Nu är jag redo

Så här under min graviditets sista dagar har jag tillåtit mig själv att bli ganska sentimental. Även om graviditeten har varit både stökig och fylld av oro så tänker jag ändå tillbaka på den med stor värme inser jag. Det beror på en del viktiga saker och personer. Som min lillasyster till exempel. Hon har funnits där hela tiden.

Och min mamma! Mammi som kommit hem till mig och hållit mig sällskap och lagat massor av god mat som hon stoppat i min och Ulfs frys. Och hon har sytt små lakan till ettan och tvåans barnvagn och stickat koftor som redan hunnit bli för små. Det finns nog inget som hon inte skulle göra för oss.

Jag är också så glad över alla underbara vänner som kommit på besök med mat och presenter där vi tillsammans försökt förstå att det är två små barn som bor i min mage.

Jag är så tacksam över att alla förstått att umgänget har behövt ske på mina villkor.

Det kan ha inneburit att ta med sig lunch till mig eller att ligga och lyssna på Sommar i P1 i min säng. Eller bara sitta på en stol bredvid min sjukhussäng trots att man egentligen är rädd för sjukhus. Som darling Katarina gjorde. Flera gånger till och med.

Eller att fira midsommar på en innergård i Vasastan.

Och min faster! Gud, jag blir helt bölig när jag tänker på allt min faster gjort för mig. Vet ni att hon har skickat ett mms med pepp till mig varje morgon sedan jag blev inlagd på KS. Det var i maj. Förutom det har hon kommit med mat och godsaker och blommor.

Och pappa som hjälpt till så mycket med Humlis.

Det betydde också väldigt mycket när jag till sist vågade mig ut lite.

För där ute i verkligheten kunde nämligen fantastiska saker hända som att jag bara sådär sprang på min vän Camilla. Att vara med om saker "bara så där" var underbart för en kuvös med ett hemskt begränsat liv.

Att få låna våra grannars takterrass när de var bortresta.

Och restaurangen som ordnade med take-out trots att de egentligen inte har den servicen när de förstod att jag verkligen inte kunde gå ut.

Och alla ni fina bloggläsare som kommenterat och skickat presenter.

Viktigast av alla har Ulf varit. Min älskade Ulf. Han är den bästa människan jag vet i hela världen.

Här om dagen kom min vän Anika förbi med ett paket.

Det innehöll färska bär, choklad och nötter. Och även om jag stundom kan bli sentimental, som sagt, och känna en viss separtionsångest från maggi och hela graviditeten så känner jag ändå att jag är redo nu.
Jag är helt redo att möta ettan och tvåan och de nya utmaningar som det kommer att innebära.