Att kravla sig ut ur sin asociala vrå

För några år sedan var jag på en middag med en mycket framgångsrik och driven tv-kvinna. Vi kom att prata om det där med vänner och umgänge efter att en av männen vid bordet hade erkänt att han kände sig rätt ensam. Han hade polare och bekanta men inga direkta vänner eller riktiga kompisar som han umgicks med spontant eller regelbundet. Han hade inte, precis som inte jag heller har, ett gammalt kompisgäng som han reste med eller gick ut och åt middagar med. Under influenser som hade med öl och vin att göra så kände han sig väldigt nedslagen av faktumet. Men vid frågan om vad han gjorde för att ändra på saken så blev svaret att han inte gjorde något alls eftersom han inte orkade.

Nå. In med den är mycket framgångsrika och drivna tv-kvinnan för hennes tankar runt det hela var mycket intressanta tycker jag. Hon påstod nämligen att det där var mycket vanligt i vår bransch. Hon trodde att det berodde på att vi är så sociala i våra arbeten att vi är mätta på att prata i telefon, hitta på konstiga idéer, skapa bra stämning med gäster och kollegor när vi sedan går hem för dagen. Att vidhålla privata sociala relationer orkar man helt enkelt inte med. Vi är tillräckligt sociala under en arbetsdag för att det ska räcka för ett helt liv. Och där hittar vi kanske priset för vårt yrke?

Nu tror jag inte att det bara gäller vår bransch. Jag tror att många känner att deras sociala behov blir tillfredsställda efter en arbetsdag med kollegor men det hon sa made sense.

Men i slutändan blir allt ändå rätt så asocialt. Och plötsligt en förmiddag i januari fann jag mig själv i samma känsloläge som den här mannen vid middagen med den mycket framgångsrika och drivna tv-kvinnan. Så nu har jag inlett en motoffensiv. Sms är ivägskickade och snart har jag förhoppningsvis två träffar inplanerade med människor som jag bryr mig om trots att vi inte arbetar ihop. Det känns uppfriskande att kravla sig ut ur sin asociala vrå. Jag andas ny luft i mina lungor.