Förlossningspresenten!

Jag kom på att jag ju har helt glömt att visa er vad jag fick i present av Ulf efter födseln.

När man får en orange ask. Då vet man. Då VET man att man har en man som har nått den högsta graden av presentgeni.
Dagen efter förlossningen sa Ulf: "Alla kvinnor borde ha en Hermèsscarf i sin ägo". Och gissa vad? Jag är en kvinna nu. *blink*

För asken innehöll den ljuvligaste och gulligaste scarf man kan tänka sig. Med två små tigerungar på. Den här scarfen kommer vi att rama in och sätta på väggen ovanför barnsängen i vårt sovrum.

Har ni sett något så vackert någon gång? Ja, det skulle vara de två små lejonbarnen där i sängen då möjligtvis? Möjligtvis.

Förlossningspresent. Vilket rasande bra hitte-på.

Sista rapporten från KS

De sista två dagarna på KS var bra. Väldigt bra. Ska jag vara ärlig hade vi nog kunnat åka hem redan i måndags men jag ville gärna få lära mig hur man använder en bröstpump så vi blev kvar. Jag uppskattar verkligen att personalen på avdelningen inte försökte stressa hem oss eller bara sa "tack och hej nu måste ni åka hem" utan att de lät oss komma fram till beslutet i vår egen takt. De har viserligen frågat varje dag sedan torsdag förra veckan om hur vi ser på hemgång och när vi tror att det skulle kunna ske, men de har verkligen respekterat min önskan om att få ta en dag i taget.

Det var också fint att vi blev på KS ett par dagar den här veckan för det var mycket personal som var tillbaka efter semestrarna. Det har inneburit många kära återseenden från i våras. Och alla har varit så otroligt glada för vår skull. Och vi fick träffa vår favoritläkare Monica också! Jag tycker så mycket om henne. Det är så fint för alla dom här kvinnorna har känt våra barn sedan vecka 24. De har lyssnat på deras hjärtan och tittat på dem med ultraljud. Kommer ni ihåg hur de fick kämpa för att hitta Greta? Det var ju på avdelning C23 som hon fick sitt namn. Den blyga violen Greta Garbo som gömde sig så fort ctg-apparaten kom fram. "Sprattel-Allan" (som vi ju kallade ettan) fäste inte riktigt lika bra.

I alla fall.

Fördelen med att vi var där så länge är som jag skrivit tidigare att vi kunnat fråga om ALLT så fort en fråga dykt upp i huvudet. Fördelen är också att vi hunnit gå igenom lite olika faser. För även om jag mådde kasst de första dagarna så var bäbisarna helt ljuvliga: de sov och åt och var gulliga. Så i måndags hade Olof en hemskt tråkig dag. Han var tröstlös i några timmar och ville bara vara ledsen. Det visade sig vara en turd av episka mått, men hade vi åkt hem hade vi säkert trott att det var vårt hem det var fel på. Förstår ni hur jag menar? Vi skulle först och främst ha letat efter yttre anledningar till hans icke-välbefinnande och anklagat luften eller värmen i lägenheten våningen och förmodligen ångrat att vi lämnade sjukhuset.

Och igår mådde jag så bra att det hade varit dålig stil tamejtusan att stanna kvar. Vårdplatserna är inte jättemånga på KS och det finns kvinnor som behöver min sjukhussäng bättre än mig. Så igår åkte vi hem. Och det känns jättebra (mjölkstasen till trots).

Veckans magbild 3 dagar efter tvillingfödseln

Här är jag och maggi tre dagar efter kejsarsnittet. Samma dag som tvillingarna föddes såg jag normalt höggravid ut (men den bilden är så ... explicit att jag inte kan lägga upp den). Jag tänker på alla historier jag hört om kvinnor som tagit med sig sina vanliga jeans till BB som fått inse där och då att "oj då! dom här kan jag inte riktigt åka hem i".  Så jag visste ju att magen inte skulle försvinna, inte bara på grund av dom här historierna utan också genom sunt förnuft. Men helt ärligt hade jag inte tillstymmelsen till en aning om att den kunde vara så här stor. Och hård. Det blir förmodligen inte så här för alla. Men så här blev det för mig.

Och just det ja, det här med att jag har bikini på BB hehe kan ju tyckas lite märkligt. Men jag kan väl inte ha fortsatt att vara en såndär person som lägger upp bilder på mig själv i underkläderna? Nej jag tänkte väl det. Så en bikini it is. Deal? Deal.

Edit:  Ärret ni ser på magen är inte från kejsarsnittet. Det är från en blindtarmsoperation som jag gjorde 1999. Även om jag har bra läkkött så är jag inte någon superkvinna. Inte på det sättet i alla fall. Men på alla andra? Låt oss ta ett snack om det *blink*

Kort (nej den blev lång igen) rapport från KS

Vi är fortfarande på KS. Här händer det inte så mycket samtidigt som varje dag är ny och stor. Ni vet: åh, idag är första måndagen i tvillingarnas liv, åh idag tog Greta och Olof sitt första bad, åh idag var första dagen de var utanför vårt rum. Och så vidare.

Det är sjätte dagen vi är här idag och jag mår så otroligt mycket bättre. Det är faktiskt helt magiskt hur snabbt man återhämtar sig. Första dagen var ju bara helt konstig som jag skrivit tidigare: då jag bara sov och drack. Andra dagen var den där dagen då jag skulle duscha och allt med andningen som var stökig. Jag skulle säga att de tre första dagarna bara handlade om mig. Samtidigt som jag hade våra barn vid mitt bröst till och från. Men det var Ulfs dagar. Han vyssjade och pysslade om och knöt an och sa såna där larvigt gulliga saker som "men förstår du Erika! Vi kan aldrig åka med dom här barnen till Italien". Jag fattade ingenting. Men tydligen hade det att göra med att italienare är världskända för sin stora förtjusning över barn. Och med tanke på hur oerhört gulliga Greta och Olof är så skulle vi aldrig komma någonvart pga massorna som skulle stoppa och hylla oss. Enligt Ulf. Han är ju FÖR gullig, han min man.

Det var först på den fjärde dagen som jag började må tydligt bättre fysiskt. Då kunde jag ta mig i och ur sängen utan att det skulle vara en sån sabla kamp. Dagen innan hade vi också tagit bort min infart för morfin. Då behövdes den inte längre. Sedan dess har min smärtlindring bestått av en cocktail på en alvedon, en citodon och en ibumetin. Det äter jag efter klockan och klarar mig bra på.

Det som har gjort mest ont är konstigt nog inte själva snittet. Eller vad tusan vet jag. Det är ju inte ett ytligt snitt de gjort utan det är tydligen åtta skikt man syr ihop. Vilka de här olika skikten är vet jag inte. Huden och livmodern fattar jag ju. Men sen? I don't know. Det som gjort mest ont är den spända och stora magen. Och nack- och ryggmusklerna. Jag är avmusklifierad som min läkare sa och det gör ju minsta ansträngning till just en ANSTRÄNGNING. Så jag är konstant öm och har typ träningsvärk. Royal träningsvärk.

Magen, ja, min mage är fortfarande stor. Nu kan jag andas utan problem och det känns inte som att jag bär runt på en kanonkula. Antingen är det den som blivit lättare eller så är det några muskler som börjat hitta tillbaka till sin plats. Det har alltså tagit mig sex dagar att komma hit. Storleken beror tydligen inte längre så mycket på min utspända livmoder som på gaser. Alltså jeez. Snacka om gasig mage. Eftersom jag fortfarande har så svag magmuskulatur kan jag inte hjälpa till att få ut dom så att säga (welcome till min zon av oversharing). Och det kombinerat med avmusklifieringen och hur otroligt stor jag var i slutet av graviditeten gör att det får plats med mycket luft i maggi. Men det kommer att reda sig. Det tar tid bara. För det finns inte så jättemycket man kan göra. Jag fick en märklig plastbit som jag kunde köra upp där bak, som ett rör kan man säga, men än har jag inte "kommit mig för" att göra det. Jag ska se när jag har tid att testa. Hum.

Annars älskar jag att vi har fått vara här så länge. Det gör att vi har kunnat få hjälp med allt. Inte bara mediciner till mig och mat som serveras på bestämda klockslag. Utan hjälp med ALLT. Hur man byter blöjor, hur man badar sin bäbis, råd om amning/bröstpump/ersättning, svar på frågor om utslag och gulsot ... ja, verkligen ALLT. Det har varit oerhört värdefullt för två rookisar som mig och Ulf att kunna fråga om småsaker i samma stund som frågan dykt upp.

Eftersom vi varit här så länge har vi också kunnat göra de tester man gör på spädbarn här på sjukhuset istället för att göra dom på BVC. Så Olof och Greta har lämnat blodprov (som jag inte kunde vara med på eftersom jag inte kunde gå de tjugo metrarna till undersökningsrummet) och blivit undersökta av en läkare. Allt har gått bra. Det enda vi behöver kolla upp lite mer är Olofs ena höft som möjligen är lite överrörlig. Men det är tydligen mycket vanligt hos barn som legat i säte under graviditeten. Och det är inte farligt. Jag är inte orolig.

Vare sig jag eller Ulf är oroliga. Att vi har fått vara här på KS så länge bidrar jättemycket tror jag. Plus att vi har haft lång tid – allt för lång tid – på oss att ställa in oss på föräldrarollen. Vi är trygga i grunden med varandra och vårt beslut att bli föräldrar det gör att allt runtomkring oss också blir tryggt.

En sista sak bara. Dom första fem dagarna har varit en fröjd för oss alla. Det är som att Olof och Greta förstått att jag inte har mått bra och att jag har haft mina fysiska begränsningar. (För att ni ska förstå: igår bytte jag blöja för första gången. Tidigare har jag inte klarat av att stå upp tillräckligt länge vid skötbordet). För idag, när jag mår bättre än på länge, har Olof börjat krångla lite. Just idag är han tröstlös. Vi tror att det beror på att min mjölk nu strömmat till och att hans tarmar ska processa den. Stackars lilla Olof. Men han grejar det här. Och vi grejar det här. För vi är ju världens bästa team.

Tack för alla gratulationer!

Åmingud. Tack för alla fina kommentarer som ni skrivit till oss! Jag har bölat (såklart) och Ulf läser dom om och om igen (och blir både stolt och mallig). Vi är glada och tacksamma och får hjärtan i ögonen när vi tänker på att ni tänker på oss.

Tack också för all pepp och alla kloka råd och ord under graviditeten. Om jag kunde skulle jag bjuda in er till värdens kräftskiva nej ännu bättre: jag skulle bjuda in er till en lukta-på-bäbis-och-dricka-champagne-OCH-ÄTA-BRIE-fest. Låt oss ta en minut och tänka oss in i den situationen. Mmm. I mitt huvud är det kanske den bästa festen någonsin. Hurra för oss!

Och igen: tack tack tack! *gråter lite igen*

ps. HUMORN i att min profilbild spontanbytts till den där bildgooglingsbilden som jag hade i mitt inlägg om brie. Fast det är bara i paddan som detta under av kreativitet skett. Så klart. Himla paddiladd.

Livet i en bubbla

Det är många som kallar den här tiden, den första tiden med spädbarn, för att man lever i en bubbla. Och utan tvekan är det så. Det är liksom vi fyra och våra trevande försök att hitta rutiner och förstå att allt det här verkligen händer oss på riktigt. Att vi fortfarande är kvar på KS bidrar också så klart. Här är allt inrutat med måltider på bestämda tider, sjuksköterskor som kommer med mediciner och tar blodtryck osv. Jag blir snabbt bättre vilket känns fantastiskt. Nu kan jag sitta upp hyfsat bekvämt och hålla mina barn utan att det känns som att jag ska gå i bitar. Magen är fortfarande the size of Mexico, men det är en fantastisk utveckling med tanke på att jag bar runt på norra frikkin' jordklotet i tisdags.

I alla fall. Bubblan blir extra tydlig när jag tittar in på Facebook eller Instagram och ser hur livet pågår för alla andra. Som i natt när jag vaknade eftersom mina bröst höll på att självantända tamejtusan pga mjölken som började rinna till. Samtidigt som jag låg och kontemplerade över detta och hade sjuka frossbrytningar scannade jag av de sociala medierna och hade då en feed full av bröllop, svensexor och kräftskivor. Och fest, fest, fest och fulla par i en hiss och dansande människor på en grusplan. Livet kunde inte vara mer olika för oss och resten av världen kändes det som just då. Jag kände inte någon avundsjuka utan det var så himla härligt att se alla dessa bilder. Jag kände att jag var med trots att jag låg där på min brits på sjukhuset.

Och det är precis samma känslor jag haft under graviditeten. Där levde jag ju också i en bubbla. Kuvösbubblan. Men tack vare mina feeder har jag fått följa med till USA:s västkust, grekiska övärlden, Ibiza och renovering av släktgård i Jämtland under den här sommaren. Bland annat.

Och jag tänker att vi alla nog lever i olika bubblor till och från under livet. Vissa är självvalda, andra påtvingade. Men där man förut kunde känna sig utanför och exkluderad känner jag att mitt mikrokosmos berikas av internets makrokosmos. Och det är fint.

Kort (nej, lång) rapport från KS

Så ligger vi här igen, jag och paddan. Inlagda på avdelning C23 på KS. Den stora likheten med senast vi var här är de gröna ärtorna. Tre månader senare är det exakt samma mat som serveras. Och den är väl inte helt genomtänkt för en bb-avdelning där man vårdar kvinnor som haft en besvärlig förlossning. Till lunch idag fick jag kåldolmar och till middag chili med bönor. Do you get my drift?

Annars är ALLT helt annorlunda. Den här gången delar jag rum med Ulf och vi har styrt ihop våra sängar så att vi kan ha Greta och Olof hos oss mest hela tiden. För ja, det ÄR utan tvekan en Greta och en Olof som har kommit till världen. Just nu ligger dom och sover bredvid varandra på en kudde mellan mig och Ulf. Tänk er så smått och rart. Två bäbisar så små att dom ryms på en kudde.

Vi har alltså ett eget rum. Där är tiden helt världsfrånvänd. Det där som folk alltid sagt om att "timmarna bara försvinner under den första tiden" – jag skulle säga att det är en underdrift av episka mått. Vi har redan varit här i tre dygn. TRE DYGN. Jag fattar ingenting.

Ettan och tvåan föddes som planerat i tisdags. Vi hade först fått en tid på onsdagen men blev flyttade till tisdagen av praktiska skäl. Kejsarsnittet gick jättebra, allt var ju helt overkligt så klart (det här att vara vaken under en operation där det dessutom kommer ut två barn = wow!) och jag kommer att skriva lite mer om det vid ett annat tillfälle. När jag har min dator det vill säga. Men kortfattat kan man säga att allt gick jättebra och rätt snabbt. Eftersom vi alla mådde bra fick Ulf och tvillingarna vara med mig på post-op (där jag fick ligga tills ryggmärgsbedövningen släppt) och där hade jag barnen på mitt bröst. Redan där kravlade de upp till brösten och började suga så det här med amningen kommer förhoppningsvis att gå bra. Känner att även det här med amningen är något jag vill återkomma till. Sen. När jag har datorn osv.

När bedövningen släppte fick jag skakningar, alltså riktigt rejäl frossa och kroppen gick in i någon slags chock. Kände mig som att den gamla gamla människan jag redan var åldrades ytterligare hundra år. Sen antar jag att det var de mediciner jag fick då som gjorde mig helt knarkig. För resten av dygnet sov jag bara. Typ. Jag skrev ett sms till mina närmsta om att de kommit och det tog mig cirka 45 minuter att få till för jag bara somnade hela tiden. Mellan varje ord somnade jag till. På sanning alltså. Och det där fikat som man som får som nyförlöst, med några smörgåsar och en hissad flagga den upptäckte jag först vid midnatt. Dom kom med den vid elva på förmiddagen.

Andra dygnet jagade barnmorskorna på avdelningen upp mig ur sängen och då trodde jag att jag skulle dö. OBS: gjorde inte det så ni kan lugnt läsa vidare. Men min mage var ju kvar! Inte riktigt så klart men på riktigt såg (och ser) det ut som att jag svalt ett bowlingklot, alternativt som om de glömt att ta ut ytterligare ett syskon. Eftersom jag var så ruskigt stor i slutet så är livmodern också ruskigt stor så det kommer ta längre tid innan den blivit mindre. Ja, jag skriver mindre för "normal" dvs stor som ett päron blir den inte förrän om typ åtta veckor. Att den är kvar gör mig inget rent utseendemässigt, men den är också TUNG som ett bowlingklot så när jag förut skrivit att NU är det tungt osv – inte helt ljug så klart men NU ÄR den tung fast på ett helt annat sätt. Sådär tung så att det känns som att jag ska tappa den genom snittet längst ner under kulan. Ja, det är väl fördelen med den här magen – jag ser inte snittet och glömmer därför att det är där. Jag har faktiskt bara sett det en gång: när Ulf fotade det åt mig. Det såg bra ("bra" äh ni fattar) ut.

Jag kan i alla fall knappt gå och att ta sig upp och ner i sängen är jättesvårt. Jag har inga magmuskler kvar. Eller dom har inte hittat tillbaka till rätt position i alla fall. Summerat: tänk er att försöka förflytta er med ett bowlingklot i magen, utan något stöd av mag- och ryggmuskler. Det är hemskt! Och precis så uschligt som ni föreställer er. Och ger mig en gångstil kapad från ett äldreboende.

Det jobbiga med min kruma nya stil är att jag har svårt att andas. Det finns ingen logik här men läkare har tittat och lyssnat på mig och allt verkar bra inuti mig i alla fall. Och tack och lov kan jag andas normalt när jag ligger ner.

Strategin för mig de här dagarna har varit att framför allt ta hand om mig själv. Det där som de alltid säger när man flyger: att sätta på syrgasmasken på sig själv innan man hjälper andra är hur jag resonerar.

Och mellan stunderna av mitt fysiska förfall (som ändå blir fantastiskt mycket bättre för varje dag som går) är faktiskt helt underbara. Någon hormonkarusell har jag inte hamnat i och än har inte tredjedags-bluesen kickat in. Har jag tur slipper jag den. Kommer den får den skölja över mig. Det är okej, men det skulle onekligen vara skönt att slippa den frostingen på kakan.

Sen har jag och Ulf har inte bara fått dom sötaste bäbisarna man kan tänka sig, utan dom är också välskapta (vinnarkänslorna efter varje undersökning alltså vinnarkänslorna!) och snälla. Dom sover mycket och det hjälper mitt tillfrisknande enormt. Och Ulf, pappa Ulf, som tar det största ansvaret just nu. Han byter blöjor och vyssjar och ger ersättning när jag inte orkar amma och han älskar det. Verkligen älskar det. Och jag älskar honom för det.

Och vet ni. Inget spelar någon roll för det här kommer också passera och det jobbiga bli ett bleknande minne. För vi fyra är som det bästa teamet. Jag och Ulf och Greta och Olof. Bästa teamet.

Samtidigt på KS

Jag tittar på min lilla familj som sover. MIN lilla familj. Det är svårt att ta in faktiskt. Pappa Ulf och mamma Erika. Det är nog den finaste kombinationen av ord som jag någonsin hört.

Världens finaste bäbisar!

Klockan 08.42 i går morse föddes ettan, vår lilla kille, och tre minuter senare kom tvåan, vår lilla tjej. Han vägde 3600g och var 51 cm. Hon vägde 2725g och var 47,5 cm. Allt gick bra och enligt plan.

Vi ligger nu i ett eget rum på KS och försöker ta in det här stora att vi är en familj. En familj som har utökats med en Greta och en Olof. Det är vad vi kallar dom nu i alla fall.

Ulf och bäbisarna mår bra men jag har i ärlighetens namn mått bättre rent fysiskt. Men i hjärtat har jag aldrig varit lyckligare. Dom är ju så gulliga att jag tror jag smäller av.