Veckan med tvillingarna (nio)

Nio veckor.

Det har varit en vecka då ännu mer börjat falla på plats för den lilla fyrklövern. Vi har köpt en kalender där vi skriver in allt som ska hända som läkarbesök och jobb, men också vad "dagens promenad" ska vara, när tvillingarna ska bada och vad vi ska äta till lunch och middag varje dag. Vi har också satt upp olika deadlines. Vi har som mål att båda vi vuxna ska vara påklädda 9.30 (än har det inte hänt), att vi ska äta lunch 11.30 (har hänt en gång) och middag 18.00 (har hänt sex av sju dagar yay!).

Fram till den här veckan har tvillingarna sovit mellan mig och Ulf i sängen. Men sen några dagar sover de i var sina babynästen i spjälsängen. Det funkar så himla bra. Fördelen med nästena är att de sover bättre. Om det beror på att de känner sig mer omhuldade eller på att de inte längre kommer åt att slå varandra vet jag inte.

Under den här veckan har Olof börja sova mindre och Greta har blivit mindre butter. Raka motsatsen till det som fångats på bild alltså. Båda barnen är faktiskt väldigt glada och skrattar och ler varje dag.

I torsdags var vi till BVC för vägning och mätning och Olof väger nu nästan fem och ett halvt kilo och Greta har passerat fyra. Där pratade vi också om Gretas mage med vår barnläkare och har nu fått en remiss till en specialist.

I övrigt verkar de båda må bra. Om vi ska prata bajs, för att vara lite småbarnsklyschig, så poopar Olof som att han vore en kanadagås. Jag vet inte hur många blöjor vi byter på honom varje dag men både jag och Ulf börjar bli rätt så less. När vi träffar vår barnläkare på torsdag ska jag faktiskt fråga om det är normalt. Och Greta då? Jo, hon "spar sig" lite mer för att kunna bjuda på en helt annan typ av shitfest som inträffar på eftermiddagen/kvällen varannan dag.

Dygnen ser ut så att barnen rätt glada, gulliga och lugna hela dagarna. Greta kan ligga och förnöjt titta sig omkring. Olof kräver mer och vill gärna bli underhållen. Han tycker inte om att känna sig ensam. På kvällen blir de gnöliga och Greta har haft några kvällar då hon varit utom sig av ilska/sorg/frustration. Då gråter hon tills hon tappar rösten och det är så hjärtskärande. Inget INGET kan göra henne glad. Men så somnar hon och nästa dag är hon precis lika glad igen.

De har fortfarande inte upptäckt varandra även om de i bland kan vara märkligt synkade. Vi lägger dom ofta intill varandra för att de ska känna varandras närhet men den respons som jag och Ulf får av dom ger dom inte till varandra. Inte än. Tänk när de gör det. Åh!