Att fixa pass till två små barn? Nemas problemas. Om man har tur.

Vi är hemma i stan igen eftersom Ulf fortfarande har en arbetsvecka kvar innan semester. Vad vi ska göra då, när han väl går på semester, är inte helt klart men vi har en del lösa planer som håller på att ta form. Vi vet att vi ska till Hummelviken ett par veckor i början och slutet av sommaren och till Gotland mitt i men i övrigt sitter vi med pirrande magar och drömmer oss bort via olika resesidor på nätet.

Vi är sugna på att åka ut i Europa förstår ni. Hindret är det här med att flyga men jag tänker att det är som med ett plåster. Det är bara att rycka bort det så har vi det gjort. Och för att hålla alla möjligheter öppna begav vi oss igår till passmyndigheten för att fixa pass till lejonungarna (och till mig själv eftersom mitt pass tydligen gått ut utan att jag märkt det – så länge sedan är det jag reste).

Väntetiden för att göra ett pass i Stockholm är lång. Absurt lång. Här om dagen läste jag Fridas inägg om hur det tog fyra timmar för henne att greja pass till henne och hennes son. Så man kan väl säga att jag inte var direkt upprymd över vad som väntade oss. Riktigt så farligt som fyra timmar borde det inte vara och på nätet kan man följa hur många som står i kö och hur lång väntetiden beräknas vara. Som kortast var den nere på en timme och trettio minuter igår. Det kan jag vara zen med, men något sade mig att Olof och Greta inte alls skulle ha samma förståelse för manifesteringen av Stockholmarnas samlade resesug. Så planen var: att jag skulle cykla i förväg och ta en nummerlapp så skulle Ulf komma efter med barnen.

Så blev det.

Jag hojjade iväg uppför och nerför backar (helskotta vilken backig holme vi flyttat till alltså) och kom svettig, högröd och halvdöd fram till polishuset. Och ni kommer inte att tro mig när jag nu berättar vad som hände. Det är knappt att jag själv kan tro det:

Kön var som misstänkt och förutspått aplång. Men på golvet, bredvid nummerapparaten låg två lappar. Jag plockade upp dom och på den ena var det två nummer kvar till upprop och på den andra tjugo nummer. På den ur apparaten var det femtioåtta. *Beep-beep*. Jag kontrollerade och dubbelkollade och gnuggade mig i ögonen och *beep-beep* så var det min tur! Hips vips hade jag ordnat ett nytt pass till mig själv. På bilden är jag glansig och röd av värme och svett men skitsamma. Min väntetid på noll minuter fick mig att känna mig som en vinnare. Lite som en tjuv som gjort något fubbigt och olagligt (vilket var en kittlande känsla beeing in a polishus och allt) men allra mest som en oöverträfflig vinnare.

Jag ringde Ulf och han var redan i krokarna turligt nog för när han och barnen kom fram var det fem nummer kvar till deras tur. Overklighetskänslorna alltså. Alla dessa väntande människor och vi som bara gled omkring där inne på världens jädra räkmacka. Allt gick så otroligt smidigt. Och Olofs och Gretas passfoton kan vara det mest rörande jag någonsin vilat mina ögon på. Att sen få ge en svettig småbarnspappa med gnölig bebis presenten av min extra nummerlapp (som jag tagit om Ulf och barnen inte skulle ha hunnit fram i tid) med bara tio nummer kvar till upprop var så fint. Att ge är att få och alla dom känslorna.

Och allra bäst av allt: nu är vi redo för äventyr!