Livet i en bubbla

Det är många som kallar den här tiden, den första tiden med spädbarn, för att man lever i en bubbla. Och utan tvekan är det så. Det är liksom vi fyra och våra trevande försök att hitta rutiner och förstå att allt det här verkligen händer oss på riktigt. Att vi fortfarande är kvar på KS bidrar också så klart. Här är allt inrutat med måltider på bestämda tider, sjuksköterskor som kommer med mediciner och tar blodtryck osv. Jag blir snabbt bättre vilket känns fantastiskt. Nu kan jag sitta upp hyfsat bekvämt och hålla mina barn utan att det känns som att jag ska gå i bitar. Magen är fortfarande the size of Mexico, men det är en fantastisk utveckling med tanke på att jag bar runt på norra frikkin' jordklotet i tisdags.

I alla fall. Bubblan blir extra tydlig när jag tittar in på Facebook eller Instagram och ser hur livet pågår för alla andra. Som i natt när jag vaknade eftersom mina bröst höll på att självantända tamejtusan pga mjölken som började rinna till. Samtidigt som jag låg och kontemplerade över detta och hade sjuka frossbrytningar scannade jag av de sociala medierna och hade då en feed full av bröllop, svensexor och kräftskivor. Och fest, fest, fest och fulla par i en hiss och dansande människor på en grusplan. Livet kunde inte vara mer olika för oss och resten av världen kändes det som just då. Jag kände inte någon avundsjuka utan det var så himla härligt att se alla dessa bilder. Jag kände att jag var med trots att jag låg där på min brits på sjukhuset.

Och det är precis samma känslor jag haft under graviditeten. Där levde jag ju också i en bubbla. Kuvösbubblan. Men tack vare mina feeder har jag fått följa med till USA:s västkust, grekiska övärlden, Ibiza och renovering av släktgård i Jämtland under den här sommaren. Bland annat.

Och jag tänker att vi alla nog lever i olika bubblor till och från under livet. Vissa är självvalda, andra påtvingade. Men där man förut kunde känna sig utanför och exkluderad känner jag att mitt mikrokosmos berikas av internets makrokosmos. Och det är fint.