Noll fem tio

Jag. Orkar. Inte.

Klockan tio över fem i morse vaknade jag av det sjukaste ljudet jag någonsin hört. När man är sådär halvt i sömnen är det lätt att fantasin eskalerar men det där var verkligen ett ljud som hämtat ur en domedagsfilm. Högintensivt, monotont, ekande och jättehögt. Med kaninpuls smög jag upp för att möta mitt mer riktiga, vakna, jag i hallen och när jag gjort det var det med mer ilska än rädsla i steget som jag stampade iväg till fönstret. Och hade det inte varit för att mina ögon var så igenmurade av enorm trötthet hade jag kastat onda ögat på gatsopningsbilen som åkte fram och tillbaka på vår gata. Det var när den passerat vår korsning som det bildades en märklig ljudtunnel med eko och bakljud och gud vad jag inte orkar förklara skiten, men det var vad det var. Skit. Jag fattar ju att de bara gör sitt jobb etc men känslan just då var egoistisk: varför just idag? Varför just vid den tiden just vid oss?

Sen hade jag svårt att somna om. Vid fem över sex kom Olof in i vårt sovrum och frågade efter sin napp och sin kanin. Han bad också om att jag skulle flytta på mig för det blev lite trångt i vår säng nu när vi skulle vara tre i den. Ganska gulligt sagt, men nej Olofen, jag flyttade inte på mig.

Strax innan sju vaknade Greta.

När stjärnorna står rätt så är det den sista punkten i den här historien (att inte bara Greta utan att vi alla vaknar strax innan sju) som blir bärande. Men inte idag. Just nu är det ett sabla virrvarr på min stjärnhimmel och idag är en sån där dag då även mitt kaffe behöver en kopp kaffe (som min vän Camilla skulle sagt det på Instagram).