Hur jag överlevde den första tiden med tvillingarna

Usch. Jag har så svårt att skriva såna här inlägg nu för tiden har jag märkt. Jag känner mig som en dryg jäkel förstår ni och som att försöker ge sken av att jag har hittat botemedlet mot ja vad det nu är som jag vill skriva om.

Samtidigt känner jag ett behov av att skriva av mig. Att hjälpa mig själv att minnas för jag vet att jag om bara något år kommer ha glömt hur det där första året med Olof och Greta var. Sen kanske, kanske det finns någon som kan hitta korn av hopp i det jag skriver? Som kanske kan ta till sig en av mina lösningar och på så vis göra sitt liv litet mer uthärdligt? Och GUD vad jag känner mig som en idiot som håller på och ältar det här i min egen blogg men jag är ju i övrigt väldigt transparent om hur jag har det och vad jag tänker så ... ja ... det är väl så här det måste bli. Stå ut med mig är ni snälla. Ibland glittrar det till som ni vet.

Till att börja med vill jag bara klargöra en sak. Det är få människor som kommer så dåligt rustade in i ett föräldraskap som jag gjorde. När Olof och Greta föddes hade jag knappt varit ute – som i utomhus – på nästan tre månader. Jag hade inte rört på mig under nästan nio (först pga illamående och oro, sedan pga risk för prematur födsel, sist pga hade inga muskler pga de två första pga:anderna). När Oggi föddes var det som att jag hade haft influensa i nio månader, samt genomfört en operation och efter den uppladdningen skulle jag alltså ta hand om två små bebisar.

Jag vet inte om ni minns, men jag kunde inte bära Olof de första veckorna? Jag orkade inte bära mitt eget barn. Hur sjukt är inte det? Men så var det. Jag koketterar inte. Jag var för svag och hade för ont efter kejsarsnittet.

Dessutom oron. Oron som kom sig av alla våra år av misslyckade försök, missfall och elände i ordets sanna bemärkelse. Inte en enda dag under tiden som jag bar på mina två barn vågade jag till fullo tro på att jag en dag verkligen skulle få hålla min son och min dotter i mina armar. Det går nästan inte att ta in vidden av det jag precis skrivit. Jag vet att jag kände så men jag kan inte begripa att det var på det viset. Det var en oro som hade behövt bearbetas omedelbart men som det inte fanns tillräckligt med tid att ta hand om.

Den där första tiden så isolerade jag mig från vänner och omvärld. Jag svarade inte i telefon eller på mail och sms. Det var kanske inte en så väldigt bra strategi kan jag tycka nu men då var det som att jag inte hade något val.

Så. När jag säger att "det var så här vi överlevde den första tiden med tvillingarna" bör ni ha med er detta. Sen tror säkert ändå att det är många som kan relatera till alla känslor av tvivel, otillräcklighet, fysisk svaghet och djup osäkerhet? Att ha det tufft den första tiden med små barn är inte en tävling om vem som har haft det värst. Eller en tävling om vem som haft det mysigast. Men bara så att vi har det klart för oss: jag hade det värst. *blink*

När jag läser Katta Kvacks inlägg om bebisbubblan och den första tiden med spädbarn förstår jag att jag ändå inte riktigt minns hur det var. Det är precis som när man blivit frisk efter att ha varit sjuk. Man vet att det var hell men hur illa det verkligen var går inte att frammana. Vilket är tur och skönt för de där första månaderna vill jag helst ha i en minnesburk full med fetvadd och isolering.

Men jag vet att det plötsligt kom en dag av någon slags gnista. Där jag kände att jag inte längre orkade att inte orka. Är ni med? Och på något ljuvligt vis började hela den negativa spiralen bli till något slags konstruktivt spjut.

Det här är vad jag, vi, gjorde:

1. Jag såg till att jag fick träffa en terapeut. BVC kopplade ihop mig med en samtalsterapeut som hjälpte mig att reda ut mina tankar. Bara den där lyxen i att ha en timme att ostört prata och tänka och gråta med vägledning. Mycket bra. Överhuvudtaget var vår BVC-sköterska mycket bra. Lyhörd och med en förmåga att se oss i vår situation.

2. Jag bad om hjälp. Av min faster som kom med mat. Av min syster och mamma som kom och lagade mat åt oss. De dagar då Ulf arbetade hjälpte de till att mata och vyssja ett av barnen när mina armar inte räckte till.

3. Vi anlitade en städfirma. Varannan vecka kom det en fantastisk kvinna som heter Ewa hem till oss och hjälpte oss att städa lite mer noga än vad vi annars hann. Med rutavdrag blev det inte så himla dyrt och det var så oerhört värt varenda krona.

4. Vi skapade schemalagda rutiner. Till exempel bestämde vi att både jag och Ulf skulle hinna duscha och klä på oss innan han åkte till jobbet. Vi skrev in i ett schema vad vi skulle äta till lunch och middag för annars glömde jag bort att göra det. Vi storhandlade en gång i veckan.

5. Jag bestämde mig för att inte göra mer än en sak om dagen. Det kunde vara ett bvc-besök, att vi skulle storhandla eller träffa någon vän. Men med tiden blev det också viktigt för mig att faktiskt göra en sak om dagen också. Jag behövde lägga in en "aktivitet" i schemat varje dag för att inte gå under av alla rutiner och måsten. Men utan planering gjorde jag inget så promenader med andra mammor, museibesök osv skrevs in i schemat.

6. Vi diskuterade och kom fram till att det var nödvändigt för Ulf att gå ner i arbetstid. Sedan Oggi kom har Ulf för det mesta kunnat jobba kortare dagar än vanligt. I början hade det inte gått på något annat vis känns det som. Inte för mig. Och det här att han har kunnat vara hemma så mycket är en vinst för oss alla fyra. Både Olof och Greta som genom det fått tillgång till båda sina föräldrar och det är ju en gåva som jag vet att alla inte har råd eller möjlighet till.

7. Jag bestämde mig också för att inte lyssna så mycket på de där råden man får (som är av typen som den här listan hehe). Ni vet "sov när bebisen sover" för dom sov ju alltid omlott – när skulle jag då sova? Samt att den där enda halvtimmen på dagen när dom faktiskt sov i synk så ville jag gärna hinna göra allt annat än att sova. Rådet att "låta tvätten vara" bad vi också dra åt helvete. Vi ville gärna ha rena kläder osv.

8. Att ändå, trots allt, sova när barnen sov. De där dagarna då tröttheten höll på att ta kål på mig passade jag på att sova när barnen sov. Men de dagarna blev tyvärr inte så många eftersom de allt som oftast sov omlott.

9. Viktigast av allt. Jag gav upp alla idéer om hur jag tyckte, trodde eller önskade att livet som nybliven småbarnsförälder skulle vara. Jag bestämde mig för att bara försöka åka med och vara en så bra mamma som möjligt. Sett i perspektivet "hela livet" förstod jag att det här bara rörde sig om en kort fas. 

Vad jag inte riktigt kan förstå så här i efterhand är varför jag inte bad om hjälp med barnvagnspromenader till exempel. Så att jag hade fått lite mer tid att sova, tvätta, bläddra i en tidning eller vad som helst. Men som jag minns det ville jag inte lämna Olof och Greta ifrån mig. Det var komplicerade känslor inblandade där. Jag behövde på något vis ha kontrollen över dom hela tiden för att världen inte skulle rämna. Kanske var jag rädd att dom skulle försvinna?

I slutändan tror jag att det allra viktigaste för att överleva är att lyssna på sig själv. Att fråga sig : vad behöver jag för att klara av detta? Jag vet att jag tyckte att just det där var bland det allra svåraste, för det fanns liksom aldrig någon tid att tänka. Men instinktivt styrde jag mig ändå åt ett håll. Framåt. Uppåt. Utåt. Och det kom inifrån mig. Att jag klarade av dom där första månaderna är ett under kan jag tycka så här i efterhand.