Veckan med tvillingarna (fyrtiofem)

Olof och Greta, 45 veckor idag.

Huh. Jag missade visst att skriva en veckorapport förra veckan? Jag märkte det inte ens. Så intensivt och snabbt är livet nu. Det händer så mycket och samtidigt känns allt som att det alltid har varit så här. För bara en månad sedan började Greta krypa så smått och nu far hon och Olof runt som två yrväder vart vi än är. Det är märkligt att tänka att de varit mobila en sån kort tid.

Olof har börjat krypa den här veckan. Han alternerade förrförra veckan med ålning men nu är det bara krypning som gäller. Han gör den gulligaste saken också då han backar genom att trycka sig bakåt, sen ställer han sig på knä och kastar sig framåt som en attackerade katt för att sen krypa fram i en rasande fart mot sitt mål. Han ställer sig även upp mot saker, allt faktiskt, men har inte helt och totalt knäckt gåtan med hur man sätter sig ner igen. Oftast går det bra men det händer då och då att vi hittar honom gråtandes mot en vägg, byrå, hylla när han fått svindel? eller i alla fall blivit för rädd för att sätta sig ner igen.

Olof har också tagit sina första steg med hjälp av gåvagnen. Han tar också några steg när vi håller hans händer. Greta knallar på som det mest självklara någonsin. Inte själv än men när vi håller hennes händer alltså. Båda barnen ser så stolta ut när de går omkring.

Greta älskar alltså stenar. Under veckan då vi var i Hummelviken var hon helt manisk runt vår grusgång och stenarna/sanden vid havet. Hon älskar att stoppa små saker i munnen över huvudtaget. Om hon ser en mikroskopisk flisa av något i bortre änden av rummet springkryper hon fram till det för att snabbt mula in det i truten. Som lyckligast är hon när hon får vara ute på balkongen där det allt som oftast blåst ner små rosa blad från våra pelagoner. Jag undrar hur många såna hon har ätit nu? För många är min gissning.

Greta har nu koll på var lampan är. Hon är inte lika säker som Olof, men fåglar har de båda stenkoll på. Eller snarare en fågel. I vår stuga har vi en mås som hänger i taket. Den vet båda två precis var den är. Olof pekar på allt nu. Edä? säger han och pekar på prick allt. Vi svarar och han ser nöjd ut.

Finmotoriskt plockar båda barnen i och ur saker nu. De älskar att bli gömda i kojor som vi gör av filtar. De plockar upp mat med pekfinger och tumme och stoppar in i munnen. De äter bra av allt vi bjuder dem på. Lägger vi mat på en sked stoppar de in den i munnen men än har de inte fått prova på hela processen med att ta mat med sked själv än. Den dagen kommer. Senare. Sen. Eller kanske inte? Eventuellt fortsätter vi att mata dem resten av livet för att slippa kladd. Eller snarare ännu mer kladd för kladdigt blir det vid matning redan som det är (även om de äter finare och finare för varje dag som går). Greta äter mer ordentligt än Olof. Man kan säga att vi har en son som älskar att klafsa, smeta, gegga.

Det var under de här gångna veckorna som vi hade tvillingträffen, åkte till faster Marias kolonilott för första gången, var till Moderna museet och Kastellholmen samt firade midsommar i Hummelviken. Vi har också varit hemma hos Anika och Elias och ätit lunch plus lekt med Elias alla leksaker. Vi har hängt med moster Äl, promenerat med Katarina och hennes tvillingtjejer, jag träffade sensational Frau Anna och Ulf åkte för första gången som tvillingförälder på tryckresa till Finland. Han kom hem med så fina presenter till både barn, fru och hem. Presentgenialiskt.

Två rätt geniala veckor måste jag säga. Även om jag knappt minns dom? Men det är ju helt vanligt i det här nya livet.