Hur man inser att man är i behov av IVF

När inser man att kanske är i behov av IVF, eller kanske snarare: när började ni förstå att det inte skulle vara bara att "skaffa" barn? Vad var det första ni gjorde? Vände er till vårdcentralen? Jag skulle vilja veta mer om hela processen (jag vet att du skrivit en del om det tidigare) och också mer om den känslomässiga resan.

Det här är en väldigt bra fråga. Framförallt är den känslomässiga resan fram till beslutet att försöka IVF inte enkel. Eller. Den var inte enkel för oss. För vi ville inte vara ett par som hade problem att bli med barn. Även om tecknen var väldigt tydliga hade både jag och Ulf svårt att acceptera att vi hade problem. Verkliga problem.

I vårt fall blev processen rätt utdragen också eftersom vi faktiskt blev med barn. Flera gånger, men som ni vet fick vi ju tyvärr inte behålla något av dem. Att det gjordes en utredning på oss beror på att läkarna på Danderyds Sjukhus rekommenderade oss att göra det efter vårt utomkvedshavandeskap. Jag minns inte säkert men jag tror att vi fick en remiss skriven av läkarna som hade behandlat oss på DS och det var också på DS som vi fick göra vår utredning. Då hade vi försökt bli med barn i ett och ett halvt år och haft två missfall och ett utomkvedshavandeskap. Redan innan operationerna (ja, plural, för jag fick göra om operationen eftersom den första misslyckades) när vi förstod att något inte stod rätt till för tredje gången bestämde vi oss för att be om att få göra en utredning. Så mentalt var vi där. Men det tog oss alltså ett och ett halvt år att komma dit. Sen tog det ytterligare ett och ett halvt år innan vi faktiskt började med IVF.

Rent känslomässigt då?

Till en början tänkte vi inte så mycket på att vi inte blev med barn. Efter det första missfallet sa vi att "ja, missfall är mycket vanligare än man tror" och efter det andra sa vi "ja, två missfall är inte heller ovanligt". Men när det tredje kom insåg vi att det nog inte skulle vara på det här viset.

Parentes: Man brukar säga att man ska försöka ett år innan man söker hjälp. Har man haft tre missfall är det också ett skäl till att söka hjälp. Ålder spelar också in. Är man äldre ska man söka hjälp tidigare. Tyvärr vet jag inte vart man vänder sig eftersom jag inte gick den vägen. Finns det någon bloggläsare som vet? Slut parentes.

Efter att vi gjort vår utredning, som visade att det inte var något fel på oss bestämde vi oss som jag skrivit tidigare för att fortsätta att försöka själva. Vare sig jag eller Ulf var där mentalt: Att vi skulle behöva IVF för att bli föräldrar. Jag minns också att jag ville ha något kvar att fästa mitt hopp vid. Lite som att om strategi ett (som var att bli spontant gravid och sedan försöka få det att fästa med hjälp av mediciner) inte funkade så behövde vi en strategi två som då alltså skulle vara IVF.

Jag var rädd för att börja med IVF för vad skulle jag ha kvar om det inte heller fungerade?

Så jag skulle säga att anledningen till att det tog lång tid för oss att börja med IVF handlade om våra egna rädslor. Och ångesten för att i slutet av historien behöva acceptera att vi inte skulle få bli föräldrar, inte till barn där jag skulle få se Ulfs ögon eller mina egna tår i alla fall.