Greta kom in till mig klockan 04.44 i morse. Hon brukar dyka upp i vargtimman lite småledsen och i behov av en kram. Jag tror att hon går igenom en period med mycket drömmar just nu. Lite otäcka såna också. Det är begripligt, hon hittar nya nycklar till språket hela tiden och jag läste en sån fin sak om utveckling: att varje steg som barnen tar i sin utveckling är ett steg mot självständighet men också ett steg från oss föräldrar. När barnen lär sig att gå eller prata så är det en berusande frihetskänsla (lyckan som strålar om dem under dagarna) men också en ångestladdad insikt om att dom kan ta sig från oss (nattingstjorvet och mardrömmarna om kvällarna och nätterna). Det låter logiskt.
I alla fall.
Oftast går det till så att hon kommer in i vårt sovrum där jag möter henne i en kram och så lägger jag henne mellan mig och Ulf. Då brukar hon trassla in sina händer i mitt hår, sucka nöjt "mamma!" och somna om.
Så blev det inte i natt.
Från noll fyra fyrtiofyra fram till strax innan sex var hon kissnödig, törstig, i behov av plåster pga hade råkat stöta huvudet mot väggen när hon skulle lägga sig ner med resultatet "MYCKET BLOD!" så det blev en del dividerande runt detta. Hon förstod nog ändå att det var för tidigt för hon försökte verkligen somna om. På mig. Vid mig. Ovanför mig (därav vägg-mycket-blod-incidenten). Men det gick bara inte. Vid sex gick hon upp med pappan och jag fick sova en timme till men det är som att man inte kan tillgodogöra sig den sömnen som man får efter att man har varit vaken precis innan gryningen. Och den förlamande dumheten som tar hjärnan i besittning efter ett sånt här nattpass alltså. Nej, den är inte en av favoriterna i känslospektrat. Det kan jag inte påstå nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar