Flickan med smak för stenar

Greta älskar stenar. Nja. "Älska" är faktiskt inte är ett tillräckligt starkt ord för att beskriva de känslor som vår dotter har för grus, sand och sten. När vi sätter ner henne på gräsmattan i Hummelviken och hon kommer på att jaaa! det är ju här i närheten den där GODISPÅSEN AV HÅRT FINNS är det något som tar över den lilla flickkroppen. Som i trans kryper hon genom gräset med målet hårt fokuserat. Ps. För övrigt med den gulligaste krypstilen där hon går med endast händer och fötter i marken, som en ödla om ni förstår? Antar att det är barnens nemesis gräset som skapat denna förtjusande stil. Ds.

Först stoppade vi henne. Jag menar "äta grus" nej det går ju inte. Men hon är envis vår dotter. Och fullständigt besatt av det där gråa hårda som täcker halva vår tomt. Så efter några timmar av stoppande, bortlyftande, vrålgråt, ilska och diskussion mellan de vuxna i familjen om vi kanske bara borde vara inomhus hela resten av tiden så kom vi fram till teorin att om vi låter henne hållas en liten stund borde kanske fascinationen gå över? Det är logiskt att man hamnar där. Att tanken efter idogt nötande blir "äta grus, hur farligt kan det vara?" Så vi lät henne hållas. Det hela hårt övervakat av två svettiga och Heimlich-redo föräldrar.

Nå. Hon svalde ingen sten. Men maniskt mmmmoaaahahaha:ande mulade hon in näve efter näve i sin mun. Stenar som hon lät rulla runt gom och tunga innan hon spottade ut dom igen. Jag svär, det var som att hon hade fått för sig att hon hade i uppdrag att polera stenarna i hela vår grusgång. Med sin mun.

Och hon slutade inte heller. Hade vi inte gått in och ätit lunch, och sen åkt hem till stan hade hon säkert suttit där än. Med galna ögon och spända armar med fingrarna spretande mot skyn i någon slags märklig vinnargest. Och med sten fulla truten. Usch. Det kändes inte bra då. Och det känns inte bra nu. Lilla Greta. Flickan med smak för stenar. Nu är hela hennes system full av smuts. Vår teori var kass men tycktes vara vår enda väg då. Och hon var lycklig där ett tag. Eventuellt lyckligare än någon gång tidigare? Det är väl ändå värt något? Låt mig bara fortsätta att säga så till mig själv.