Både Olof och Greta är snuviga och hängiga. Det är inte något allvarligt men ändå. Först blev Olof sjuk och vi försökte hålla isär nappar och matskedar och sånt. Men med tanke på att de tuggar på samma leksaker så var det ett tämligen hopplöst försök. Så en dag senare hakade Greta på förkylningstrenden.

Annars har det här varit en lugn vecka. Vi promenerade med Lisa och hennes tvillingkillar en dag. Och vi hade besök av darling Katarina och hennes barn, det vill säga Olof och Gretas gudsyskon när vi var i Hummelviken. Varje gång vi ses pratar jag mycket med Emil och Moa om just det där att dom är gudsyskon med tvillingarna. Då är det som att något vackert tänds i deras ögon och det märks att de håller på att utveckla ett särskilt och starkt band till våra barn.

Oooh! Ja! Det här var veckan då vi var till Gretas PT (som vi kallar Gretas sjukgymnast för bara för att göra det hela lite roligare) gjorde hon bedömningen att Greta är frisk nu. Eller, det är ju inte som att hon har varit sjuk, men huvudet har rätat upp sig helt nu. Det är bara lite skevt men det kan vi inte göra så mycket åt mer än att hoppas att det ska växa till sig. Och det kommer det förmodligen göra. Hennes nackmuskler är helt återställda nu och hon kan titta åt både höger och vänster utan problem. Hurra för vår lilla tjej som grejade det där med träning och pepp. Hurra för Greta!

Under veckan har Olof upptäckt att han kan låta jättemycket om han drar in luft och tjuter samtidigt. Så antingen låter han så eller så gör han ett mycket märkligt gutturalt läte då han låter lite som Linus på linjen, om någon kommer ihåg honom? Greta sjunger mest varje dag. Långa utdragna yl lämnar hennes strupe och det är så gulligt.

Det tycks som att tvillingarna blir allt mer medvetna om att de har varandra. Olof hoppar till av glädje när jag kommer in med Greta i lekrummet till exempel. Och varje dag efter deras förmiddagsvila sätter jag ner båda två i samma säng. Då sitter de och tittar på varandra, småpratar och till och med skrattar åt varandra. Då är det ju så att man smäller av alltså.

I övrigt övar vi på att de ska ta sig upp på alla fyra. Det går sådär men det märks att de tycker om att få lite utmaningar av oss. De blir desto mer frustrerade när de inte tar sig dit de vill. De ålar bakåt nu och allt som oftast hör man någon av dem gråta/gnöla/skrika av irritation när de kört fast, ja, alltså backat in i en vägg eller stol eller vad det kan vara.

Veckan med tvillingarna (trettio)

Olof och Greta, 30 veckor idag.

Greta har börjat låta mycket mer den här veckan och det verkar som att hon sjunger? Hon ylar och jamar och piper i alla fall nästan jämt. Lååånga utdragna toner. Olof har upptäckt att han kan stöna så han stönar. Mycket MYCKET ofta stönar han. Högt. Han har också börjat protestera högljutt när saker inte går precis som han vill. Till exempel om han inte tar sig framåt när han försöker åla = högljudd arg protest. Om vi tar undan våra tallrikar från hans klåfingriga små händer = högljudd arg protest. Om vi inte ger honom mat tillräckligt fort = högljudd arg protest. Men det är bra. Man ska veta vad man vill och vare sig Olof eller Greta verkar utvecklas till att bli några särskilt osäkra typer.

Annars har det här varit en vecka då observerandet av tvillingarnas utveckling fått stå lite åt sidan eftersom all tid har gått åt till att fixa med lägenheten inför visningen. Men strunt i det för störst av allt under veckan är att vi har bott på hotell. Och vilken grej det var! Att bo på hotell alltså. Det märktes på båda barnen att allt var annorlunda för i början var de så försiktiga och nyfikna. Efter ett dygn eller så hade det gått över och de var mer som sig själva när det kommer till ljudnivå osv. Sammantaget gick allt smidigt och bra. Hotellpersonalen var gulliga och förstående och hjälpte mig mycket när det var dags för matning. Dom plockade fram barnstolar och värmde barnmaten. De gav oss ett bord där till och med vagnen fick plats. Jag älskar dom för det. Hela familjen var välkomna vid alla måltider på hotellet och jag tror inte att vi inte störde någon. Tvärt om. Att vara ute bland folk med tvillingar är en verklig show stopper. Jag vet inte hur många det var som kom fram till oss och ville hälsa på lejonungarna. Minst lika många var det som satt vid sina bord och vinkade till Olof och Greta. Barnen var sina charmigaste jag och tycktes älska all uppmärksamhet gulligt nog.

Det här var också veckan då vi gick ut och åt middag med barnen för första gången. Det funkade förträffligt bra tack vare finfin personal och att både Olof och Greta tycker att allt nytt är så spännande. De satt som två charmiga små ljus i sina stolar och tindrade mot alla andra middagsgäster och personal. Men både jag och Ulf kände att det där med att gå ut på restaurang för middagsmat är något vi kan vänta lite med. Vi satt båda två på spänn för att parera alla eventuella gnöl och tjut från barnen. Alltså, vi kommer säkert att gå ut och äta middag fler gånger med Olof och Greta men kommer kanske då att välja några lite mer familjevänliga krogar än den som vi var på igår.

Ja! Det här var ju också veckan då vi åt middag hemma hos en vän för första gången. Det gick ju också helt strålade bra.

Alltså vilken vecka det här har varit egentligen. Middag hos vän, bo på hotell, middag på restaurang. Det här var helt enkelt veckan då så många delar av vårt gamla liv kom åter. Att våga ta steget och märka att det funkar är en storslagen känsla. Jag skriver som igår: att allt är lite som förr, bara helt annorlunda och så mycket bättre. Nu när vi som fyrklöver kan göra allt sånt som jag och Ulf tycker så mycket om. Att få dela det med Olof och Greta ... det är så att jag får tårar i ögonen.

Veckan med tvillingarna (tjugonio)

Greta och Olof, 29 veckor idag.

Vilken härlig vecka vi har haft. Både Olof och Greta är väldigt roliga att vara med just nu och de visar upp nya saker dom kan mer eller mindre varje dag. Det är som att de själva märker att de växer och blir bättre på saker för de ser så stolta och glada ut. Men jag tycker att det är svårt att upptäcka färdigheter nu för tiden. Det händer så mycket att jag inte riktigt hinner med att notera när de händer. Men nu sitter båda tvillingarna utan stöd. Vi har tagit bort kuddar och sånt ur deras tripp-trapp-stolar och de sitter bra. Greta ligger fortfarande lite före när det gäller stabilitet men båda sträcker på sig så fint när de sitter på golvet och de klarar av att parera tiltningar riktigt bra.

Greta har även börjat att trycka sig bakåt när hon ligger på mage på golvet så hon far runt som en långsam hummer i rummet. Olof snurrar fortfarande mest bara runt runt men även han har börjat förflytta sig. Vi är lite osäkra på hur det går till men plötsligt är han på ett nytt ställe. Det är som magi.

Greta har börjat blinka med sina händer lite försiktigt när jag sjunger Blinka lilla stjärna. Ända sedan de föddes har jag sjungit den sången för dem och just blinkat med mina händer. Nu är det som att hon svarar eller härmar mig och det är ju så gulligt att hjärtat håller på att explodera.

Olof har börjat jollra på ett nytt sätt. Nu säger han da da da och na na na istället för de vanliga prutt- eller gurgelljuden han hållit på med så länge. Greta är inne i pruttfasen och det sprutar saliv emellanåt när hon drar igång.

När de sitter med oss vid bordet under tiden som vi vuxna äter får de nu majskrokar och smörgåsrån att äta. Förut var det vi som fick mata dom men nu plockar de upp "maten" själva från sina brickor och stoppar in i munnen. För varje dag blir de duktigare och duktigare med det där finpillet.

Och matningarna går som en dans. Båda barnen älskar mina ihopmjsade puréer där mixen fortfarande består av hemmagjord puré på antingen sötpotatis, morot eller palsternacka med lite olivolja, köpt puré i vilken smak som helst egentligen, en skvätt mjölkersättning och en liten klick flytande margarin. Numer är det bara eftermiddagsfikat och nattningsflaskan som består av mjölkersättning. Och även den, nattningsflaskan, är på väg att bytas ut mot välling. Men det är lite klurigt att få till det. Eftersom vällingen är så mycket tjockare än mjölkersättning fick jag gå iväg och köpa nya flaskor igår, eller i alla fall nappar med nya flöden, och det tar alltid ett tag för Olof och Greta att ställa om sig. Verkar det som.

Sömnen börjar vi få ordning på. Det är bara en ny ordning som vi vuxna måste vänja oss vid helt enkelt. Nu vaknar Olof och Greta vid halv sju och då vill dom kliva upp. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på att de somnar vid sju på kvällen? Sen sover de synkat på förmiddagen mellan typ halv tio och elva-halv tolv. Fantastiskt! är allt jag har att säga om den saken. Nu har det bara varit så här i några dagar men Vid Min Gud vad jag hoppas att det här ska hålla i sig. För nu får jag saker gjorda även på förmiddagen. Hurra för det!

Annars har det här varit en vecka som till stor del handlat om dopet så klart. Mina föräldrar var här i några dagar vilket var skönt eftersom vi då fick hjälp med tvillingarna medan vi fixade med allt det praktiska som bakning, dekorering av lokal och sånt. Min vän Katrina hade som jag skrivit tidigare koll på det mesta och tillsammans med min syster och faster gick allt väldigt smidigt runt dopet och dopfesten.

Under dopet satt Olof och Greta som små ljus i våra famnar. Gästerna undrade om vi hade drogat dom eftersom de var så snälla under hela gudstjänsten men faktum är att de är sådär just nu. Glada och intresserade. Under festen var de också på gott humör och hälsade på alla gäster. Efter någon timme började de se väldigt trötta ut så vi la dom i vagnen och de somnade på en gång. Vilka a-barn eller hur? Tänk om alla veckor kunde se ut så här?!

Men det har inte bara varit dop den här veckan. Eftersom det var en varannan-vecka åkte vi till Moderna museet och åt lunch. Den här gången var mina föräldrar med och det var väldigt fint när vi sex satt där tillsammans runt bordet. Stort kändes det. Ännu en ny sak som vi kan göra tillsammans som familj nu för tiden. Gå på restaurang med familj och vänner. Så himla väldigt trevligt!

Veckan med tvillingarna (tjugoåtta)

Greta och Olof, 28 veckor idag.

Greta har börjat vända på sig! Plötsligt hände det. Och sen igen och igen och igen. Nu är det som att hon alltid har gjort det. Så märkligt det kan vara. Men Olof smög det fram stegvis medan Gretas strategi verkar antingen vara på eller av. I torsdags när vi var på BVC för sexmånaderskontroll kunde hon det ju inte och läkaren försökte lugna oss med att vissa barn hoppar över en del av utvecklingsstegen. Inte för att vi behövde lugnas. Jag hade inte tänkt på Gretas icke-rullande som ett problem. Det vill säga: jag hade inte sett det som ett problem innan bvc-kontrollen för paradoxalt nog blev jag inte alls lugn av hennes kommentar. Tvärt om. Hade vi ett onormalt barn här? Såna jobbiga tankar väcktes. Och kanske var det precis den här oron som Greta kände av när hon plötsligt outade sin nya skill.

Båda barnen sitter nu rätt bra. Greta parerar tiltningar som värsta ninjan, Olof som en aspirerande (men rätt klumpig) ninja. Man kan absolut inte lämna dom sittandes men jag behöver inte längre hålla en hand på lagom avstånd när det gäller Greta i alla fall.

Sämst under den är veckan har nätterna varit. Både Olof och Greta har börjat sova så dåligt. De vaknar ofta. Jätteofta. Olof gråter en så ledsen gråt att hjärtat går i bitar. Jag antar att det beror på att deras värld har utvidgats. Dom har nämligen upptäckt att det kan finnas något bakom saker. Fatta hur stor världen måste bli av en sån insikt.

När det gäller maten är vi ganska på banan när det gäller puréer och rutiner. Jag är så oändligt tacksam att det funkar för det är sannerligen inte en självklarhet. Det som är tråkigt är att båda barnen numer ratar mitt bröst. Jag hade gärna ammat lite mer och lite längre än vad Olof och Greta verkar vilja. Än har jag inte gett upp helt, kanske är det bara en kort amningsstrejk? Men mest troligt är amningen är över nu. Vi får se.

Annars har vi haft en social och trevlig vecka. Jag har träffat både Lisa och Katarina och deras tvillingar och det är så fantastiskt skönt att träffa andra tvillingföräldrar. Vi vet liksom hur den andra har det och det gör att livet blir lite lättare. Dessutom har min gamla kollega Susan varit här liksom våra vänner Stefan och Jocke. Och min syster och faster såklart!

En kväll träffade jag min vän Jenny på flådig restaurang och det var precis så härligt som det låter. Det är en sån energiboost att åka iväg ett par timmar och bara vara sig själv ett tag (som man skulle säga i en reklamfilm). Jag var också med min vän darling Katarina till den festvåning som vi har hyrt för dopkaffet på lördag. Katarina är vår dopkoordinator och hon har stenkoll på allt. Det går nästan inte att beskriva hur skönt det är att ha en extra hjärna och person vid sin sida dagar som dessa.

Hade jag skrivit det här inlägget i förrgår skulle jag ha sagt att båda barnen är väldigt enkla och roliga just nu. Men det stämmer inte riktigt längre. Olof är gnölig mest hela tiden känns det som medan Greta är på gott humör nästan jämt. Hon testar sitt röstomfång och ylar, piper, gnisslar och har sig. Och skrattar. Gud så hon skrattar. Olof gnäller och pyr. Han är liksom inte arg eller ledsen. Bara missnöjd. Men jag skulle gissa att det där kommer att ändra sig. Om cirka en stund eller så.

Veckan med tvillingarna (tjugosju)

Olof och Greta, 27 veckor idag.

Bieffekterna efter vaccineringen klingade ut under veckan och vi får mer och mer tillbaka de Olof och Greta vi känner. Så obeskrivligt skönt att allt inte längre är helt upp och ner. De äter bättre igen, även om det är mycket besvärligt det där med matandet nu igen. Och de sover bättre igen, även om de vaknar någon gång varje natt och kräver uppmärksamhet. Antalet bajsblöjor börjar också stabilisera sig även om de fortfarande ligger på ett liiite för högt snitt just nu. En om dagen per barn är okej, tre per dag är det inte, om man säger så.

Olof kan plötsligt sitta riktigt fint. Nu säckar han inte längre ihop när man sätter honom på golvet utan han sträcker ståtligt på ryggen. Men än kan vare sig han eller Greta parera tiltningar utan trillar omkull om man inte passar dom.

Greta är fortfarande oförstående för det där med att vända på sig själv. Varför göra det när det alltid finns någon som kan göra det åt en, tycks hon tänka. För hon har inte några problem med att ligga på mage. Tvärt om. Nuförtiden hatar hon att ligga på rygg wtf? Och den här veckan har hon långsamt långsamt börjat förflytta sig runt på mage som en långsam propeller. Olof propellrar runt på golvet och i morse började han också trycka sig bakåt med armarna. Han ålar baklänges liksom. Hemskt gulligt.

Vissa av barnens förändringar är lite svåra att upptäcka när de sker utan de liksom bara smyger på en om ni förstår vad jag menar? Som det här att Olof och Greta nu är mer medvetna om varandra. Vissa dagar kan Olof skratta åt saker som Greta gör. De kan sitta och titta intresserat på vad den andra gör och ta leksaker från varandras händer. Ibland tar de i varandra ganska ömt och fint så som de gör med oss föräldrar. Ibland är det som att Greta blir oerhört förnärmad av att Olof nuddar vid henne. Då lägger och av en gråt som inte alls är i proportion till vad som hänt.Vilka reaktionerna än är så är det en av mina favoritsaker i hela världen: att bara sitta och titta på hur Olof och Greta är med varandra.

Så var det det där med matningarna ja. Först det positiva: Vi verkar ha knäckt matgåtan! Efter envetet och enträget kämpande äter nu båda barnen sötpotatispuré med hyfsat god aptit. Trixet verkade vara att blanda i ganska mycket mjölkersättning så att purén blir väldigt lös. Och söt. Jag har också provat att blanda i köpt matpuré och då slinker även den ner. För erbjuder jag bara köpt puré av mattyp kväljs de. Sen det negativa: alltså HUUUUUR lång tid ska det ta att få i barnen mat nu för tiden? Att sitta och tjollra med sked och puré tar ju sin tid och för att de ska bli mätta måste jag komplettera måltiderna med tillägg i flaska. Man kan väl inte påstå att de jublar och slukar flaskan direkt efter en liten portion puré så även det – flaskmatandet alltså gånger två – tar sin tid. Sen var det dags för mellanmål jamen typ.

Vi har börjat ge Olof och Greta gröt på morgonen och det funkar jättebra. För att lura i dem lite extra blandar vi i någon fruktpuré och så får det väl gå till ett tag. Kvällsgröten är borta ur rutinen nu eftersom det bara ledde till gråt och mycket dålig stämning i bebisparken.

Annars har den här veckan handlat nästan bara om fixning och styling av lägenheten inför fotograferingen som alltså skedde i fredags. Allt gick jättebra men herre min je vad slut vi var efteråt. I helgen hade vi besök av min vän Åsa med familj och det är alltid lika stort att sammanföra sina gamla favoriter med dom nya. Även min vän Camilla var här en dag. Hon väntar sitt andra barn om några veckor och hon kom över för att ta med sig det hon ville ha av tvillingarnas urvuxna kläder. Inget kan göra mig gladare än tanken på att andra barn kommer att bära sånt som Olof och Greta har haft på sig. Jag blir så seriöst varm i hjärtat alltså.

Igår var vi också till Gustaf Vasa kyrka och pratade med prästen inför dopet. Det var ett bra samtal och jag tror att dopet kommer att bli fint. När vi satt där kom det fram en kvinna som storögt tittade på Olof och Greta och sa "oj! de där två måste ha kommit tätt". Och jo. Så var det. Ju. Den där kommentaren har jag fått några gånger den sista tiden. Jag antar att det beror på att Olof är rätt mycket större än Greta men också på grund av att vi nu har barnen i en syskonvagn. Oftast får Greta vara i liggdelen (även om hon under de senaste dagarna protesterar HÖGLJUTT när vi lägger ner henne där) och Olof i sittdelen vilket gör att han ser mycket äldre ut. Men snart kommer vi att gå över till två sittdelar så då får vi se om kommentarerna upphör.

Annars var det här veckan då tvillingarna fyllde sex månader och vi firade med en lunch på Moderna museet eftersom det var en varannan torsdag. Vi lånade också ett par Baby Björn och gick på Picasso/Duchamp-utställningen. Både Olof och Greta gillade Duchamps verk mycket mer än Picassos. Intressant och så gulligt att de redan vid en sån här liten ålder så tydligt visar vad (och vilka) som är deras favoriter.