Den här helgen har vi:
- Testat några olika cykelkärror och vi närmar oss ett beslut. Jag återkommer med utvärdering och reflektioner när vi väl köpt och använt kärran ett tag.
- Tittat på Frost för första gången. Olof kroknade efter ungefär trettio minuter och ville hellre gå ut på gården och leka (det fanns ju daggmaskar där!) så då gjorde han och pappan det. Greta var väl inte superintresserad hon heller hela vägen ut men jag, JAG var helt fast. Så fint slut! Systerskap! Och hur kul att höra sin vän/kollega göra en av rösterna? Så knäppt.
- Hälsat på min bror med familj. Greta lekte och lekte och lekte med sin kusin Lilys dockskåp och små luddiga kaniner (kan det ha varit dom som kallas Sylvan?) vilket var mycket rart och roligt att se. Hon är inte superintresserad av leksaker annars.
- Haft min vän Katarina och hennes barn Emil och Moa här på middag. Olof och Greta är så himlarns förtjusta i sina gudsyskon och kärleken är ömsesidig och stark. Både Emil och Moa tar så fint hand om Oggi. Dom leker med dom, busar, kramas och tar sig an dom på deras nivå.
- Svimmat upprepade gånger på grund av hur fint det har blivit med tapeten i vårt vardagsrum.
- Tittat på många avsnitt av nya favoritserien Unbreakable Kimmy Schmidt på Netflix.
Det enda som stör mig lite är att jag har förlorat en timme. Det hade jag inte riktigt råd med detta år känns det som. Men on the flip side så vaknade Greta noll sex femtio med den nya tideräkningen och allt som är efter noll sex noll noll är ju bra så ... Ja, vi får tacka sommartiden för denna positiva post i statistiken.
Åh! Och den bästa stunden under helgen, ja eventuellt denna:
Jag gissar att ni har en ganska fin och lâng period av samarbete och mys framför er. Vi ligger ju ungefär ett âr före. Tyvärr har vi nu precis pâbörjat en ny sjukt jobbig trotsperiod. Barnet fullkomligt vägrar lyssna eller samarbeta... Scenario pâ morgonen. Vägrar äta yoghurt till frukost. Jätteäckligt (normalt är det en favorit). Skyndar att ta bort skâlen innan han hällt ut den typ... Men sure no problem. Han fâr sockerkaka (!). Äter den och är glad och nöjd. Okej dags att sätta pâ jacka och skor. Han vill absolut ha sin yoghurt. Okej okej okej... djupa andetag men no problem. Barnet äter sin yoghurt. Lângsamt. Fyller munnen med sked efter sked. Fyller kinderna. Och spottar sedan ut all yoghurten över de nyss pâklädda kläderna. Och bâde mamma och pappa blir sura och stressade. Och sâ känns det sedan en vecka tillbaka, konstant, alla verktyg känns som bortblâsta. Igâr fick jag en äkta örfil vid läggdags. Vi har haftdet sâ underbart och mysigt och enkelt och varit kära i varandra och nu panik, ilska. Känner att jag mâste läsa föräldralitteratur, hämta styrka, intala mig själv att vara lugn och att detta gâr över... Fortfarande förvânad att en liten person kan bli totalförändrad frân en vecka till nästa. Tvungen att gâ ifrân bâde gymnastiken och barnkalaset för barnet var argt som ett bi. Och nästa vecka har vi planerat in utflykt till museum med tvâ andra barnfamiljer. Usch?
SvaraRaderaYikes! Men det är ju PRECIS så här oberäkneligt det är att ha barn. Du har verkligen fångat detta på pricken. Och det som är så knas är att man på något vis glömmer hur jobbigt det kan vara när det är jobbigt och att man även glömmer hur bra det kan kännas när det är bra. Jag menar, man _vet_ ju att det är så men i de här olika perioderna så är allt annat på något sätt ändå borta. Sakta vaggas man in i den nya verkligheten tills man en dag inser att den är borta och utbytt mot något härligt eller ohärligt beroende på tidigare status. Är jag svamlig? Hur som helst. Stor kram och heja er! Jag har denna typ av trotsperiod (trots allt) i väldigt färskt minne och jag avundas er inte.
Radera