Nu är jag redo

Så här under min graviditets sista dagar har jag tillåtit mig själv att bli ganska sentimental. Även om graviditeten har varit både stökig och fylld av oro så tänker jag ändå tillbaka på den med stor värme inser jag. Det beror på en del viktiga saker och personer. Som min lillasyster till exempel. Hon har funnits där hela tiden.

Och min mamma! Mammi som kommit hem till mig och hållit mig sällskap och lagat massor av god mat som hon stoppat i min och Ulfs frys. Och hon har sytt små lakan till ettan och tvåans barnvagn och stickat koftor som redan hunnit bli för små. Det finns nog inget som hon inte skulle göra för oss.

Jag är också så glad över alla underbara vänner som kommit på besök med mat och presenter där vi tillsammans försökt förstå att det är två små barn som bor i min mage.

Jag är så tacksam över att alla förstått att umgänget har behövt ske på mina villkor.

Det kan ha inneburit att ta med sig lunch till mig eller att ligga och lyssna på Sommar i P1 i min säng. Eller bara sitta på en stol bredvid min sjukhussäng trots att man egentligen är rädd för sjukhus. Som darling Katarina gjorde. Flera gånger till och med.

Eller att fira midsommar på en innergård i Vasastan.

Och min faster! Gud, jag blir helt bölig när jag tänker på allt min faster gjort för mig. Vet ni att hon har skickat ett mms med pepp till mig varje morgon sedan jag blev inlagd på KS. Det var i maj. Förutom det har hon kommit med mat och godsaker och blommor.

Och pappa som hjälpt till så mycket med Humlis.

Det betydde också väldigt mycket när jag till sist vågade mig ut lite.

För där ute i verkligheten kunde nämligen fantastiska saker hända som att jag bara sådär sprang på min vän Camilla. Att vara med om saker "bara så där" var underbart för en kuvös med ett hemskt begränsat liv.

Att få låna våra grannars takterrass när de var bortresta.

Och restaurangen som ordnade med take-out trots att de egentligen inte har den servicen när de förstod att jag verkligen inte kunde gå ut.

Och alla ni fina bloggläsare som kommenterat och skickat presenter.

Viktigast av alla har Ulf varit. Min älskade Ulf. Han är den bästa människan jag vet i hela världen.

Här om dagen kom min vän Anika förbi med ett paket.

Det innehöll färska bär, choklad och nötter. Och även om jag stundom kan bli sentimental, som sagt, och känna en viss separtionsångest från maggi och hela graviditeten så känner jag ändå att jag är redo nu.
Jag är helt redo att möta ettan och tvåan och de nya utmaningar som det kommer att innebära.

Cirkus Erika bjuder på ett magiskt trick

Nämen!

Skoja!

Ja, det är sånt här vi roar oss med om kvällarna i Vasasatan.

Att vara gravid med tvillingar v 37+4

Nu går det fort utför fysiskt. Framförallt för mig som varit så stillaliggande under en stor del av graviditeten. Under de senaste två veckorna har jag fått svårare och svårare att röra på mig. Utan mediciner i kroppen kan jag knappt gå. Samma sak när jag varit stilla för länge. Det är som att lederna gett upp. När jag måste upp på nätterna för att kissa (vilket jag måste två-tre gånger varje natt) får jag hålla mig i väggarna och liksom hasa mig fram i våningen som en gammal gammal människa, alternativt ett skadeskjutet djur. Storleken på magen bidrar också så klart. Ryggen och knäna orkar inte riktigt med den extra belastningen.

Under de senaste veckorna har jag också börjat samla på mig mer vätska än tidigare. Om jag sitter eller står upp längre än fem minuter försvinner mina vrister och där jag tidigare hade ben finns bara timmerstockar.

Jag kan inte heller sova längre. Inte bra i alla fall. Det är så sprickfärdigt trångt i magen att jag känner minsta rörelse. Sömnen påverkas också av att jag drömmer mycket mer nu. Det har jag läst att man brukar göra i slutet av graviditeten men det här är ju ett SKÄMT. Det är som stressdrömmar fast sämre.

Och svettningarna på nätterna! Hur kan man svettas så mycket som jag gör? Jag vet inte. Inte mer än att det också är helt vanligt. Och att jag måste byta nattlinne och kudde minst en gång per natt.

Jag måste säga att jag är mycket besviken på evolutionen här: att drömma psykade drömmar som gör att man inte kan bli utvilad inför födseln, plus att samla på sig en massa vätska och få timmerstocksben och sen svettas så att man blir uttorkad (hur det ens är möjligt – samla på sig vätska och samtidigt bli uttorkad?). Nej, det är bara hemskt dåligt uttänkt det här. Dåligt evolutionen.

Ännu en tråkig, eller snarare irriterande grej, är att jag fått bristningar på magen nu. NU! Det är liksom timmar kvar till kejsarsnittet och jag får bristningar nu. Viktigt: jag har egentligen inte några problem med att jag har blivit märkt av graviditeten och kan tycka att det är konstigt att dom inte kommit tidigare med tanke på hur stor jag blivit. Men ändå. Nu. Kom igen!

Upplever jag några fördelar? Hum. Min hy är rätt fin. Förutom att jag är rödare än någonsin. Men jag har inte några finnar och kvisslor. Och mitt hår är rätt fint.

I övrigt är det som vanligt. Massor av sammandragningar. Massor av nästäppa. Massor av överhettningskänslor i framför allt fötterna. Massor av starka känslor av "att vara klar med det här nu".

Erika? Homer? Vem är vem?

Ågud hur livet som gravid kan vara ovärdigt på så många nivåer.

ps. Ulf är hemma nu.

Home alone

Jag är ensam hemma idag. Eftersom jag släpat runt på en jobbig envis förkylning i typ tre veckor har jag nu bestämt att jag inte ska träffa någon förutom Ulf tills det är dags att åka in till KS. Jag måste försöka bli frisk helt enkelt. För den här himla förkylningen tar bara omtag hela tiden. Fram tills nu har det inte spelat så stor roll. I valet mellan att vara ensam eller riskera att bli förkyld har det känts viktigare att ha sällskap om något skulle hända. Men eftersom operationsdatumet, födelsedatumet, är så nära nu känns det viktigare att på alla möjliga sätt vara i så god form som möjligt inför det.

Det känns helt okej att vara själv hemma. Jag tror, som jag sagt tidigare, inte att tvillingarna kommer för tidigt längre. Men det var nervöst för Ulf att åka till Hummelviken. När jag ringde för att fråga honom något riktigt hörde jag hur han fick hjärtsnörp och stressat ba: "HAR VATTNET GÅTT?" Nej, nej, fick jag svara. Radion, var är den? Det var det enda jag ville fråga.

Sen har jag en back-up också. Skulle något hända och jag vill ha hjälp är pappa bara en bilresa från Huddinge bort. Och min vän Camilla som bor här i Vasastan är också redo att släppa allt och rusa över till mig och min taxi om det skulle vara så.

Jag är så tacksam. Det här sociala nätverket – vad vore man utan det?

Nu ska jag sova lite. För det är vad jag gör nu för tiden. Jag lyssnar på poddar, svettas, gråter, snorar och sover. Och äter medicin. Och alla dom där sakerna är sånt man faktiskt helst gör själv. Eller, dom är inte beroende av sällskap i alla fall. Plus: jag är ju inte helt ensam heller. I maggi känner jag hur ettan försöker hitta en behagligare position (det är vad jag föreställer mig att han försöker med i alla fall). Och stackars lilla tvåan har fått hicka. Igen. Bla bla bla kommer inte till avslut. Hej då.

Minnesbilder från sista specialultraljudet

Jag upptäckte några bilder i min dator från det sista specialultraljudet som vi gjorde för några veckor sedan. Eftersom jag vet hur snabbt man glömmer saker kommer här en minnesanteckning om hur jag hade det under ganska många veckor sommaren 2012.

Varje vecka när vi kom till KS började med att jag tog mig till kvinnoklinikens kassa för inskrivning. Under tiden parkerade Ulf bilen och gick och hämtade en rullstol som man så föredömligt får låna på KS. Den här korridoren tog oss från specialistmödravården ner till centrum för fostermedicin.

Väntrummet nere på U1 har jag spenderat mer tid i än vad man kan tycka är rimligt. Ibland låg jag och väntade på en hård bänk och ibland sittandes i rullstolen. Ibland satt jag på en stol. Och ibland på en brits i ett avskilt rum. Man kan säga att jag känner till den här delen av KS rätt så väl.

Här mäter en barnmorska tillväxten på tvilling ett aka ettan aka sprattel-Allan. Mängden glidslem på min mage alltså. Det känns som att det gick åt en halv flaska varje gång jag var där.

Både jag och Ulf kunde följa ultraljudet hela tiden via en skärm i taket. Det vi ser här är någon av tvillingarnas bål där det svarta är en magsäck samt en urinblåsa med vätska i. Tror jag.

Hej hej.

Varje tillväxtmätning avslutades med att läkaren eller barnmorskan lyssnade på genomströmningen i navelsträngen. Det där vågmönstret man ser längst ner på skärmen visar att det är en jämn och mycket fin sådan. Ljudet från navelsträngen låter ungefär som swischandet av ett hopprep medan hjärtljuden från bäbisarna låter lite hårdare och mer distinkt som en galopp. Coolt att jag kan sånt va?

Det här med ... barnmorskor

Förra fredagen, alltså för exakt en vecka sedan, var jag och Ulf och träffade en barnmorska på vår MVC för sista gången. Jag har tänkt så mycket på det här besöket sedan dess. På hur allt blev så annorlunda mot för hur det varit tidigare.

Ska jag vara ärlig hade jag inte riktigt förstått poängen med att ha en barnmorska under graviditeten. Det beror till stor del på att jag blivit omhändertagen på KS med besök till specialultraljud och läkare varje vecka. I samband med det har en sköterska också passat på att ta blodtryck, mäta socker och äggvita i urinen och kontrollera järn/blodvärde. Att få "extra information om utbildningar" och ”att komma till oss för att det är så mysigt här” som min barnmorska på MVC sa till mig kändes inte så viktigt i sammanhanget. Nej, veckans tur till sjukhuset räckte gott och väl. Men det var inte bara det. Jag ville inte riktigt träffa min barnmorska heller.

När man skriver in sig på ett ställe, oavsett vilket antar jag, får man en barnmorska tilldelad till sig. Man gör inte ett aktivt val (hur man nu skulle kunna göra det?) utan man får den man får. Och det här är svårt tycker jag. För det här är en person som i de allra flesta fall kommer att vara oerhört viktig under hela ens graviditet. Förutom att göra fysiska kontroller av både mor och bäbis så ska barnmorskan också fungera som stöd under hela graviditeten. Och vi är alla olika. Vi människor behöver olika saker och vi går olika bra ihop med olika människor. Det handlar om personkemi.

Att därför få en person tilldelad till sig kan vara knepigt. För. Det har liksom inte riktigt lirat mellan mig och min barnmorska. Det är svårt att sätta fingret på vad som varit problemet för det enda jag kan tänka på är småsaker. Som att jag inte fått svar när jag bett om råd om exempelvis vaccination. Eller att hon tycker att det är TOPPEN att vi får en av varje sort (kön) så att det "löser sig med klädfrågan". Eller att hon frågat om vi köpt saker som barnvagn osv trots att jag förklarat att jag behövt få göra saker i min takt eftersom jag varit så orolig hela tiden. Småsaker som sagt. Ingen skugga ska falla på henne. Men vi passade inte ihop, och det är svårt när det inte riktigt funkar. Med min historia och all min oro orkade jag inte försöka byta barnmorska heller. Sen löste sig ju allt av sig själv när jag blev inlagd. I samband med det släppte min barnmorska taget om mig, oss.

Men faktumet är att jag egentligen har varit utan barnmorska under hela den här graviditeten. På KS har jag träffat specialister och läkare, underbara läkare som verkligen sett mig och gett mig allt jag kunnat önska och mer där till. Men det har inte funnits någon kontinuitet eftersom jag träffat fler läkare, barnmorskor och specialister än jag kan komma ihåg. Trots det har jag inte trott att jag skulle behöva träffa en barnmorska. Som jag skrev inledningsvis förstod jag inte vad en sådan skulle kunna ha tillfört.

Men så för knappt två veckor sedan fick jag ett mail från en annan barnmorska som arbetar "min" MVC. Hon undrade om vi inte kunde ses för en sista kontroll. Att det var just hon som hörde av sig berodde på att "min" barnmorska hade semester ... eller ptja jag vet faktiskt inte riktigt varför hon plötsligt hörde av sig. Jag har – som sagt – inte haft så mycket med barnmorskemottagningen att göra. Min spontana reaktion på mailet var ”men orka!” men sen tänkte jag att ”äsch, vi åker dit”. Jag tänkte att det kunde bli en bra utflykt.

Så. Vi träffade alltså den här nya barnmorskan förra fredagen. Och hon var inte bara bra. Hon var helt rätt. Jag och Ulf utbytte blickar där inne på hennes rum och vi visste att vi kände samma sak båda två. Hon berättade initierat om hur kejsarsnittet kommer att gå till. Hon såg Ulf. Hon rörde vid mig och min mage med pondus och säkerhet. Hon log när vi berättade att vi skulle få en tjej och en kille och sa "är det inte underbart att ni ska få två barn?" och antydde inget om rosa och blå kläder. Hon berättade om känslor av övergivenhet, att de allra flesta mammor kan känna sig dumpade efter en förlossning eftersom allt fokus hamnar på barnen då och att jag som varit under uppsikt så länge förmodligen kommer att känna mig extra borttappad och ensam. Hon såg mig helt enkelt, och gav mig sina nummer med orden att jag alltid kunde ringa henne så länge jag kände att jag behövde det.

Att träffa henne gjorde mig glad men jag kände också en stor sorg. För tänk om hon hade funnits vid vår sida under hela den här tiden? Då hade allt varit enklare. Allt hade varit så mycket enklare.

Och jag vet att jag inte är ensam. Vi är hur många som helst som inte fått en matchning som funkat. Som träffat barnmorskor som inte alls sett till just våra behov utan bara kört på efter sin mall. Nu är jag inte en sån person som går omkring och ångrar mig. Men jag önskar att jag vetat då det jag vet nu. Och då hade jag bytt. Det hade jag.

Kort rapport från KS

Allt gick bra. Till och med smidigt. Trots att vi skulle träffa tre olika läkare/barnmorskor så var vi klara efter bara drygt en timme. Det är rekord. Kul att få hamna på den snabba listan en gång också.

Nu vet vi vad som väntar oss i nästa vecka (eller tidigare om ettan och tvåan bestämmer sig för att komma ut lite tidigare) och jag känner mig både peppad och väl förberedd. Finast av allt är att jag kommer att ligga på samma avdelning som jag låg inlagd på för några månader sedan. Förstår ni att det har gått tre månader sedan jag blev inlagd? Tre månader. Det är en evighet sedan.  Vad tiden har gått fort. Ändå.

I alla fall. Jag kommer förmodligen att göra kejsarsnittet på morgonen eller tidig förmiddag eftersom en barnläkare oftast är med för säkerhets skull. Inte för att de tror att det ska vara några komplikationer men det är alltid speciellt när det är två, som planeringssköterskan sa. Ulf kommer att vara med mig, och sedan med tvillingarna medan jag sys. Om allt går bra och vi alla mår bra kommer vi få vara tillsammans på postop där jag ska ligga tills bedövningen gått ur kroppen.

När vi satt med narkosläkaren slog det mig hur konstigt allt det här är. Vi satt och pratade om hur allt ska gå till när mina barn ska komma till världen. Mina. Barn. Trots att jag är MYCKET väl medveten om att jag är gravid är som att jag ändå inte riktigt tillåtit mig att släppa taget om nuet och tänka framåt. Visst, vi har köpt vagn och bäddat i spjälsängen och packat BB-väskan. Men det är som att jag inte kunnat ta tanken längre och föreställt mig hur livet ska bli efter den här långa långa väntan.

Det var något som hände på KS idag. Insikten om att det här verkligen händer började sippra ut i blodet. Snart, jättesnart, kommer det inte bara vara jag och Ulf längre. Vi kommer att bli dubbelt så många i våningen i Vasastan. Vi kommer att bli en liten familj. Åh!

Veckans magbild, vecka 38

Vet ni. Det här är den sista "veckans magbild". För nästa torsdag kommer jag vara mamma och Ulf pappa.

Det känns nästan lite vemodigt, eller kanske nostalgiskt, det här. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken resa det här har varit när vi nu går mot finalen. Jag och maggi har verkligen kämpat. Gud vad vi har kämpat! Idag går vi in i vecka 38 (dvs 37+0) vilket är helt fantastiskt.

Och just idag är dessutom en stor dag för vi har inskrivningssamtal på KS. Vi ska få träffa de läkare och barnmorskor som kommer att hjälpa tvillingarna till världen nästa vecka. Allra senast nästa vecka. Än kan väl vad som helst hända. Även om jag inte tror det. Jag tror att ettan och tvåan blir kvar så länge de bara kan i älskade lilla storartade maggi.

Klen tröst i natten

Jag fattar inte hur jag ska orka det här. På riktigt alltså. Jag som orkar allt. Allt. Det är inte många dagar kvar nu. I nästa vecka kommer jag och Ulf vara föräldrar. Det vet jag. Men efter en kväll med feberfrossa och nackspärr vill jag bara trilla ut för ett stup. Jag har grinat så mycket ikväll att jag trodde att jag skulle behöva bli inlagd. Det här kan inte vara nyttigt för barnen tänkte jag medan jag hulkade och kämpade för att få ner luft i lungorna.

Ulf ringde till förlossningen och kollade. Det var ingen fara för barnen. Med febern alltså. Han frågade om febern, herregud jag vill ju inte framstå som den galna människa jag är! Jag däremot. Stackars mig. Nu kämpar jag med att inte låta tårarna ta mig igen för jag or-kar inte bli helt igentäppt igen. Att ha näsan som backup vid syreintag är alldeles för värdefullt. Och det är femton minuter kvar tills jag kan ta medicin igen. Femton minuter. Vet ni hur långt det är? Svinigt jävla skitlångt är det.

Läget just nu

Jag vill bara säga att jag läser era kommentarer och blir så in i själen glad, men just nu orkar jag inte svara. Jag kommer att göra det, för jag vill det. Men jag har bara inte någon ork just nu. Vill att ni ska veta det.
Kram!

Samtidigt i Vasastan

Samtidigt i Vasastan väntar jag på att mamma ska hämta lite vatten till den här kuvöspashan som ligger med trollfötterna på amningskudden och mediciner på magen aka brickbordet.
Och nej. Inga tecken på att sprattel-Allan och Greta är på väg ut. Dom verkar gillar maggi. Skarpt. Och vem gör inte det? I love maggi.

Så ni vet: jag är fortfarande hemma

Ingenting tycks vara på gång. Även om jag drömde hela natten att det satte igång. Jag vaknade och ba: nu gick vattnet! Men nej. Somnade om. Vaknade och ba: nu gick vattnet! Men nej. Somnade om. //Repetera ex antal gånger//

Jag har i alla fall lite mindre ont i ryggen idag vilket känns bra eftersom jag snart får finfrämmande. Hon som ska komma skickade ett sms i förra veckan där hon frågade om hon och hennes dotter fick komma och glo på magen. Aldrig har jag väl fått en fråga som var så rolig och helt sann: för det är vad man gör när man ser min mage som numer har omfånget 119 cm. Man glor och tycker att den är lika delar magnifik som helt frikkin' galen. Fatta att jag skulle kunna gå nästan en hel månad till med den?! Jag är SÅ tacksam över att jag har tid för kejsarsnitt.

Jaja. Antar att det är några av er som börjat jobba idag. Jag märker att det är en dag för jobbstart på stämningen utanför mitt fönster och i mina sociala feeder i mobilen/på nätet. Det känns mycket märkligt. Att livet går vidare för andra medan mitt bara pågår. Har ni haft en fin semester? Kan ni inte berätta lite hur ni haft det?

Att vara gravid med tvillingar i v 36+3

Hej. Jag heter Peter.

Hej Peter.

Jag är mest känd från den där sagan om Peter och vargen. The boy who cried wolf. Trots att jag försöker sluta ljuga verkar jag inte kunna hindra mig själv. För jag inser att när jag tidigare sagt att den här graviditeten är tung så är det inget mot hur det är nu.

För NU är det tungt. Lord Jesus and Mary Joseph vad tungt det är. Och det verkar som att jag snabbt blir sämre. För nu kan jag knappt gå. Jag får så fruktansvärt ont i ryggen av att vara upprätt. Jag har inte lämnat lägenheten på ett par dagar och som det känns just nu kommer jag inte att göra det något mer heller förrän vi åker till KS. Och knäna ska vi inte ens prata om.

Nu äter jag Alvedon och Bricanyl efter klockan. Jag tar inte längre en tablett när jag behöver, eller kanske är det tvärt om jag menar? För jag behöver det hela tiden och äter maxdos dygnet runt. Så:

Hej. Jag heter Erika.

Hej Erika.

Jag är en pillertrillare och borde inte få gå på era möten för jag är under the influence nu. Hehe.

Men trots värk och svåra tunghetskänslor och värme och ben som får en att tänka på the log lady så har jag det ganska bra ändå. Jag har förstått att jag måste ha ett "event" varje dag för att överleva, eller slippa två timmar av gråt i alla fall. Eventen kan bestå av en utflykt, tillagandet av en kantarellsoppa eller ett besök.

Veckan som kommer ser bra ut. Imorgon kommer en gammal kollega och hennes dotter på besök, sen kommer mamma och pappa, onsdag är lite oklar än så länge (kanske en utflykt? beroende på dagsform) och på torsdag har jag och Ulf inskrivningssamtal på KS inför kejsarsnittet. Längre än så har jag inte planerat. Förutom lördag då Ulf ska till Hummelviken och jag får sällskap av antingen min faster eller pappa.

Det kan nog bli bra det här. Tungt men bra. Eller. Okej. Låt oss nöja oss med att det kan bli okej det här.

Att be om hjälp och ha för korta armar

Det här har varit en ganska bra dag måste jag säga. Skönt att jag får ha såna också. Jag är oerhört tacksam för den som forskat fram såna effektiva läkemedel som Alvedon och Bricanyl. Jag måste googla reda på vem den där personen är för han eller hon – hen – bör å det snaraste få en ultrasnajdig blombukett budad till sig.

Eftersom det är lördag har Ulf varit ute i Hummelviken och tagit farväl av, samt hälsat nya, hyresgäster till vår stuga välkomna. Idag flyttar den första bloggläsaren in vilket jag är mycket uppspelt över.

Och. Eftersom Ulf varit borta har jag haft sällskap av min mamma. Det är tryggt. Ni förstår, jag vill inte vara ensam hela dagar just nu. Först och främst vill jag ha stöd och sällskap om allt skulle dra igång. Även om jag vet att det knappast skulle gå så fort att Ulf inte skulle hinna tillbaka från Norrtälje innan bäbisarna är ute så vill jag dela hela den här upplevelsen med någon. Och få hjälp in och ut ur taxin. Och hjälp att bära väskan. Sånt. Jag vet att det finns dom som tycker att jag är löjlig som känner så. Men jag tänker inte förneka dom här känslorna. För mig är det oerhört nyttigt att be om hjälp. I vanliga fall är jag alltid den starka som klarar mig själv. Att få vara liten och känna hur andra tar hand om mig – och att jag är fortfarande jag trots det. Det har varit en storartad insikt.

Annars har jag lyssnat på Hannes Holms sommarprat. Jag tyckte mycket om det. Inte på det där viset som jag tyckte om Klara Zimmergrens eller Soran Ismails sommarprat. Men det var trevligt. Och det var fint att lyssna på det med mamma som satt vid min fotända och stickade. Den här gången är det en kofta till min brorsdotter Juliana som formas hur hennes flinka händer. Ni minns koftan till Ulf va? Jag förstår inte hur det går till.

Och så har jag kockat! Istället för en utflykt bestämde jag mig för att laga lite mat idag. Som jag har längtat! Det har jag inte gjort på länge. Senaste punktinsatsen jag gjorde var när jag la in sill till midsommar. Idag gjorde jag en helt fabulös kantarellsoppa som vi ska äta till lunch imorgon. Det var fantastiskt att få arbeta med händerna och smaker igen. Men fy fasen vad jobbigt det var! Och mina armar har blivit alldeles för korta. Eller så är det magen som blivit för stor? Nja. Någon mer matlagning blir det nog inte förrän tvillingarna är ute. Om inte armarna skulle börja tvärväxa? Fast det är nog inte något att hoppas på.

Veckans magbild feat Ulf, vecka 37

Nej, nej. Inga bäbisar har kommit än. Och än en gång har min kvinnliga intuition svikit mig. Jag har varit så säker på att vi skulle få två julibarn och att dom skulle komma i vecka 35. Men icke! Igår gick jag och maggi in i vecka 37 (dvs 36+0) och det är helt triumfartat på ett sätt. På ett annat sätt är det så tungt så att jag grinade två gånger á en timme igår (dvs två timmar totalt).

Bilden tog min lillasyster igår när hon var här. Hon är fotograf. Igår fotade hon mig, idag Patty Smith. Det är sånt som känns bra för kuvösegot.

Och ja, det här med att jag flashar mina trosor. Får jag be om en tjänst? Kan ni se det som att det är en bikini jag har på mig är ni snälla? Så slipper jag tänka något mer på hur gränslös jag blivit som höggravid.

Bajsdag

Eftersom jag försöker vara stark och inte äta mediciner dygnet runt inledde jag dagen med att grina i en timme över ledvärk och allmän misär. Sen har det fortsatt utför. Trots att mamma och pappa är här har jag en rekorddålig dag. Jag hatar att det har blivit varmt igen. Jättevarmt. Tältet på gården isolerar dessutom värmen vilket gör det omöjligt att få in frisk luft. Trots stödstrumpor känns det som att fötterna håller på att explodera. Jag känner mig svag och skör och gråtig. Kanske till och med lite ilsk? Det skulle ju vara uppfriskande. Nej hörni. Det här är en jävla bajsdag. Kan vi inte bara ta och skjuta den?

Nu måste jag nog gå ut en sväng. Kanske är det då det händer? Kanske är det då vändningen kommer? Jag hoppas det för annars kommer jag eventuellt att dö.

Fy. Dagar som den här skulle det räcka att vara jag halva dagen. Det skulle räcka gott och väl.

Hur man överlever, kapitel 1

Så här tänker jag mig att inledningen till min nya guidebok för höggravida tvillingkuvöser i Vasastan skulle kunna vara:

Att vara höggravid när det är varmt är inte lätt. Att dessutom vara mer eller mindre isolerad i sin lägenhet gör det ännu svårare. Därför har det sett ut så här några kvällar i badrummet i Vasastan. Strategin kräver ett visst mått av humor men säg vilken tvillinggravid som inte har det till att börja med? *ironi*

Men det här – att sitta med fötterna i en balja med kallt vatten och kylklampar – kan vara bland det skönaste jag gjort. Vi kan kanske till och med kalla det för dagens tips? Och oroa er icke! Känslorna av att vara ett geni dominerar helt över känslan av att vara en sorglig typ. Svullnaden i vristerna går ner och hela du blir mindre varm. Ja, man känner sig som en vinnare.

Låt mig presentera strategi två för svalka. Här har vi mig sittandes i hallen i korsdraget som jag fått till genom att öppna ett fönster och sedan dörren ut till trapphuset. Mmm. Svalkan. För att öka på sensationen kan det hända att jag äter en isglass eller en skål med kylskåpskall vattenmelon också. Det förstärker njutningskänslorna på ett helt maxat sätt faktiskt.

Så där ja. Där har vi kapitel ett i Erikas överlevnadsguide för tvillinggravida kuvöser i Vasastan. Tror ni som jag när jag tänker: storsäljare! om guideboken?

Kuvösens tredje utflykt: Västermalmsgalleran

För att fly byggkaoset igår åkte jag och Ulf till Västermalmsgallerian. Det här är ju bara min tredje utflykt sedan i april så det är kanske inte så konstigt att allt kändes just väldigt konstigt när jag kom fram. Men vet ni hur mycket ljud det är i offentliga miljöer som gallerior? JÄTTEMYCKET ljud är det kan jag tala om. Först alla människor. Inte tysta. Och alla butiker som spelar sin musik. Jättehögt. Och inne på HM – don't even get me started! Jähäklar vad det spelades musik. Hade helt glömt allt det där.

Först blev jag stressad men sen lugnade jag ner mig när jag kom ihåg att det är så här det är att vara människa och inte bara kuvös. Och jag fick med mig en ny mammablus. I storlek XL. Den är lite liten men den täcker magen i alla fall. Om det beror på att det egentligen är en klänning lär väl visa sig efter ettan och tvåans ankomst. Och Ulf fick tag på två mjuka tröjor som han kan ha när vi ska vara mjukisar på BB. Och så valde vi med omsorg ut några uppsättningar bäbiskläder. Det var en fin stund när vi stod där bland minibodys och strumpor små som fingerborgar.

I övrigt var jag lite besviken på utflykten. I mitt huvud skulle det vara svalt i Västermalmsgallerian. Det var det inte. Och jag hade fått för mig att det fanns bänkar lite här och där som man kan sitta på. Det fanns det inte. Jag fick gå och sätta mig på en pall i ett av provrummen på HM när jag skulle vila. Och när jag bad om ett glas vatten i det café som finns mitt i passagen på entréplan himlade servitrisen med ögonen typ "men ååh du är en sån som bara ska ha gratis saker hela tiden". Det gillade jag inte. Och eftersom jag inte pallar sånt där köpte jag en svindyr juice. Som jag inte ens ville ha. Varför undrade jag hela vägen hem sen. Det var bara dumt och onödigt gjort.

Jaja. När vi kom hem var bullret över och min bror med familj kom på besök med glass. Så det blev bra alltihopa till sist.

Tips till BB-väskan?

Näe. Jag som hela tiden varit så säker på att tvillingarna skulle komma i juli verkar ha haft helt fel. Om inte något händer väldigt hastigt nu under kvällen så kommer det bli två augusti-barn det här.

Men för att vara på den säkra sidan har jag och Ulf packat BB-väskan och vi har nått ännu en sån där stor milstolpe. I den finns lite mjuka kläder till mig och Ulf och några uppsättningar små små kläder till våra bäbisar. Två filtar är också med. Och necessär.

Vad mer behöver man ta med sig? Jag känner mig lite larvig runt det här tipset om att man ska ta med sin favoritmusik till exempel. Och mat till Ulf? Han hittar ju som i sin egen ficka på KS.

Har ni några tips? Är det något ni önskar att ni hade haft med er till BB? Och finns det något på dom där "att-ta-med-sig-till-BB"-listorna som ni känner var helt överflödigt?