Veckan med tvillingarna (fyrtiotre)

Olof och Greta, 43 veckor igår.

Eftersom det här har varit stora tandsprickningsveckan med inte mindre än fem nya tänder i bebisparken så har vi infört tandborstning som en del i morgonbestyren. Efter barnens andra frukost, den de äter med mig och Ulf där de smakar på våra smörgåsar och yoghurt, tvättar vi inte bara bort allt kladd från ansiktet utan vi borstar tänderna också. Tillsammans. Än så länge har det "nyhetens behag" och båda två blir alldeles förkrossade när jag tar tandborstarna ifrån dem. Det är så rart hela den här situationen förresten. Hur de sitter där på golvet och tittar på hur jag och Ulf borstar våra tänder och sedan försöker härma oss.

Just det. De nya tänderna. Olof har nu samtliga fyra framtänder på gång. En är ju helt framme redan sedan gammalt men de övriga tre verkar ha bestämt sig för att växa fram samtidigt. Gretas två vampyrtänder är också på gång. Det ska bli roligt att se hur det kommer att se ut när de verkligen kommit fram.

Den här veckan har Olof också börjat ställa sig upp mot saker. Och han har börjat krypa även om jag har svårt att tro att han någonsin kommer att överge sin ålning. Den farten han har fått upp nu alltså. Helt sjukt.

För att stärka sina muskler står han ofta i en yogaliknande ställning med händer och fötter i marken och rumpan högt upp i luften. Det känns tryggt på något vis. Att ha en sådan självklar liten yogi i familjen.

Annars är det inte så yogiliknande egenskaper han visar prov på vår lille son. Han har ett humör som viskar om en konfliktfylld framtid. Han är het i temperamentet och rätt lik ... mig. Han älskar saker intensivt och är inte det minsta långsint. Men det är som att han brinner till när han inte får precis som han vill i denna sekund. Greta är mer tålig. Hon verkar bli filosofen som inte gärna bråkar. Hon kan bli ledsen och är hemskt klängig men tycks ändå vara mer balanserad i humöret.

Det här har varit en vecka då Greta varit mycket gnölig och i stort behov av närhet. Hon har klängt och ylat mest hela tiden. Hon är bara tillfreds om jag eller Ulf (eller min syster) är med henne på golvet eller har henne i famnen. Olof har haft en lugn vecka då han kunnat sitta ganska långa stunder för sig själv och tittat och pillat med saker.

Under veckan har vi varit i Hummelviken och firat långhelg. Det var fantastiskt varmt och skönt och båda barnen badade i badbalja utomhus för första gången. Det var en succé! Vi har också träffat min vän Camilla och hennes två månader gamla dotter Eva. Gudmor Katarina var förbi en dag och så även min syster. Det har varit en fin sommarvecka. Så skulle jag kunna sammanfatta den.

En nationaldagslånghelg i Hummelviken

Så här var vår nationaldagslånghelg i Hummelviken:

På framsidan av vårt hus har vi låtit gräset växa och bli som en sommaräng. Just nu blommar tusentals prästkragar där. Åh.

Men på baksidan har vi klippt gräset så att det ska gå att vara där. Men se. Gräs det gillar inte våra barn.

Nej nej, inte det minsta faktiskt. Greta kunde inte komma upp på trallen nog snabbt. Olof hade mest panik över att han inte också redan var i säkerhet.

Olof tyckte att gräset var så obehagligt att han började krypa! Hejdå ålningen.

Mycket bättre blev det med en filt och ett parasoll mitt i allt det gröna. Det här är för övrigt två mycket vanliga poser hos våra barn. Greta som står upp och sträcker på sig och Olof som lägger sig ner och vilar lite snabbt.

Syrenerna blommade.

Och liljekonvaljerna. Som sagt.

Vi gick promenader ner till viken.

Barnen sov.

Och jag var glad och med telefonen i ständig beredskap. För vad då kan man fråga sig? Ja, det kan man verkligen göra.

Mest av allt hängde vi så här. Tillsammans i skuggan under parasollet.

Greta kände sig mäktig när hon lyckats få tag på både mina och Ulfs solglasögon. När hon har fått tag på något sådär dubbelt så gör hon det nöjdaste ljudet man kan tänka sig. Så rart på alla sätt och vis.

Vi såg också till att fylla på vattendepåerna. Barnen fick prova att dricka direkt ur vuxenflaska.

Det gick inte så bra.

Men vad spelar det för roll när man är så här rekordgullig?

Vi fikade mellanmål utomhus utan kläder. Och med "vi" menar jag "barnen". Jag och Ulf hade på oss våra kläder mest hela tiden.

Vi åt också alla våra måltider utomhus i vårt för ärendet mycket lämpade uterum.

Varje kväll grillade vi. Barnen fick smaka.

Den här gången hade vi med oss Olof och Gretas första spjälsäng, den som jag hade när jag var liten. Den visade sig fungera perfekt som lekhage (och som sovplats för Olof).

En dag åkte vi in till Norrtälje och köpte blommor som jag planterade. Jag älskar lavendel. Så mycket att it hurts.

Och en dag tittade vi på prinsessbröllopet.

Det hände ibland att vi var pajka lave pajka.

Och jänten lave jänten.

Men allra oftast var vi alla fyra tillsammans och hade det sådär fint som vi bara kan ha det när vi får vara tillsammans alla fyra. Utan en förfärlig massa måsten. Såna där dagar som han Mads pratade om i den där reklamen ni minns? Dagarna man minns.

Tandlotteriet

Idag tittade Olofs andra, och Gretas tredje tand fram. På samma dag. Vad är oddsen liksom? Och det här är nästan för lustigt: Gretas tredje (och snart fjärde tand) blir inte hennes övre framtänder utan tänderna ett eller möjligen två snäpp utåt. Hon kommer alltså att se ut som en vampyr inom en snar framtid! Vad det verkar som i alla fall.

Och Olofs andra tand är inte den till vänster om hans första i den nedre käken utan en (och snart två) framtänder i överkäken. De mitt fram. Det är kanske inte ett helt ovanligt tandupplägg i det här himla lotteriet som det verkar vara att få tänder. Men Gretas! Jag dör på Gretas.

Måste ut och köpa några flaskor tru blood tror jag.

Att se och upptäcka världen tillsammans

Jag satt en god stund igår och bara tittade på mina barn så där lite på avstånd. De pysslade på med sina saker och utforskade allt det där som finns att utforska när man är nio månader och världen är helt ny. Och det är så fint. De gör liksom allt tillsammans. Om Greta kryper iväg till en pall, ett uttag eller balkongdörren så dröjer det inte länge förrän Olof är vid hennes sida. Allt de ser, känner och smakar på ser, känner och smakar de på tillsammans. Den intensiva upplevelsen av något som är nytt får de uppleva samtidigt.

Jag vet inte vad det gör med människan. Att alltid, ständigt, ha en annan individ så tätt intill sin sida? Men jag tänker på vad en man sa till mig en dag när jag var ute och promenerade med Olof och Greta. Han kom upp till oss vid vagnen och frågade sådär som så många gör; om barnen var tvillingar? När jag svarade ja berättade han att han också var tvilling. Att han hade en bror och att de nu var femtiofem och fortfarande stod varandra nära. När jag frågade hur det var att vara tvilling blev hans ögon mjuka och glada av ... var det kärlek? Sen svarade han att han inte visste något annat. Han sa att han inte visste hur världen skulle se ut utan hans bror vid sin sida. Han hade ju alltid funnits där. Allt jag känner till om livet har jag lärt mig med min bror, sa han.

Den här mannen utstrålade en sån trygghet och tillit att jag blir tårögd vid minnet. Att Olof och Greta alltid kommer att ha varandra är en gåva. Och det bästa av allt är att jag och Ulf också får vara med på deras resa. När de ser och upptäcker världen tillsammans.

Veckan med tvillingarna fyrtiotvå

Greta och Olof, 42 veckor idag.

Vilken vecka vi har haft. Det har varit den första i vår nya lägenhet och allt känns så självklart och naturligt. Båda barnen kryper och ålar runt hela hemmet med en väldig fart. Greta har tagit sina första steg med lära-gå-vagnen och hon tar även några steg om vi håller hennes händer. Olof tycks bli mer och mer motiverad och nyfiken på det där "ställa sig upp" men nöjer sig än så länge med att stå på knä.

Olof har börjat peka på saker och göra ett frågande ljud "heeää?" låter det. Eller "edä?". Det är som att han frågar vad olika saker är för något och han ser mycket nöjd ut med de svar han får. Under veckan har han också börjat säga "titta" när han pekar på saker. Än tror jag inte att han eller Greta förstår fulla innebörden i att det de säger betyder just "mamma" eller "titta" men något har börjat klicka hos dem. Det märks.

Bästa sakerna just nu då? Well. Olof älskar fortfarande böcker och sitter ofta själv och bläddrar sida efter sida. Han älskar också att bli jagad och det gör Greta med. Hon älskar också eluttag och sladdar. Oboy vad hon älskar eluttag och sladdar. Båda barnen är mycket fascinerade av vagnen. Framförallt hjulen kan de sitta och undersöka länge länge. Och balkongen! Som de älskar att vara ute på balkongen och titta ut över allt som händer nere på gatan.

Vi har haft en vecka där det gått trögt med maten. Det är egentligen bara frukostgröten och förmiddagsvällingen som de ätit med god aptit men lunch, mellanmål, middag och kvällsflaskan har de varit kinkiga med och bara ätit hälften så mycket som de brukar. På sin höjd. Som tur var har det här hänt tidigare så jag oroar mig inte. Aptiten kommer att komma tillbaka.

Nackdelen med att de inte äter så mycket är att de blir grinigare än vanligt. Greta är oerhört needy och vill helst sitta i mitt knä hela tiden. Olof är vresig och får såna ilskna utbrott om han inte får som han vill.

Olof slog munnen mot bordet igår och det gjorde att han började blöda i läppen. Det var första gången det blev blodvite men jag gissar på att det inte var sista gången det hände. Överhuvudtaget är det mycket småblessyrer hela tiden. Minst en gång i kvarten är det något av barnen som behöver tröstas känns det som. Är det inte ett trill så är det någon av dem som "fastnat" under en stol eller att Olof råkat komma för nära Greta när hon pysslar med något. Hon har lite problem med sin brors rätt framfusiga sätt ibland.

Den här veckan har nattningsrutinen också förändrats. För några dagar sedan började Greta sätta sig upp när jag gav henne kvällsflaskan så vår tid med mig och Greta i soffan och Ulf och Olof i barnrummet om kvällarna är över. Nu lägger vi båda barnen i deras varsina sängar och ger dem nattningsvällingen där. Det är svårare att få dem att somna nu när de kommit på att de kan resa sig upp och trilskas. Men jag skulle säga att det går rätt bra ändå. Jag älskar verkligen våra nattrutiner som gör att det nästan aldrig har varit, eller är, några problem med nattning. De badar fortfarande varje kväll men nu tillsammans i badkaret och det tycker de båda är så festligt.

Annars har det här varit en vecka då vi har varit på barnens första kalas och de fick gunga för första gången. Vi bodde på hotell en natt då jag och min syster var på Beyoncé i Globen. Barnen har fått hänga ganska mycket med min syster och de älskar henne helt vanvettigt. De blir så glada att se henne att de inte kan sluta skratta. Åh!

Det här var också veckan då vi sa hejdå till Torsgatan och lämnade nycklarna till de nya ägarna. Att det skedde under denna vecka känns som ett skämt. Det är som att vi alltid har bott här i Hornsberg. Märkligt att man kan känna så efter bara en vecka. Märkligt men bra.

Tvillingarnas första kalas

Greta och Olof hade kalaspremiär i helgen. För första gången skulle de få fira en jämngammal kompis födelsedag. Greta var så rackarns adorable i en klänning som jag hade när jag var bebis. Det är ju så att man måste ta sig för hjärtat va?

 Här har vi födelsedagsbarnet. Elias, nu ett år och några dagar gammal.

Kalaset hölls på Elias och hans familjs lummiga och kalasfina innergård. Vi drack rosé och höll oss mest i skuggan eftersom det var rekordvarmt i Stockholm igår.

Och vi fick smörgåstårta!

Hurra för mig! Som fick äta smörgåstårta alltså.

Men tyvärr fick jag inte äta så mycket som jag ville pga en viss son som helst ville vara på marken. Långt från min tallrik med godsaker. Så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte bara tog med tallriken men jaja. Efterklok är tydligen mitt nya mellannamn. Ulf hittade förresten en vän för livet i Sophia som visade sig dela hans näst intill sjukliga intresse för rengöring och rengöringsmedel.

Jag hängde som sagt med Olof. Han hade hittat den mest fantastiska saken någonsin förstår ni = Ett hjul!

Och OCH en boll. Han var i himmelriket jag svär.

Vi hade det bra där i grönskan och allt var så där innergårdshärligt som det är i innerstan. Ja, jag saknar det här lite ganska mycket.

Jag hade en ny klänning.

Och Greta hade alltså min gamla. Samt vågade närma sig gräset en aning!

Sen var det dags för dagens andra premiär. Olof fick hjälp av en liten tjej som hette Vera.

Han skulle nämligen få prova på det här med att gunga och det visade sig vara en otroligt rolig sak att göra.

Sen var det Gretas tur. Vera var med även nu.

Succé! Även Greta älskade att gunga.

Hon var helt euforisk efteråt och bara skrattade och skrattade.

Samtidigt hängde Olof i Elias mammas Anikas famn. Han blev väldigt förtjust i henne.

Jag tror att vi alla blev väldigt förtjusta i den här dagen. Så himla fint att gå på ettårskalas. Olof och Gretas första kompis kalas. Så otroligt stort allt det.

Den uppfuckade kroppen del tre

Sedan tvillingarna föddes, eller kanske egentligen sedan jag blev gravid, har jag inte riktigt känt igen mig själv och min kropp. Vissa saker är logiska som den uttänjda huden med sina bristningar eller magmusklerna som inte hittat tillbaka till sin plats. Eller tröttman och den påföljade snurrigheten. Dom sakerna köper jag men sen är det så många andra saker som jag inte är riktigt lika pigg på att acceptera. Som:

1. Värken i lederna som kommer och går som en utekatt. Ena dagen är det höften. Andra dagen fotlederna. Nu senast fingrarna. När ska allt det här bara ta och gå över undrar jag?

2. Smärtorna vid ägglossning. Alltså serro. Är det fler än jag som har fått ont, fruktansvärt ont, vid ägglossning? Det gör ont på det där viset att jag skulle kunna tro att något är fel. Men jag tror inte att det är det. Något fel alltså. Jag tror att det här är "normalt" efter en graviditet. Men ändå: är det någon som känner igen sig? I natt låg jag vaken i en timme med ont på vänster sida i nedermagen. Som om att jag skulle ha råd med det? Att ligga okynnesvaken i en timme när barnen sover liksom.

3. Håret. Beter sig som en obstinat tonåring. Ena dagen är det snällt och en medspelare. Andra dagen flottigt. Nästa dag torrt och frissigt. Man ba: bestäm dig håret hur du vill ha det. Håret ba: NEJ JAG GÖR SOM JAG VILL OCH JAG VET INTE VAD JAG VILL!

Alla dessa märkliga saker som händer med kroppen efter att man har blivit välsignad med barn. Till dom sakerna säger jag nej tack. Men är det någon som lyssnar. Nej. Nej nej nej. Jag känner mig så inte hörd här.

Ps. Historiken över det fysiska förfallet post partum:
Uppfuckad kropp del ett "Och den skruttiga fysiken".
Uppfuckad kropp del två "Nu utan hår men med svettningar".

Jag och Greta i parken

Min skrattande lilla skatt. Min älskade Greta. Så iakttagande och funderande du blir med saker du inte förstår dig på. Man skulle kunna tro att du är försiktig men så är det inte. Du vill bara veta litet mer om sakernas tillstånd innan du kastar dig ut.

Men en sak vet du. Du vet att du älskar dem som står dig nära. Du älskar gränslöst och med varliga fingrar och öppen mun försöker du ta in allt det som du tycker är vackert. Lika kär är du i din mamma som hon är i dig och sammanlagt det är så mycket kärlek runt oss att jag blir vimmelkantig.

Min älskade dotter vad jag är glad att du och din bror finns i mitt liv. Jag älskar allt med er.

Var ska tv:n stå?

Ska den stå till höger?

Eller kanske lite mer till vänster?

Ja. Nu har vi bott i nya lägenheten på Kungsholmen i en vecka och typen av frågor vi ställer oss är nu mycket djupa. De är av typen: Ska toalettpappershållaren sitta på väggen eller är det inte bättre att sätta den på sidan av badrumsskåpet? Ska inte barnens himmelssäng hänga lite lägre än vad den gör nu? Vilken hylla är det smartast att ha mjölken på egentligen? Och. Kanske viktigast av allt: Var ska tv:n stå?

Ska jag fortsätta? Jag skulle kunna hålla på tills imorgon.

När det gäller det enorma problemet med placeringen av tv:n valde jag alltså att gå den kreativa vägen och fotografera de två olika scenariorna. Jeez. Inte mitt stoltaste ögonblick i min karriär som människa. Men jaja. Det är där jag befinner mig nu. Fotar olika inredningsalternativ som om det vore den viktigaste frågan någonsin ever. Parentes: ps. vi har fortfarande inte hittat lösningen på vårt tv-placeringsproblem. ds. Slut parentes.

Men det kanske är logiskt? Att såna här små saker och beslut blir oproportionerligt stora när livet bara skenar iväg som tio vilda hästar. För vet ni. Mitt i allt det här sa Olof plötsligt "titta". Och sen reste han sig upp. Våra två små bebisar börjar bli stora.

Barnen växer och vi vet inte var tv:n ska stå. Jamen det är väl bara att slänga upp händerna och ge in för det hela. Det är så här livet ser ut när man flyttar med två små lejonungar. Perspektiven blir sneda och skeva. Men ärligt, det här Picassolivet är ändå rätt vackert. På sitt sätt.