Lite mer om inskolningen och några fina bilder från andra dagen

Totalt sett skulle jag säga att inskolningen går bra. Det är fortfarande lite ledsamt vid lämningen och det är tungt för Ulf. Men Greta (som är den som är ledsen) har börjat knyta an till en av sina vuxna på förskolan och det är väldigt fint och trösterikt att tänka på. När vi pratar om Veronica här hemma blir Greta glad och det gör mig, oss, glada och mindre oroliga. Idag slutade Greta tydligen att gråta så fort Ulf lämnat rummet och vid varje hämtning har det varit två väldigt glada och livliga barn som vi har mött upp i lekparken. Det väljer vi att se som ett gott tecken på att allt funkar. Det är ju så svårt att veta när de inte kan berätta något för oss om sina upplevelser.

Det vi försöker göra är att se barnen och möta deras reaktioner. Att säga att vi ser att Greta är ledsen men att vi kommer tillbaka, att vi alltid alltid kommer tillbaka och att vi sedan kommer att vara tillsammans alla kvällar och mornar och helger. Vi pratar om förskolan som barnens "jobb" och att mamman och pappan också är på våra jobb och att det är så här som vårt liv kommer att se ut framöver. Jag vet inte, men jag tror att de förstår.

Den andra dagen av inskolningen tog Ulf några väldigt fina bilder. Det är så knäppt att tänka att det här var för bara en vecka sedan. En vecka men på många sätt ett helt liv sedan. Nåja. Så här var det då i alla fall.

Efter lunch varje dag får Olof och Greta klättra upp i en tvillingvagn.

Där sover de sedan i parken i en timme eller två.

Så här megadorable ser det ut inne i vagnen. Alltså!!

När de vaknat är det dags för lek.

Och spring.

Och span. Att spana på saker är Gretas bästa.

Är de törstiga finns det en dunk med vatten.

Som de får ratta själva?

Jag och Ulf vet inte men vi tror det.

Sen spelar de kanske boll.

Eller bara springer lite till.

Varje eftermiddag äter de också mellanmål i parken.

Mellanmålen är våra barn väldigt bra på säger deras pedagoger.

De verkar faktiskt ha det himla fint på sin förskola. För det är jag tacksam.

Vårt sista semesterdygn i viken

Vi behövde åka ut till viken för att hämta hem den vagn som vi haft där för att ha den till förskolan. Det här var en varm och fin dag så vi gick ner till vår lilla badvik.

Här ute brukar det alltid ligga en röd segelbåt, jag vet inte om ni noterat det? Den hade i alla fall blivit träffad av blixten under ett åskoväder under veckan och kantrat. Vilken dramatik va?

Förutom den försvunna båten var allt som vanligt i vår vik. Vi gjorde prick allt som vi brukar göra. Som att bada i pool på tomten.

Och titta på ett avsnitt av Pippi ...

Samtidigt som jag gjorde i ordning ännu en fantastisk potatissallad.

Ulf grillade och Olof hoppade.

Efter middagen plockade vi fram barnens inre konstnärer.

Olof ritade sida efter sida efter sida.

Greta hittade en annan canvas att utsmycka. 

Fram mot kvällen tände vi en brasa som var intressant i cirka sexton sekunder.

Nästa morgon var jag som allra sjukast i min konstiga förkylning. Den började med att jag tappade rösten, sen fick jag feber, sist fick jag ont i halsen. Helt omvänt, som en Benjamin Button-förkylning kan man säga.

När det var dags för vår förmiddagspromenad visade barnen oss vägen. Det är fint hur precis de hittar överallt nu i vår vik.

Vi hängde som vanligt på bryggan.

Och barnen kastade sten samt fiskade med vasstrån.

Sedan åt vi bär. Blåbär.

Och gick ner till vår lilla badstrand.

Allt som allt hade vi ett jättefint (om än förtjylt) sista semesterdygn i vår stuga i viken i norra skärgården.

Idag är ingen vanlig dag för det är Oggis födelsedag

Hurra för Oggi aka Oggnog aka Olof och Greta aka Floffloff och Gretsky Yoyo. Ettan och tvåan va, mina små lejonungar som gjorde min och Ulfs familj till en lyckosam fyrklöver för prick två år sedan. De är så stora nu och presenterna som de fått idag! Att säga att Pippihuset är en success är en underdrift av episka mått. Nu leker de tillsammans med de små figurerna i det lilla huset och det är ju så gulligt att jag måste ta mig för hjärtat hela tiden.

Snart får vi gäster och vi ska äta italiensk plockmat. Detta eftersom pasta är Olofs bästa och tryffelsalami är Gretas. Jag har bakat en tårta och idag kommer barnen få smaka på sötsaker av det här slaget för första gången. Det är stort att bli två år, men faktiskt ännu större att vara förälder och få fira sina två små barns födelsedag för andra gången.

Hurra igen för älskade Olof och Greta! Hurra hurra hurra hurra!

Inskolning dag ett: check!

Vilken bra dag vi har haft. Jättebra till och med. Lite avundsjuk är jag på att Ulf ska få fortsätta att skola in barnen medan jag ska jobba imorgon men kanske, eventuellt gör jag comeback på torsdag? Vi får se.

Allt började så fint med att de två pedagoger som mötte oss i den lekpark som vi skulle spendera förmiddagen i blev så himla glada att se Olof och Greta. Båda barnen blev stolta och smickrade över välkomnandet men ville ändå sitta kvar i vagnen en liten stund för att acklimatisera sig. Sedan fick de var sina västar, likadana som alla andra barnen från samma förskola, och gav sig iväg för att utforska lekparken. Och vilken lekpark! Stor, luftig, lummig och full av olika rutschkanor och klätterställen och små hus. Den finaste saken hände när tre av de lite större tjejerna från samma avdelning som Olof och Greta ska gå på som heter solen för övrigt = ♡ kom fram och frågade om det var dom som var Olof och Greta? Ja, svarade vi, och då började de krama och klappa försiktigt på båda två. En tjej var extra förtjust i Greta och kom flera gånger under dagen och bara strök vår lilla Greta över armen eller huvudet. Så gulligt att jag smäller av. De verkar ha hamnat i en himla fin barngrupp våra två lejonungar.

Efter lek i parken var det dags att gå in i förskolans lokaler och herre jisses så mycket spännande saker det fanns att titta på. Det fick de dock inte göra för det var sångsamling där alla barnen satt som ljus i en ring och pratade om dagens datum och vädret. Olof och Greta hade svårt att till fullo förstå konceptet sitta stilla i en ring utan ville mest utforska. Vi lät dem göra det till en viss del men ledde dem hela tiden tillbaka till gruppen och ringen. 

När det var dags för lunch fick Olof och Greta sina platser mittemot varandra vid ett litet bord. Där kommer de att sitta tillsammans med två andra barn, bland annat den flicka som varit så gullig mot Greta hela förmiddagen i parken, men idag fick jag och Ulf ta platserna bredvid Oggi. Lunchen var urgod och båda barnen åt rätt bra. Greta som tidigare inte varit så förtjust i köttfärs åt en hel biff medan Olof försåg sig rätt rejält av potatisklyftorna.

Efter lunch var det dags att gå ut igen och Olof och Greta fick lägga sig i en tvillingvagn och sova tillsammans. Först var de alldeles för nyfikna på allt som hände för att komma till ro men efter att en av pedagogerna rullat vagnen något varv runt lekparken så somnade dom. Och där satt vi, jag och Ulf och började så smått förstå vilka möjligheter det kommer att innebära för oss att barnen går i förskola. Vi kommer typ kunna äta lunch tillsammans ibland! Sånt satt vi och sa till varandra med stjärnor i ögonen.

Ja, vi hade en bra första dag. Och när den avrundades med att en mamma dök upp för att hämta en av tjejerna från avdelningen och det visade sig att hon är både en gammal kollega till Ulf och en bloggläsare och att hon dessutom är så nöjd med förskolan att de flyttat inom området för att kunna ha kvar sin tjej där. Då blev det liksom kvittot på allt det som jag redan haft på känn. Att det här kommer att bli så himla bra det här. Så himla himla bra.

Inskolningen startar imorgon!

Åh, hjälp! Imorgon startar inskolningen av Olof och Greta. Allt känns bra, jag menar, det är så här det måste bli för att vi alla ska må bra men ändå hjääälp! Tiden, den här rusande himla tiden va, vart tar den vägen? Vi kommer att vara med både jag och Ulf hela dagen imorgon och det känns bra. Att båda barnen har någon som kan vara deras trygghet hela tiden. Och att både jag och Ulf får vara med och skapa oss var sina egna uppfattningar om den plats som kommer att vara så viktigt för våra barn framöver.

I morse satt jag och fyllde i lappar från förskolan om vad barnen gillar och inte gillar. Att Olof vill somna med sin gosiga kanin och att Greta tycker att levande djur är jätteläskiga. Att båda barnen äter det mesta men inte är så förtjusta i kött eller grönsallad. Att de inte pratar så många ord än men har utvecklat ett eget teckenspråk som är ganska avancerat. Vi har köpt regnkläder och tagit in landetvagnen att ha som förskolevagn. Jag har beställt namnmärkningslappar till kläderna (men inte fått dom än – hur lång tid kan det ta att skicka över några himla namnlappar?) och pratat en hel del med Olof och Greta om vad som ska hända. Att förskolan kommer att vara som deras jobb medans mamman och pappan är på sina. Att de kommer att lära känna massa nya bra personer och få egna kompisar. Att vi alltid kommer att hämta dom varje dag och att vi alltid alltid kommer att vakna och somna tillsammans.

Ändå. Jag känner mig så oförberedd. För hur ska man kunna förbereda sig för det som man aldrig varit med om tidigare? Det bästa jag kan göra just nu är att säga till mig själv att allt kan hända. Att det kan gå bra, men att det lika gärna kan bli kaos. Att det kan leda till större självständighet hos barnen men att det kan också leda till mer kläng och behov av närhet. Jag försöker att tänka att det bara är att åka med på turen och att mitt uppdrag är att vara en så bra mamma som möjligt till Olof och Greta. Att vara lyhörd och stötta dom så att de känner sig trygga. För bra kommer det att bli. Förr eller senare. Jo, det är jag säker på.

En liten förhandstitt på Oggis nya rum

Vi håller som sagt på att göra om i barnens rum. Molnen har flyttat runt på väggarna, jag och Ulf har byggt en bokhylla och borta är nu spjälsängarna.

Olof och Greta har fått var sin stor säng och även om båda två verkar tycka om förändringen så är det en av dem som gillar extra mycket mycket.

Vår fina lilla Olof som jag hittade på sin säng för en stund sedan, vilandes med sina tre gosiga kaniner. Åh, som jag älskar denne lille pojke. Tänk att han är min.

Ps. Jag återkommer med fler bilder när vi är klara med rummet om några dagar eller så. Men känsla just nu: åh, så fint och bra det här blir!

Slutet på vår semester i viken: goda vänner, magiska kvällsbad och grillade abborrar

På vår sista söndag i viken fick vi gäster i form av min gamla gymnasiekompis Jenny, hennes man Nicklas och deras son Elias.

Vi åt ännu en amazing middag. Denna gång ribs från Texas Longhorn (och ps. alltså dom där ribsen! Sedan jag fick det där budet ni minns så har jag ätit dem fyra gånger *rodnande smiley*).

På kvällen gick vi ner till vår badvik för ett kvällsdopp.

Som så många andra kvällar den här sommaren var den helt magisk.

Jag badade med Greta.

Att bada med henne är mitt nya bästa. Hon älskar verkligen att bada och det gör jag med.

Nästa dag var som alla andra dagar ni vet. Gå genom skogen.

Äta bär längsmed stigarna.

Hänga på bryggan.

Och äta vattenmelon.

Fast den här gången gjorde vi det med Elias förstås. Han får förresten så himla fina fräknar på sommaren.

Nicklas gjorde spjut av vass till barnen. Det gjorde honom populär.

På väg till badplatsen excellerade Olof i teknik för att äta bär. 

På den sena eftermiddagen, när vi andra badade, ställde Nicklas sig på en av båtbryggorna och drog upp några abborrar.

Så kvällens förrätt fick bli just det. Grillad abborre direkt från havet. Vilken lyx.

Dagen efter åkte Jenny, Nicklas och Elias vidare hem till Kalmar men vi var kvar och levde stuglivet.

Badade, åt bär, grillade, ritade ute på altanen, sånt, ni vet.

En dag var det dags att åka hem och vår semester i viken slutade prick så som den började. Med att vi satt vid de öppna altandörrarna och tittade och lyssnade på regnet.

Och så var det med vår semester i Hummelviken detta år. Jag längtar redan till nästa sommar.