Hepp! Dagens tv-tips!

Här hemma roterar jag på tre tv-program just nu. Det första hade premiär för en ny säsong ikväll yay!

Nämligen Historieätarna som går på SVT på måndagar klockan 20.00 och finns på SVT Play. Jag älskar allt med det här programmet. Det är smart, snyggt och välgjort.

Den serie jag benchtittar på är Modern Family som finns på Netflix. Jag har flera säsonger kvar att titta på efter att min sjuka hjärna hittade på att jag inte kunde titta på serien under tiden som jag försökte bli/var gravid. Pga magiskt tänkande blev Modern Family MF = missfall och det var min största rädsla då. En sjukt rolig serie är det i alla fall om en helt knasig men härlig familj.

Men min absoluta favoritserie är ju så klart denna. Retorikmatchen som går på SVT Barn på tisdagar klockan 19.20 (och på SR P4 på lördagar 11.33) och finns på UR Play. Det är ett så fint program där du som tittare också lär dig knep för att våga börja tala. Jag är mycket glad i det.

Tittar: Madicken

Det var av en slump som jag upptäckte att Madicken finns på SVT Play just nu. Och vilken lycka det var när det visade sig att Greta (och senare även Olof) inte bara gillade programmet utan verkligen älskar det.

Rutinen ser ut så här för oss ganska ofta om mornarna: Greta vaknar först av alla pigg som en lärka. Jag eller Ulf, den som är minst vrakig av oss två vrak, tar sig ut i köket för att hämtar paddan och sedan får Greta titta på ett avsnitt av Madicken i vår säng. På så vis är väl planen att vi ska kunna sova en halvtimme till men allra oftast leder det till att jag också tittar för uj uj UJ vad jag gillar Junibackens lilla Madick. När jag var lite älskade jag Madicken och det är känslor som inte har svalnat det minsta skulle det visa sig.

Gretas favoritavsnitt är det när Madicken hoppar från taket så det har jag sett flest gånger, tätt följd av det första avsnittet när Madickens och Lisabets mamma Kajsa fyller trettio och hela familjen blir jagade av en skock tjurar upp i ett par björkar. Hon gillar när det blir lite läskigt hon vår lilla Greta och då drar oron ut i hennes armar som börjar veva som två små elvispar. Gulligast i stan jag svär.

Och det är så mäktigt att se att allt fortfarande håller. Madicken är en jättefin berättelse som porträtterar klass och barndom på ett ovanligt vackert och sant vis. Scenografin är magisk och jag fantiserar allt mer vildsint om ett liv i en sekelskiftesvilla i en liten stad. Alltså avsnittet när det är jul på Junibacken *biter mig i min knutna näve* Skådespeleriet är så bra och det finns så många formuleringar i de olika avsnitten som jag bara dör på. Som när Madicken frågar Abbe Nilsson (åh, denne Abbe Nilsson, som mitt hjärta ömmar för honom) varför det finns krig och varför så många är så arga och han förklarar det med att det är som att det kommer ett "raseri i nävarna och då måste man klippa till" och Madicken skakar på huvudet och säger "nej, slåsset sitter inte i nävarna, slåsset sitter här" och tar sig för hjärtat.

Ja jag sär jag sär. Serien är vacker som en olycka som Linus-Ida skulle säga. Om ni har barn i rätt ålder eller inte spelar ingen roll. Passa på att titta på serien som ligger på Svt Play i ungefär en månad till. Imorgon kommer det sjätte och sista avsnittet upp.

Bäst på nätet just nu: Comedians in cars getting coffee

Jag vet inte hur det är för er, men jag kan från tid till annan sakna Seinfeld hemskt mycket. TV-serien ni vet. När jag började blogga hade Erika kan berika till och med taglinen "It's a blog about nothing!" som en homage till Seinfelds grundidé: it's a show about nothing!

Hur som helst.

Igår ledde min syster in mig till en sida som skulle visa sig vara en liten bit av heaven på nätet och häng med här: det är en sida som är ett arkiv med alla program i en serie som jag – obegripligt nog – aldrig har hört talas om. Programmet heter Comedians in cars getting coffee och det är precis vad som händer. Jerry Seinfeld som är någon slags värd för programmet åker och hämtar upp en bil (oftast en helt knäpp sådan), sedan plockar han upp en komiker och så åker de två och dricker kaffe. En enkel premiss som blir hur jädra bra som helst! Och vilka gäster han har haft: Tina Fey, Jay Lenno, Sara Silverman, David Letterman, Chris Rock, Ricky Gervais och så vidare. Och här kommer det bästa av allt. I ett av programmen plockar han upp ---> George Costanza! Och Jerry blir Jerry Seinfeld från Seinfeld och de åker till Toms Diner och de sitter där, vid sitt bord igen och jiddrar om något. Det är så fint och roligt och fantastiskt faktiskt! Dom är som som alltid har varit. Bara mycket ... äldre? Till och med Newman dyker upp.

Igår tittade jag och min syster på programmen med George, Tina Fey och Louis CK och alla programmen var ljuvliga. Helt ljuvliga. Mest skrattade jag i avsnittet med Louis CK när han berättar en mycket dråplig historia om hur det gick till när han skulle ta ut sina döttrar med sin yacht för första gången. Han är en storyteller, låt mig säga det, och sen har de i produktionen löst bildmaterialet till hela storyn så snyggt att man jag dånar.

Här är länkar till avsnitten med:
Tina Fey (då de kör en Volvo från 1967!)
Louis C.K. (om ni inte orkar se hela så hoppa in 17 minuter in i avsnittet. Det kommer vara värt det!)
Och så till sist, så klart: 
George Costanza

Åååh! Det här är så bra. Mitt bästa på nätet just nu.

♥ Jills veranda gör det igen ♥

Än en gång är jag helt golvad efter ett avsnitt av Jills veranda. Fy vad fint kvällens program var. Har ni inte tittat så gör det. Nu undrar jag mest när den där singeln kommer ut till försäljning för jag vill köpa cirka en miljon ex så att Doug får lite pengar. Plus helt overkligt fin låt. Helt overkligt fin programserie. Det finns inget som jag inte älskat med den. Förutom att den bara var sex episoder. På tok för kort. Så ledsamt att den redan är slut. Och Doug. Alltså Doug. ♥

Edit: Tack vare Carinas tips kan jag nu lyssna på Down to the River (och alla andra livelåtar från programmet) på Spotify. Nu kan även ni det! Oh, the gift of givning alltså. (Men skulle så gärna vilja betala för sången så att Doug med två tänder kan få lite pengar. Och Jill. Och även att sången skulle hamna på en topplista! Vill det.)

Bäst på TV just nu? Jills veranda

Jag har ett nytt favoritprogram på gammel-tv: Jills veranda som går på SVT1 på onsdagar klockan 21.00

När jag läste att det skulle komma ett musikprogram gjord av en kvinna (briljanta producenten Agnes-Lo Åkerlind) med en kvinna (Jill Johnson) så kände jag att det inte bara skulle bli intressant och roligt att titta på utan att det också tamejfan var mitt ansvar som (räkne)feminist att titta. Det skall sägas att jag inte är ett fan av country men jag är ett fan av Jill som måste vara en av Sveriges mest sympatiska artister? Jag har bokat in henne som gäst många gånger och hon är precis sådär trevlig och varm som man föreställer sig.

Hur som helst. Jills veranda är ett program som tar sig in under huden. Gästerna som kommer till Jills hyrda ranch är inbjudna för att programmet ska leda någon vart och inte bara för att de "är kända" eller "är skickliga musiker" eller "sköna personer". Nu är de visserligen även allt detta men de bjuder också enormt mycket på sig själva, inte minst när de tvingas att testa sina egna gränser för vad som känns bekvämt. I gårdagens avsnitt fick till exempel Kakan Hermansson sitta hemma hos en anhängare av Tea Party-rörelsen och höra att hon kunde bli botad från sin homosexualitet. Det var plågsamt att se hur Kakan bet ihop för att senare bryta ihop hemma på Jills trygga veranda. I avsnittet innan fick Titiyo besöka orten där Klu Klux Klan bildades. Kort sagt kan man säga att vara brun eller gay inte hör hemma i den amerikanska södern. Och att låta två countryälskande kvinnor med just denna avsaknad av uppenbar tillhörighet söka sin plats i denna oerhört vita och heterosexuella kultur är inget annat än fantastiskt. Lite förvånar det mig dock att Jill tycks så aningslös: hade hon verkligen inte reflekterat över vilken bakåtsträvande kultur hon sökt sig till? Att hon inte noterat avsaknaden av andra etniciteter och sexualiteter än en vita straighta i countryn låter bara för konstigt. Eller så är hon den perfekta spegeln av hur vissa lever/tänker/är? Ignorance is a bliss.

Det är ett snyggt program, både visuellt och musikaliskt. Jag håller med den kritik som menar att det saknas lite fakta, följdfrågor och så vidare. Men i slutändan spelar det inte någon roll tycker jag. Programmet är gjord med sån stor värme och respekt för människan och dess relationer att det blir ett program som flyttar in i hjärtat. Jag kommer på mig själv att flera gånger om dagen tänka på saker som hänt i programmet och det mina vänner, är riktigt bra tv det.

Titta på Jills veranda: SVT1 onsdagar 21.00 eller på SVT Play

Vackra ord om kärlek från Dag

Tittar ni på den norska tv-serien Dag? I just det här ärendet spelar det inte någon roll. Ja, om ni inte vill riskera att känna att jag avslöjar för mycket? Egentligen är inte jag en sådan som tycker att man kan göra det. Spoila alltså. De tv-serier eller filmer som inte klarar av att man berättar om dem är inte tillräckligt välgjorda i så fall. Så ser min aningen snorkiga inställning ut. Jag är dock inte själv skaparen av dessa tankar. De kommer från en av mina lärare som jag hade när jag läste film. Han sa att "en film som inte är värd att se två gånger är inte värd att ses en gång ens". Jag håller med om det till fullo. / Parentes: Naturligtvis finns det undantag. En hel genre till och med: deckare, mordmysterier osv. Filmer och serier som bygger på att pusselbitar ska läggas på plats tjänar naturligtvis inget på att få mördaren eller mysteriet avslöjat i förväg. Men alla andra filmer, böcker, tv-serier. Spoila på säger jag. Slut parentes. /

Men nu kommer jag visst från det jag egentligen vill ha sagt. För det är ju Dag, denne Dag som jag följt i tre säsonger nu på SVT Play som skulle visa sig spela huvudrollen i de vackraste orden om kärleken jag hört på länge. Kanske någonsin? Serien är så fin på det sättet. För ser man bortom allt bacon och pulande så finns ett manus som är välskrivet och som så precis kan formulera så mycket av det som är svårt att fånga. Som i avsnittet jag såg igår. Åh.

Precis så är det.

Bäst på TV just nu? Grand Designs

Det tog elva säsonger innan jag fattade att jag hade en kanal som visade brittiska Grand Designs. Man kan också säga att det tog 13 år för mig att inse briljansen för serien drog faktiskt igång 1999. Hehe.

Moving on.

Efter en vecka i soffläge har jag fått lite nya rutiner. Klockan 15.50 slår jag numer på Kanal 9 för den dagliga dosen av byggbonanza och arkitektoniska mästerverk. Kan hända att ni alla redan vet att
1. programmet är fukking fabby och
2. vad Grand Designs handlar om
men för er som kanske inte vet kommer här en förklaring till varför jag älskar programmet:

I varje avsnitt får vi följa en person eller par som bestämt sig för att göra sitt livs husbygge. Man får följa caset från första spadtaget ända fram till inflytt: en historia som oftast sträcker sig över minst ett år. Samtliga hus är något alldeles extra: det kan vara en helt ny byggteknik som testas, eller en kompromisslös design som någon vill genomföra (jag såg ett avsnitt där ett par byggde ett gothiskt minipalats). Inget under resans gång förskönas, man får ta del av alla de problem som dyker upp när man bygger ett hus för det regnar in, fönstertillverkaren är försenad, grannar klagar på bygget, banken går inte med på att låna ut mer pengar, marken rasar, you name it allt skit kan hända. Programmet leds av en urhärlig och lite bitter man (Kevin McCloud) som ofta är mycket skeptisk till de stjärnögda nybyggarna. Han kommer med kritiska frågor och är till och från genuint bekymrad över arbetets gång. I slutet av varje program vänder han dock och pekar ut höjdpunkterna och hyllar istället framgångarna med projektet.

Jag har kanske sett sammanlagt fem-tio avsnitt och är tack vare det inte det minsta sugen på att bygga själv. Men jag är sugen på stilsäker arkitektur, medvetna och moderna byggtekniker och vackra hus: och DET är precis vad jag får av Grand Designs.

Titta själva på Kanal 9 onsdagar 21.00 (plus: måndag till torsdag 8.50 samt 15.50, fredagar 15:45, söndagar 17:45 - all info om sändningstider finns på hemsidan.)
Eller på Kanal 9 Play.

Bäst på TV just nu? Låtarna som förändrade musiken

Har ni tittat på Låtarna som förändrade musiken på SVT2 på tisdagar? Om inte är detta en uppmaning att göra det.

Hittills har det visats fyra avsnitt där Josephine Forsman (trummisen från Sahara Hotnights) åkt runt till olika städer för att hitta låtarna som ... ja, som förändrade musiken. Det är alltså inte dom bästa låtarna hon letar fram utan dom mest inflytelserika.

Hon har bland annat träffat Tommy Ramone, trummis i Ramones, som berättade hur låten "Blitzkrieg Bop" kom till och om starten för hela punkrörelsen. Vi får även följa med hem till Michelle Phillips, den enda som fortfarande lever av medlemmarna i The Mamas and the Papas som berättar om "California Dreamin" som blev en av de viktigaste symbolerna för 1960-talet. Vi får hänga med The Sugarhill Gang som berättar om singeln som fick hiphop-genren att explodera, höra om hur Black Sabbath skapade heavy metal-historia med en låt som togs fram som utfyllnad, träffa mannen som skrev låten som anses vara utgångspunkten för den brittiska indiepop-vågen. Och. Så. Vidare. I all oändlighet. En underbar oändlighet.

Det är en sån där serie som man känner att man blir lite smartare och mycket lyckligare av att ha tittat på. Det är helt enkelt infotainment at its best.

Hittills har Josephine varit i New York, Norra Storbritannien, Los Angeles och Tyskland. Varje avsnitt = lika bra. Serien består av åtta avsnitt, så det är fyra kvar.

Se avsnitten på UR PLAY
Eller SVT2 på tisdagar 20.00

Tre frågor man ställer sig efter att ha tittat ihjäl sig på The Wire

Snart har jag sett alla säsonger av The Wire och jag måste hålla med: det ÄR en mycket bra serie. Men det har seglat upp tre frågor, som jag alltså på riktigt undrar över, efter att ha sett ihjäl mig på fem säsonger.

1. Får man servera aspackade bargäster på barer i USA?
I Sverige får man inte servera uppenbart berusade personer. I The Wire kan McNulty trilla av barstolen,  resa sig upp och få ett järn till. Kan detta hända på ricko in the states?

2. Tittar män i porrtidningar på jobbet? Alltså inte med vänsterhanden på toaletten, utan vid skrivbordet med kollegor i rummet?
Sgt Landsman sitter ofta och bläddrar i olika titty magazines, gärna under ett möte med kollegor. Gör män verkligen så här? I så fall: Varför gör män så här?

3. Hur stor procent av populationen i Baltimore är kvinnor?
Skulle man höfta utifrån representationen i The Wire landar man väl i runda slängar på 5, maximalt 10 procent. Eller vad tror ni som också tittat på serien?

Jag fattar inte varför dom inte lät en säsong handla om kvinnorna i Baltimore. Tänk att få en inblick i hur mammorna och systrarna till langarna på gatan har det? Då vi också kunde fått följa Snoop, Keema och framför allt åklagaren Rhonda Pearlman lite närmare. Det hade varit förjävla bra. Det är ju skit att jag inte ingick i produktionsteamet, va? Ja, det är typ sånt jag tänker på nu när jag börjar närma mig slutet.

Jag bara undrar.

Strömstedts pesto som i På spåret

I fredagens semifinal av På spåret handlade en av frågorna om pesto. Jag blev så fruktansvärt sugen på en pasta pesto att jag tog och lagade en igår. När makarna Strömstedt beskrev sin pesto sa Jenny att hon brukar addera citron till den. Exakt hur hon gjorde det kom inte fram men det lät gott så jag plockade med en citron från affären.

Pesto kan bli lite väl fett och mastigt tycker jag, och citronen hjälpte till att bryta ner allt det där fettiga. Jag valde att servera citronen vid sidan av och helt enkelt pressa den över rätten när den var klar. Och jag älskade det! Nästa gång ska jag riva i lite citronskal i själva peston så att touchen av citron även finns i peston direkt. Men jag kommer att fortsätta att servera citronen vid sidan om så att alla själva kan välja hur mycket syra man vill ha.

Okej. Så här gjorde jag:

• Rosta 50 gram pinjenötter i en torr stekpanna.
• Mortla eller mixa bladen från 2 krukor basilika med de varma pinjenötterna.
• Addera 1 vitlöksklyfta och 1/2 dl olivolja och fortsätt mixa/mortla.
• Riv 100 gram parmesanost (av fin kvalitet) och rör ner i peston.
• Tillsätt ytterligare olivolja efter smak. Jag tycker att det räcker med totalt 1/2 - 1 dl olja men i en "riktig" pesto har man minst det dubbla.
• Koka pasta, gärna linguini, och blanda den med peston när den kokat klart.
• Servera med några klyftor citron.

Klart! Urenkelt och urgott. Och vegetariskt!

Det här med ... dvd-boxar

Att fullständigt ge sig hän åt olika tv-serier är bland det bästa jag vet. Snålvattet rinner till när jag fått vittring på en ny säsong av en favoritserie. Att ta bort plasten och sätta in dvd:n med nummer ett i dvdspelaren har en näst intill erotisk laddning för mig. Och det är väl här någonstans i mitt rantande som jag bör börja oroa mig lite.

Har mitt bruk gått över till ett missbruk?

Idag till exempel. Har jag tänkt oftare på hamnarbetaren Frank Sobotka (från säsong två av The Wire) än vad jag tänkt på mat. Det är ett första tecken. Ett Mycket Tydligt Sådant. Tro mig.

Ett andra tecken: jag har sparat sista säsongen av en tv-serie (Vita huset) för att jag är rädd att jag ska inte ska klara av att hantera mina känslor av separationsångest när de sista eftertexterna i det sista programmet rullar. Gud, jag får en klump i halsen redan nu när jag bara tänker på det.

Tecken nummer tre: jag har slutat tänka. Jag har blivit dum. Jag kan inte hålla en konversation med kollegor eller vänner längre (de vänner jag har kvar vill säga – en efter en har de lämnat mig pga mitt missbruk – tecken fyra). Om jag inte kan relatera temat till någon av mina tv-serier vill säga. Jag har alltså blivit en sån som säger "det är precis som för Samantha i det där avsnittet i Sex and the City". Fifan för såna som säger så, man ba: get a life!

...

Okej. Jag tror jag stannar där.

The Wire

Sist på bollen har jag nu gett mig på The Wire som jag och Ulf fick i julklapp av Lilla Äl. Och jäklar vilken bra serie!

Jag är glad att cirka alla jag känner redan har sett den och kunde förklara att det tar ungefär fyra avsnitt innan man kommer in i den. För det skall sägas: de första avsnitten är väldigt röriga och inte helt jättebra. Men sen. Jä-hä-hä-klar.

Är nu inne på säsong två och det bör ses som förklaring till att mitt bloggande har brustit i det senaste. The Wire är för bra helt enkelt. Hinner inte med något annat just nu.

Betty White 90 år

Jag måste bara dela med mig av den här filmen som jag hittade på Thunmans TV-blogg nu precis. Fy tusan vad jag älskar Betty White, och vad jag älskar Barak.
Betty, 90 år va? Unbe-fukking-leavable!

En fråga om Mildred Pierce

Någon som såg kvällens avsnitt av Mildred Pierce?
Vad ska man göra med alla känslor av ilska och besvikelse man känner inför Veda? Va va va?
Hoppas att det löser sig nästa vecka för jag orkar inte vara så här arg på den där skitungen längre.

Bäst på TV just nu? Stjärnorna på slottet

Det är så sorgligt att det bara är ett avsnitt kvar av årets omgång av Stjärnorna på slottet. Det ÄR verkligen sorgligt. Nej, jag överdriver inte.

Jag har tittat på några av de tidigare säsongerna och gillat det men i år frikkin älskar jag det. Den som har gjort årets cast borde få pris på Kristallen (om det finns ett pris för årets casting? det borde det finnas i alla fall. ett tv-program är inget utan en bra cast). Det här året är deltagarna varma, roliga, intressanta och man får känslan av att de är omtänksamma om varandra. Det är helt enkelt raka motsatsen mot förra året.

Att rangordna vilken av de fyra dagarna som redan visats som är den bästa är som att rangordna sina barn. De har alla varit alldeles ... alldeles underbara. Kim Andersson har blivit min nya favoritmänniska i hela världen, Christer Lindarws berättelse om sin uppväxt var gripande och gårdagskvällens avsnitt med Johan Rheborg fick mig att gråta.

Årets säsong har visat att det inte alls behövs intriger för att göra ett riktigt jävla underhållande och samtidigt angeläget underhållningsprogram. Det är nästan det bästa med hela alltet.

Och ett roligt ps: jag och Ulf har bott i det rum som Louise Hoffsten fick. Så fint att jag dog flera gånger om. Här har jag skrivit om när vi bodde på Görvälns Slott.

Titta på Stjärnorna på slottet på SVT Play.

En roligare jag

Jomen det vände nog på konferensen. Det gjorde det nog. Jag känner mig inte alls lika tråkig längre. Snarare ganska kul faktiskt. Även om jag fortfarande helst parkerar mig i soffan på kvällen. Men det är ju alla bra tv-programs fel! Inte mitt.

Just nu följer jag Sveriges Mästerkock, The Voice, På spåret (som jag playar direkt efter The Voice) och Mildred Pierce (som ju är heeelt fantastisk!) Är det något annat som jag borde se? Vad kollar ni på?

The Voice

Bild från The Voices hemsida som Lilla Äl har tagit. Flott va?

Åh. Jag har haft en sån bra kväll. Först middag som Lilla Äl lagade. Hon gör en helt överjävligt god ramen. Jag säger bara Wagimami who? Och vet ni: idag skuggade jag hennes varje steg i köket så snart ska ni få receptet!  Mmmm.

Sen tittade vi på premiäravsnittet av The Voice och jag tyckte jättemycket om det. Gött med ett nytt underhållande musiktävlingsprogram igen! Jag har saknat ett sånt. Mycket.

Han Adrian som sjöng sist var ju gölli. Och Uggla var mycket rolig. Jag är så förtjust i Magnus och hemskt glad att jag får se honom igen nu varje vecka.

Såg ni The Voice? Vad tyckte ni?

Enda smolket är att min älskade mormor fått åka in på sjukis ikväll. Dom vet inte riktigt vad det är men läget är stabilt i alla fall. Lilla mormor. Usch.

I ♥ Liz Lemon

Tittar på femte säsongen av 30 Rock och den är inte lika bra som de tidigare fyra? Jag sätter ett frågetecken där för det kan mycket väl bara vara jag. Är fortfarande lite grinig som en rest från 2011.

Men det här klippet! Det här citatet! Jag älskar Liz Lemon så mycket att det gör ont. High-fiveing a million angels. Kommer vara mitt nya under 2012. Det är mitt nyårslöfte.

The Killing

Under de senaste två dagarna har jag varit helt asocial och bara haft en enda sak i tankarna: Vem dödade Rosie Larsen? Fixeringen vid detta alltså. Fixeringen. Det är sällan som jag blir så fullständigt konsumerad av en tv-serie som jag blivit av The Killing. Eller. Who am I kidding? Jag blir alltid så här uppslukad av tv-serier. Men det här är bra. En riktigt jävla skitbra serie.

Jag tillhör dom som inte har sett den danska förlagan och bara noterade hajpen i somras (då den sändes på TV4). Så fick jag boxen med säsong ett av pappa i julklapp och tack gode gud för det. Det måste ha varit olidligt att titta på den från vecka till vecka: spänningen. SPÄNNINGEN!

Om ni inte har sett The Killing måste ni faktiskt göra det. Ni måste.

Karaktärerna man inte älskar att hata

Roligt inlägg i Thunmans tv-blogg idag som handlar om vilka som är TV:s mest irriterande rollfigurer. Jag blev riktigt uppeldad när jag satt och tänkte efter vilka karaktärer som liksom bara ... förstör. Riktigt uppfriskande faktiskt.

Jag har hittills kommit på två som jag blir helt galen på och det är Lady Edith i Downton Abbey (som bara är trånande och störig och fattar fel beslut hela tiden) och Thirteen i House (vars deppiga och destruktiva stil tär på mig och mitt humör).

Allright. Vänta nu. Vi har ju också Charlie (eller ska jag säga Ivy) Rhodes plus töntoberto-prins Louis i Gossip Girl. Please. Gör oss alla en tjänst och skriv ut dom ur serien.

Gud, jag får nog stanna där. Annars kan jag hålla på hela natten.