En utflykt till Drottningholms slottspark

Vi gjorde en utflykt till Drottningholm i söndags. Det är ett av våra absoluta favoritställen i hela världen. Vi började med att äta lunch uppe vid Kina slott. I slottets gamla kök serveras det nämligen helt oemotståndliga våfflor.

Efter lunchen upptäckte vi att det fanns massor av humlor bland blommorna invid den murade köksväggen. Denna upptäckt togs emot på lite olika sätt i familjen. Olof, som i vanliga fall är djurälskaren numero uno, berättade att han är rädd för humlor. Greta däremot älskar humlor, precis som sin pappa.

Vi gick vidare ner i slottsparken, till den delen som heter Barockträdgården. Där var det ett under att ingen av barnen trillade i fontänen och det var en ny insikt: dom har ganska bra kontroll på sina kroppar nu.

Sedan lekte vi i det som jag skulle kallat för labyrinter men som jag nu har lärt mig heter boskéer. Det är som små rum och gångar som är skapade av figurklippta buskar och träd. Barnen älskade att springa runt där och hoppa fram och skrämma oss och mitt hjärta höll på att explodera mest hela tiden av all tacksamhet jag kände över att jag får uppleva allt detta.

Allt som allt hade vi en jättefin dag i Drottningholms Slottspark och Kina slott. Dom här ytorna som finns för barnen att springa runt på är helt ljuvliga och trädgårdarna så vackra att jag blir alldeles mjuk inuti. Hit planerar jag att åka tusen gånger till inom den närmsta tiden.

En viskning om när de vaknade i morse

Det är knappt att jag vågar skriva detta men barnen sov TILL HALV ÅTTA IMORSE! Gretsky var uppe en sväng vid fem (YIKES!) men somnade om (PJUH!). Nu är jag ju inte en som tror att detta är något som ska hålla i sig men ändå. Fasen vad bra ett sånt här dygnsupplägg skulle vara. Fasen vad bra. Nåja, nu har jag i alla fall varit med om detta en gång och kan alltså börja berätta legenden om den där gången när barnen somnade tidigt och vaknade sent. Oh ja. Detta är ett minne som jag kommer att vårda i en ask av pärlemor fylld med siden, sammet och små dunbolster som drömmar är gjorda av.

Simmar ryggsim i vinnarkänslor pga barnen har redan nu sovit i över en timme!

Alltså det här att klockan är åtta och barnen redan har sovit i en timme? Jag är helt yr av lyckorusiga overklighetskänslor. Klockan en minut över sju stod jag i köket med armarna i luften i en tyst men tydlig segergest. Väldigt tyst men också väldigt vinnarstark.

Sedan jag vet inte hur länge har vi haft det ganska tjollrigt med nattningarna. Först var problemet att barnen sov på förskolan och inte somnade förrän runt halv tio på kvällarna. Sedan tog vi bort dagvilan men dom ville ändå inte komma till ro förrän vid halv nio. Parallellt med detta hade vi noterat att de har ett tröttåg som går runt halv sju och idag testade vi att lägga dom då. OCH DET FUNKADE!

Kan ju dock känna att det finns en viss risk att de (eller i alla fall en av dom, hon som har smeknamn efter en känd hockeyspelare) kommer att vakna pisstidigt nu igen. För det skall sägas, att även om dom inte har somnat förrän halv nio så har dom sovit till sju och det är en väldigt bra grej det. Annars brukade hon som vi inte vill avslöja namnet på vakna noll fem diverse minutslag.

Jaha.

Ja, och i och med detta kan vi väl summera läget med att det där med småbarn och sömn är en nitlott hur man än vrider och vänder på saken? Och en vinstlott, i och för sig, men jag har väldigt svårt att vara en glaset-är-halvfulltperson när det kommer till så känsliga saker som min nattsömn. Men strunt samma för känslan just i detta nu: VINNIS! och den känslan planerar jag simma ryggsim i resten av kvällen.

Vad fan!

- GRETA SVOR!

Här om dagen hade jag mina gudbarn Emil och Moa på besök. Efter en stund kom de med fart ut ur barnens rum:

- JA! GRETA SVOR!
- Eh, vad?
- JO GRETA SVOR. HON SA "VAD FAN"!

Oj då. Det är tydligen dags att någon (tusen fingrar pekar på ... mig vadfan!) får börja tänka på språket här hemma. Inte för att jag är en stor motståndare mot svordomar eller tillhör någon slags språklig falang som ba "att svära är bara tecken på ett dåligt ordförråd". Men ändå. Det känns inte bra att ha en två och etthalvtåring som glider runt här hemma och säger "vad fan" om saker. Nu när jag har fått prova på, så vet jag att jag känner så. Alltså: svordomar = ut ur vokabuläret. (Vad fan!)

En stojig, stökig och samtidigt väldigt fin förmiddag på Slottsträdgården Ulriksdal

Så under vår fixardag i söndags åkte vi alltså bland annat till Slottsträdgården Ulriksdal. 

Vi var på jakt efter växter till balkongen och allt var så fint att jag blev alldeles överväldigad och tappade all förmåga att komma fram till ett beslut. 

Hur det nu var. Efter en stund slog sig barnen ned för lite förmiddagsfika bland krukorna. Greta hade för övrigt stylat sig själv med paljettkjol dagen till ära.

Och denna långa luggen va. Som jag älskar den.

Efter ett tag gick vi in i växthusen och dom var precis så där fina som vanligt.

Barnen hade dock jobbat upp en eh-no-rmt hög stojnivå här.

Dom hittade grodor.

Som behövde pussas på. Det var gulligt.

Men mest av allt var dom väldigt livliga. Alltså väldigt livliga.

Till sist hittade jag lösningen. Inte så förvånande med tanke på att jag är ett geni.

Och sedan satt dom där som de två vackraste blommorna man kan tänka sig. Fram tills dess att Olof gjorde något vad det nu var och Ulf gick och satte honom (och sig själv) i bilen. Jag och Greta tog oss till kassan och sedan åkte vi hem med alldeles för många konstiga saker som Ulf sedan fick åka och lämna tillbaka dagen efter men allt det vet ni ju redan. Allt som allt en stojig, stökig men ändå väldigt fin förmiddag på ett av våra favoritställen i hela världen.

Imorgon tänkte jag att jag skulle visa vad allt detta har gjort med vår balkong.

Dagen då jag blev kär i äppelblom

För att flytta fokus från de regntunga skyar som vi har över Stockholm idag väljer jag att tänka tillbaka på hur vi hade det i lördags istället.

Då åkte vi nämligen och hälsade på min faster, en av barnens gudmödrar, på hennes kolonilott.

På plats fanns även Sigge.

Vi blev bjudna på våfflor.

Supergott var det.

Efter lunchen gick vi ut i trädgården.

Min fasters kolonilott är helt himla magisk.

Och det var alltså här jag insåg att jag måste bo i ett hus med äppelträd på tomten någon gång (har för övrigt hittat ett sånt hus på Hemnet nu som jag får SÅN PULS PÅ ALLTSÅ).

Äppelträden visade sig även vara utmärkta klätterträd för jaguarbabyn. 

Efter ett tag blev stämningen typiskt Oggi.

Livlig det vill säga.

Olof hjälpte först Sigge in i stugan, och gick sedan in själv för att "hjälpa faster Maria".

Hon bakade nämligen en kaka. En rabarberkaka. 

Till den bjöd Greta (och tydligen även jag wtf har inget minne av detta) på en serenad från filmen Frost. "Ledo, leeedooo, inimini maj ni moooo" sjöng hon med stor inlevelse. Många många många gånger om dagen sjunger hon så faktiskt.

Ja, så var det med den fina lördagen hos min faster på hennes kolonilott där jag även passade på att kufa mig lite i skuggan under ett syrenträd.

Djurälskaren Olof

Åh! Jag såg den här bilden och kastades tillbaka till förra helgen i viken och jag måste bara berätta en sak. Men först, låt mig ge er lite bakgrund: Olof älskar djur, nej alltså han ÄLSKAR djur. Alla djur. Även insekter. Ute i viken finns det ganska gott som sådana och alla är spännande. Supesupesuperspännande, som han själv skulle uttrycka sig om saken. Han är helt orädd och tycker inte att något är det minsta läskigt. Jag tycker personligen att rätt många insekter är äckliga och skulle aldrig i hela mitt liv plocka upp en tex gråsugga, men det är sånt som vår lilla Olof gör med stor självklarhet.

Vid just det här tillfället hade han hittat en skalbagge. En stor en, kanske fem centimeter, svart med blåskimrande sköld och åh vad han tyckte att den var vacker. Han bar runt på den där lilla skalbaggen och satte ner den på lite olika ställen och frågade om den hade det bra? Man skulle kunna vara snäll och säga att han pysslade om den, men en ännu lite mer sann sak skulle vara att beskriva det som att han höll på att älska ihjäl den där stackars baggen. Jag försöker hela tiden förklara för Olof att insekter är levande små varelser och att man behöver vara försiktiga med dom för att dom inte ska dö. Ett liv är ett liv och det ska vi alla respektera, inte sant? Han försöker förstå men känslorna va, känslorna blir så starka ibland så det har väl hänt att en mask eller så råkat gå klämdöden till mötes. Och någonstans under förmiddagen kände jag väl att det var nog för den där skalbaggen. Så jag övertygade Olof om att lämna den på en sten för att den skulle få vara ifred. Och så blev det. Jag fortsatt med mitt, som i det här fallet var att rensa lite vid en buske.

Efter ett tag kom Olof gåendes med glada steg med den där lastbilen i släptåg. Jag sa något om just den saken, typ: "Hej Olof, är du ute och går med lastbilen?" Och han svarade: "Jag har ett skalbaggeåk mamman!" Jag skrattade väl lite åt den gulliga leken han hittat på inspirerad av sin vän skalbaggen, och efter att han gått fram och tillbaka en stund med sitt skalbaggeåk på det ganska så skumpiga gruset kom han fram till mig. "Titta mamma! Skalbaggen åker!" Jag tittar in i den lilla styrhytten och tror ni inte att skalbaggen sitter där, fastklamrad med sina utspärrade ben och jag svär att jag såg PANIKEN i skalbaggens ögon där den väste fram ett "hjälp mig".

Men innan jag hann rädda skalbaggen drog Olof iväg: "mamman, jag måste skjutsa skalbaggen längre". Och det gjorde han. Men inte så hemskt mycket lägre. För efter bara några meter så ramlade lastbilen omkull och styrhytten lossnade och skalbaggen fick äntligen sin frihet.

Äh, jag fattar att man nog behöver ha varit där för att uppskatta den här historien fullt ut men jag säger då det: Det där lär garanterat bli ett kapitel i den där skalbaggens självbiografi.

Som två glassar med strössel på

Dom här ljuvliga kläderna som Olof och Greta rumlade runt i när vi var i viken har dom fått av min svägerska. Hon, ni vet, med den härliga barnklädbutiken och klädmärket Uni. Den här nya kollektionen heter Strössel och det är ju precis så den ser ut. Som dom ser ut. Som två glassar rullade i strössel. Det vill säga, helt oemotståndliga.

Blir ni suktade finns plaggen att köpa här. Hela kollektionen är gjord i ekologisk bomull.

Nytt bäst just nu:

"Mamma Erika, du är underbar."

Ja, det är en fin fas de är inne i nu våra två små. Ut ur surpupporna har det nämligen kommit två väldigt kärleksfulla små fjärilar som strösslar med beröm och tacksamhet just nu. (Tex berättade jag för Greta här om dagen när vi var på väg hem från förskolan att jag hade köpt nya möbler till balkongen: "Åh, tack mamma!" Så rasande gulligt men också lite felanvänt uttryck men jag tänker då inte vara petig med språket den här gången). Och allra bäst av allt är den här nya ritualen som har införts på kvällen då barnen säger att vi, jag och Ulf, är underbara och vi säger att dom är det. Dom är underbara.

Det är dom verkligen:

Detta är för övrigt en väldigt vanlig aktivitet om kvällarna, mornarna, dagarna. Att barnen röjer bort allt ur deras sängar och hoppar hoppar hoppar för allt vad dom är värda. Just den här kvällen var dom flärlirlar som flög mycket och högt.

En lördag i maj åkte vi till viken och trots att det var kallt fanns det stråk av sommar i dagen

Vi åkte ut till viken igår, bara över dagen.

Vi klättrade i träd.

Och plockade blommor.

På tomten hittade jag den här söta blomman. Jag vet inte vad den heter men jag älskar den.

Vi var ute hela dagen och Olof älskade det.

Det var liksom kallt och varmt på samma gång.

Vi åt lunch ute på trallen.

Matjesill med massor av gräslök och brynt smör. 

Min mamma tog en bild på oss. En familjebild åh.

Olof hade på sig drömmigaste koftan. Den har hans mormor stickat till honom.

Just det ja. Blommorna han plockade fick mormorn.

Sen gick vi ner till viken för att se om bryggorna kommit på plats. Det hade dom inte.

Men vi kunde kasta sten i alla fall. Mormorn servade med sten.

Sen gick vi ner till stranden.

 Och Greta var inte längre rädd för havet.

På vägen hem genom skogen såg vi vitsippor som blommade på sista refrängen. 

Sedan plockade mormorn fram såpbubblor. 

Greta var grym på det där.

Olof behöver öva lite mer. Så kan man säga.

Sedan hände följande somriga.

Barn som jagar såpbubblor kan vara bland det mest rörande jag vet.

Under tiden som doften av nyklippt gräs och grillning spred sig över tomten, viken, världen var Greta och Olof väldigt gulliga inne i stugan. 

Och, ja, så var det med den här lördagen i maj då vi åkte ut till viken och trots att det var kallt i luften så fanns det tydliga stråk av sommar i dagen.