En ovanligt vårig och härlig varannan torsdag på Moderna museet

Det har varit en sån här varannan torsdag idag igen. Vi gjorde som vi alltid brukar göra och åkte ut till Moderna museet på Skeppsholmen.
Ps. Greta var inte alls så förvånad som hon ser ut på bilden. Hon är mycket bekväm och hemtam i detta hennes andra vardagsrum. Nej, här tror jag att hon försöker förstå vad jag håller på med? Vinkar, är vad jag gör vid min kamera. I ett försök att få henne att göra så mot mig. Men som synes: icke.

Olof? Var är Olof? Han är där bredvid mig. Sovandes under stjärnorna i vagnen.

Det här är första gången som det har hänt: att barnen har sovit i osynk. Det var konstigt och ovanligt att bara ha ett barn vid bordet. Men också rasande fint att få rå om bara Greta. Jag tror att hon också tyckte om att få båda föräldrarnas fulla uppmärksamhet, även om hon blev så glad att hon började gråta när Olof sedan vaknade efter cirka en och en halv timme.

När Olof vaknade var han på ett synnerligen uruselt humör så medan pappan försökte få sonen på gladare tankar genom att byta blöja och dylikt passade Greta på att vinka till alla som kom in genom museets dörrar.

Sen gick vi ut och jag var glad. Jätteglad faktiskt.

För vi hade passerat en gräsmatta som bara skrek ut våren allt vad den kunde.

Så himla fint.

Och det var varmt. Så varmt att jag bara hade kofta på mig ett tag.

Vi gick ner till kajen och kände lite på ett fundament.

Olof var fortfarande rekordsur.

Men så var det något som hände som förändrade stämningen.

Ah! Djurgårdsfärjan. Ja, se det finns nog inte någon som inte blir glad av en Djurgårdsfärja.

Greta vinkade till alla.

Mycket fascinerande det där att få se båtar i verkligheten.

Vi gick vidare och då åkte jackan på.

Men mössorna av.

Vilken dag det var idag.

Alltså. Vilken dag!

Hela denna varannan torsdag slutade på det mest utmärkta vis då vi stannade till och tittade på en grävskopa en god stund. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli en sån som googlade grävskopor för att försöka reda ut ett och annat men ja där hittar ni mig nu för tiden. Till exempel vet jag att det är slarvigt att säga grävskopa om såna här fordon. Grävmaskin är mer korrekt men såna definitioner ska jag i fortsättningen bespara er. Tror jag. En fin dag hade vi i alla fall. Ovanlig men härlig.

Det bästa hon vet

Det här kan vara bland det vanligaste i lägenheten med de skeva väggarna just nu.

Det triumfartade i att ta på sig mammans skor och spankulera runt i lägenheten. Bäst just nu om vi ställer frågan till Greta.

När dom sover

Den där stunden på dagen då Olof och Greta sover. Jag är så tacksam över att jag har den stunden då jag kan andas och bara vara. Sedan långt tillbaka har jag bestämt att den stunden är min och bara min. Det är inte då jag ska passa på att städa, tvätta eller göra såna andra praktiska saker. Oftast skriver jag då. Eller kanske läser jag något?

Länge, så länge vi har haft fungerande rutiner faktiskt, så har de sovit på förmiddagen. Men nu under de senaste dagarna har vi skiftat över till att de sover efter lunch i stället. Så det är nytt. Lyckligt nog sover de lika bra på eftermiddagen.

Så här är det också. Att av allt som jag älskar med att de sover så är det bästa att smyga in och titta på dom ibland. Att se deras vilande små bröstkorgar höjas och sänkas. Höra hur de smuttar till på sina nappar. Känna den där berusande doften av barn. Mina barn. Tänk att det där är en tanke som fortfarande svindlar.

Nytt blomster hem. Det är ju vår!

Efter att jag hade övningskört igår belönade jag mig själv med lite nytt blomster hem till lägenheten. Alltså ranunklar. ♥

Som jag älskar ranunklar. 

En annan ny favoritblomma köpte jag och ställde i vårt sovrumsfönster. Klättersparrisen har inte bara ett festligt namn. Urhärlig och yvig är den också. Samt lättskött. Som jag älskar lättskötta blommor.

Här har jag en annan klättersparris. Den har bott i vårt köksfönster i några månader och den blir  bara knäppare och härligare för varje vecka jag svär. Olof tycker att den ser ut som en höna. Det är i alla fall vad jag tror eftersom han ofta skrattar till, pekar på den och säger ka-ka-kaa.

Åh. I köksfönstret står också dessa två minisaintpaulior. Dom fick Olof och Greta när vi var i blomsterbutiken som är mer som en liten strimma paradis på jorden: Slottsträdgården Ulriksdal. Som jag älskar Slottsträdgården Ulriksdal = utflyktstips om ni är i Stockholm.

Hur fort tiden går? Ungefär så här som på våra varannan torsdagar på Moderna museet:

Vi åker till Moderna museet varannan torsdag som ni vet. Oftast följer kameran med men det är inte alltid som jag hinner blogga om hur vi har haft det. Här kommer därför tre torsdagar som jag inte skrivit om tidigare. Det som verkligen är slående när man tittar på bilderna är hur mycket som har hänt med Olof och Greta på dessa två månader som spannet innefattar. Ja, nu är jag där igen. I tankarna om tiden, den sabla jäkla tiden som går så fort att det svindlar. Men okej. Nu tar vi det i turordning.

19 december 2013

Här är det bara några få dagar kvar till jul. Overkligt att tänka på nu, inte sant?

Jag hade en ny tröja på mig som jag köpt i München.

Och barnen hade nya tröjor som var så stora att jag fick lov att rulla upp armarna två varv.

Här är det något med Gretas gång som känns så liten på något vis? Men det kanske bara är jag.

Men håret! Kolla håret! Så kort!

Den här torsdagen klättrade vi upp för, och ner för, en trappa inne i Arkitektur museet. Ska detta någonsin sluta vara spännande?

Vi sladdade förbi museets shop, vi brukar göra det, och köpte med oss ett par julklappar vill jag minnas.

Det är inte varje gång som vi går in på någon av utställningarna men denna gång tyckte jag att det var på sin plats med lite bildning. Det ska börjas i tid det som kulturellt ska bli.


30 januari 2014

Drygt en månad senare var vi åter i restaurangen med den bästa lunchmaten.

Redan här ser man att det är två betydligt större barn som följer med oss inte sant?

Stefan var med. Han brukar vara det ibland på våra varannantorsdagar. Jag älskar att det har blivit så. Den här gången firade vi hans födelsedag i efterskott samt kramades extra hårt pga han skulle resa bort till Berlin i en månad.

Just ja! Han hade fått veta att Greta och Olof lärt sig att skåla på nyårsafton.

Och ja visst! Skål! Inga problem.

Efter lunchen gick vi som vanligt en sväng till shopen och den där sovande fast vakna blicken jag har här. Mitt nya jag. Usch.

Sen. En sväng förbi skåpen. Var Olof är vet jag inte men jag gissar på 87:an?

Och så förbi Arkitektmuseets lekhörna. Där höll Olof på att trumma ihjäl sig pga hade lärt sig denna nya festliga sak tidigare i januari. Av sin farfar.

Även detta besök avslutades med en utställning. Olof älskade delen där man fick titta på en videoinstallation av/med Kraftverk. Olof och Stefan that was. Himla fint.


13 februari 2014

Två veckor senare var vi tillbaka igen och oooh. Det här var en minnesvärd varannan torsdag. Här hade jag fått för mig att vi skulle få barnen att sova på eftermiddagen i stället för på förmiddagen. Så vid den här tidpunkten hade jag hållit dem vakna hela förmiddagen. Tanken var att de skulle somna under den korta promenaden, en omväg, från parkeringen upp till museet.

Tanken från min sida var att vi skulle få äta lunch i lugn och ro jag och Ulf. Sammanfattningsvis blev det inte så. Jag tänkte fel.

Efter lunchen tror jag att vi gick en till promenad och att Oggi somnade då. Dock började det regna? Något var det som gjorde att vi gick in till Arkitekturmuseets café i alla fall. Greta vaknade med ens men Olof fortsatte att sova. Efter den här dagen gjorde jag inte några fler försök att få dem att vända på dagsvilan.

När båda barnen var vakna igen gick vi till lekhörnan och ser ni att tröjan passar nu?

Även på Greta.

Och deras hår. Så mycket längre.

Det var en stökig varannan torsdag det där. Men iförd min nya kofta från Dagmar läste jag en bok om några djur som skulle äta. På det viset fick dagen ett fint slut. Men så är det ju så klart: en torsdag med ny kofta, skoja!, jag menar en varannan torsdag på Moderna museet med mina favoritmänniskor i hela världen = kan bara bli fint det.