Det här med ... att jobba hemifrån

Ska jag vara ärlig så älskar jag idén med att jobba hemifrån. Just det: jag älskar idén med det hela. Att få mycket gjort utan att bli störd av kollegor och annat ... tidsödande ... tjafs.
Just idag jobbar jag hemifrån. Jag hade samlat på mig så mycket att läsa in om olika potentiella sommarvärdar att några timmar i en fåtölj var vad som behövdes för att jag inte skulle dö av känslan av att aldrig hinna ikapp. Just läsning är annars en sån där sak som man (jag) tänker att "det kan jag göra på bussen/i sängen innan jag somnar" osv ja, såna tankar som gör att man typ jobbar dygnet runt. Alltså. En dag hemma med högarna var nödvändig.
Och jävlar vad jag har fått saker gjorda!
Ändå kan jag inte komma ifrån känslan att jag smiter från jobbet.
Att jag lökar.
Det är den här duktiga flickan som hatar begrepp som face time men ändå är en sucker under det som visar sitt irriterande hånleende. Jag är så trött på den jobbiga duktiga flickan. Hon som av redovisningsplikt vill skriva långa listor på allt hon gjort idag och skicka till sina chefer. Hon som inte har några problem att jobba över men får ångestklump i magen av att gå iväg till läkaren på arbetstid. Jag är så trött på henne. Så trött.