Att våga be om hjälp. Och få det.

Att ta hand om tvillingar innebär föga förvånande mycket jobb. Jag och Ulf har fullt upp med amning, tilläggsmatning, byte av blöjor, disk av flaskor, pumpning och gos ... och så allt det där andra som hör ett hem till. Ni vet tvätta, diska, äta. Att jag kan skriva "äta" utan tillägget "laga mat" beror på att min mamma lagade massor av rätter som hon stoppade i vår frys när hon var här och höll mig sällskap. Det går inte att med ord beskriva hur otroligt skönt det är att ha allt hemma. För dom här första dagarna vill man inte lämna hemmet eller varandra. Jag skulle inte ens klara av att gå till Konsum än, och Ulf kan inte eller lämna oss eftersom jag är i för dåligt fysiskt skick för att klara av två otröstliga barn samtidigt (om det skulle hända).

Jag och Ulf har en jämställd relation. Vi delar på allt här hemma förutom strykning som jag tycker är en helt meningslös syssla. Men matlagning, städning, tvätt, ja, allt sånt delar vi på. Och mycket gör vi tillsammans.

Ulf är en hängiven pappa. Om han kunde skulle han ta ledigt nu ett år framöver för att vara med tvillingarna. Men det går inte. Han har nämligen ett eget företag med sig själv som enda dräng. Fördelen med hans firma är att han kommer kunna jobba hemifrån en hel del och att han också kommer att kunna vara pappaledig ganska mycket. Under stora delar av året styr han över sin egen tid.

Nackdelen är att hans största och viktigaste produktion pågår nu och ungefär en månad framåt. Det vill säga under hela min återhämtningsperiod efter snittet. "Det var ju inte så smart planerat", var det någon som sa. Jag skulle säga att det inte var så smart sagt. Med vår historik "planerade" vi inte vår graviditet efter när den bäst skulle ha passat in i våra kalendrar. Men det kunde ju inte den här aningslösa personen veta.

I alla fall. Det här betyder att jag behöver hjälp, vi behöver hjälp, för att Ulf ska kunna jobba i sin studio och träffa sina kunder.

Så vi har bett om hjälp.

Och igår kom första hjälpen. Darling Katarina. Som inte bara hjälpte mig att ta hand om Olof och Greta, utan hon fixade lunch och städade i ordning i köket också. Och idag kom min lillasyster. Medan hon lagade mat fick jag sova och sedan hjälptes vi åt med att mata och vyssja Olof och Greta. Och imorgon kommer min faster. Nästa vecka kommer min mamma och stannar nästan en vecka. Sen jobbar hon några dagar uppe i Västerbotten och sen kommer hon tillbaka igen.

Jag är så oerhört glad att jag och Ulf vågade be om hjälp. Och jag är naturligtvis oerhört tacksam över den hjälp vi får. Så här i början fattar jag inte hur man skulle hinna med något annat än att ta hand om båda barnen. Eftersom jag är i klent fysiskt skick orkar jag inte själv. Jag menar: om något händer, om jag får er sånt där bakslag som jag hade här om kvällen. Vad skulle hända då?

Den mycket angenäma bonusen är att Olof och Greta får fler personer som kommer dem nära. De band som knyts mellan tvillingarna och de här supermänniskorna i vår närhet kommer alltid att finnas kvar. Det är jag säker på. Och det känns fint i hela kroppen.