Home alone

Jag är ensam hemma idag. Eftersom jag släpat runt på en jobbig envis förkylning i typ tre veckor har jag nu bestämt att jag inte ska träffa någon förutom Ulf tills det är dags att åka in till KS. Jag måste försöka bli frisk helt enkelt. För den här himla förkylningen tar bara omtag hela tiden. Fram tills nu har det inte spelat så stor roll. I valet mellan att vara ensam eller riskera att bli förkyld har det känts viktigare att ha sällskap om något skulle hända. Men eftersom operationsdatumet, födelsedatumet, är så nära nu känns det viktigare att på alla möjliga sätt vara i så god form som möjligt inför det.

Det känns helt okej att vara själv hemma. Jag tror, som jag sagt tidigare, inte att tvillingarna kommer för tidigt längre. Men det var nervöst för Ulf att åka till Hummelviken. När jag ringde för att fråga honom något riktigt hörde jag hur han fick hjärtsnörp och stressat ba: "HAR VATTNET GÅTT?" Nej, nej, fick jag svara. Radion, var är den? Det var det enda jag ville fråga.

Sen har jag en back-up också. Skulle något hända och jag vill ha hjälp är pappa bara en bilresa från Huddinge bort. Och min vän Camilla som bor här i Vasastan är också redo att släppa allt och rusa över till mig och min taxi om det skulle vara så.

Jag är så tacksam. Det här sociala nätverket – vad vore man utan det?

Nu ska jag sova lite. För det är vad jag gör nu för tiden. Jag lyssnar på poddar, svettas, gråter, snorar och sover. Och äter medicin. Och alla dom där sakerna är sånt man faktiskt helst gör själv. Eller, dom är inte beroende av sällskap i alla fall. Plus: jag är ju inte helt ensam heller. I maggi känner jag hur ettan försöker hitta en behagligare position (det är vad jag föreställer mig att han försöker med i alla fall). Och stackars lilla tvåan har fått hicka. Igen. Bla bla bla kommer inte till avslut. Hej då.