Veckans magbild 4 veckor efter tvillingfödseln

Det går inte fort det här, men mindre blir den maggi. Det känns skönt. Mindre skönt har jag haft det i ärret efter kejsarsnittet. Plötsligt ville det inte riktigt läka lägre och började vätska sig och blöda lite på ett ställe. Det kändes ju inte bra. Inte bra alls.

Jag sökte hjälp via KS, där jag opererades, men dit fick jag inte komma eftersom det var mer än en vecka sedan operationen. Då vände jag mig till min barnmorskemottagning, men dit var jag inte heller välkommen utan blev hänvisad till min distriktssköterska.

Det funkade utmärkt så klart, jag var dit idag, men innan jag berättar om det vill jag bara stanna upp en stund vid det här hur dumpad man verkligen blir som mamma efter att barnen fötts. Kommer ni ihåg att det var en barnmorska som sa det till mig medan jag fortfarande var gravid? Att det skulle bli så – att jag skulle känna mig dumpad. Well. Ja. Mycket dumpad känner jag mig. Och ensam.

I alla fall. Jag fick träffa en gullig sköterska på min husläkarmottagning som hjälpte mig att ta bort några stygn som vägrat lossna av sig själv och som stökat till läkningen av ärret en aning. Hon sa i och för sig att allt läkte JÄTTEFINT så jag väljer att tro henne. Problemet är att det hänger ner hud över ärret att det därför inte riktigt kan luftas som det ska. Det har blivit som ett veck över själva ärret och ekvationen att hålla det torrt och luftigt samtidigt som man har två barn som man ska ta hand om lirar inte riktigt.

Tipset från sköterskan var att klippa sönder något lakan eller nåt och lägga en tygbit mot ärret så att det inte blir tätt med hud mot hud. Oh lord. Ska det aldrig ta slut med saker som man måste göra? Alltså jag fattar att jag behöver göra det här för att det ska läka bra. Men det är inte bara en gång om dagen som jag tänker mycket på att det faktiskt räcker nu. Det hade räckt gott att bara ha två barn att ta hand om. Att behöva ta hand om sig själv också. Orka!