Jamen jag är väl en kvinna som besitter handlingens kraft. Det får jag säga. Under dom senaste dagarna har jag inte bara färdigställt en fotobok utan jag har också kravlat mig ut ur min asociala vrå, träffat vänner och haft det riktigt trevligt.
För det finns nog inget som är så bra för mig som att träffa andra människor och få lite perspektiv på mina olika livskriser. Det här med hur vi ska bo i framtiden. Det här med barnens utveckling, deras språk, sovtrassel och så vidare. I helgen träffade jag både en gammal bästa kollega, hennes man och deras två barn hemma hos oss för en våffellunch som utvecklades till helt otroliga samtal om livsvalen vi står inför nu. Dagen efter träffade jag en gammal gymnasieklasskompis som numer bor i Malmö och som också har ett barn som är jämngammalt med våra som inte heller pratar något direkt. Det var mycket upplivande att träffa denna bukett av klokskap och igår fick jag lov att sätta mig ner med Ulf bara för att berätta, område efter område, om alla nya insikter som jag fått.
Det var så skönt att få lite klarhet och nya perspektiv allt det som jag uppfattar som problematiskt. Att få lite hjälp. För det här att vara en människa i kris samtidigt som hon har två barn som kräver mycket hela tiden gör att sikten alltid tycks vara skymd. Ja, för jag tror faktiskt att jag är lite av en kris on legs just nu. Jag gissar att det har med faktumet att jag snart ska fylla 40 att göra. Att jag kanske inte riktigt är där jag hade tänkt att mitt 40-åriga jag skulle vara. Inte för att jag någonsin vetat vad detta skulle vara men kanske hade jag hoppats på att jag skulle veta det vid denna ålder. Men gissa vad? Jag gör inte det. Parentes: intressant inlägg detta, inte sant? Jag började liksom någon helt annan stans men girade rakt in i psykodramat som pågår i mitt huvud. Välkomna till min värld. Slut parentes.
Well. Jag är inte helt klar över vad min kris handlar om eller vad den kommer att leda till, men generellt känner jag mig ganska vilse. Bit för bit försöker jag nu bena ut detta. Områden jag funderar mycket på är vårt framtida boende, mitt arbete och hur vår framtid som barnfamilj ska se ut.
Är det någon som har genomgått en kris och som vill dela med sig av sina erfarenheter runt denna? Ropar jag med darr på rösten från divanen.
Jag känner igen det där med boendet. Vi hade en trist lägenhet, 3 trappor upp utan hiss, o 2 små barn. Vi pratade o funderade o letade. Det blev en lägenhet i markplan, och ett långsiktigt letande efter hus. Vi ville hitta huset innan skolstart, för att undvika flytt när skola o kompisar var viktigt. Så vi började med att leta skola, när barnen var små. Nu fanns ju inga garantier att skolan var ok det år som skolstarten var. Men vi fick ett hum om områden, skolor, och vad vi faktiskt letade efter. Vi hittade det vi ville ha och det blev lyckat med montessoriförskola o skola. Nu fick jag starta montessoriverksamheten själv, men förutsättningarna i kommunen fanns.
SvaraRaderaJag läser din blogg och tänker ofta.....vad kloka o förnuftiga föräldrar ni är. Som personal i barnomsorgen så känner jag att jag har ett visst tänk, och blir glad när jag känner den stora kärlek o omsorg ni har runt barnen. Missförstå inte, alla föräldrar gör sitt allra bästa, det är jag övertygad om, men läser med sådan behållning om ert djupa engagemang i att vara förälder.
Min filosofi är att alla föräldrar är experter på sitt eget barn. De vet bäst vad just det egna barnet behöver. Sen kan vi hjälpa varandra genom att prata o diskutera. Ibland träffar man någon som verkligen kan ge bra input till ens eget tänk. Så just att träffa andra föräldrar eller andra som kan vara bra lyssnare är en viktig del. Det tror jag på. I förskolan får ju barnen även andra barn att spegla sig i o få lite draghjälp i utvecklingen. I hemmiljön är vänner också en tillgång, även om just 2 årsåldern kan vara knepig med att dela med sig av sina saker.
I barnens olika utvecklingssprång har jag nog strax innan haft lite funderingar om jag klarar av det. Som dina tankar om barnens språk. Sen har barnen själva på något sätt tagit tag i det och det löser sig o rullar på. Jag har då tänkt att jag haft lite för bråttom. Följ barnet! .......säger Maria Montessori. Och det har hjälpt mig. Att studera, analysera, följ med o lev med barnets utveckling. Och då ser jag det, och igen så har barnet tagit ett kliv själv. Det svåraste kan ibland vara att sitta på händerna.
Många Lycka till!
Monica