Jag fick det här ropet på hjälp bland kommentarerna till inlägget om Paddtricket här om dagen:
Vad härligt att ni fick till det! Våra barn blir ju alltid GALNA när ett
avsnitt tar slut (ja eller vad som helst som de gillar att göra tar
slut oavsett om det är att kolla på TV/gunga/läsa bok/dansa) så vågar
inte pröva det tricket men gudarna ska veta vilken kamp jag har på
morgonen. Har mentalt hoppas framför tåget, sålt barnen på blocket och
rymt till hemliga platser varje morgon och hämtning som kräver
påklädning av barn som skruvar sig värre än jag vet inte vad... Du som
har så kloka läsare, och är klokheten själv, vad gör man när man blir
helt galen på sina barn? Alltså jag tror jag håller på att tappa det
helt. Och att ha en man som har mindre tålamod (och pedagogiska förmåga)
och får psykiska kollapser då och då med barnen hjälper ju inte. Det
skriks och kastas och tjafsas och vägras det mesta här (de är strax
under två). Själv gråter jag på väg från förskolan, hemma innan läggning
och lite runt varje måltid - så lite på den nivån är det. Tycker ni
verkar - trots helveteslämningar - ha det så stabilt ändå, jag menar du
och Ulf, med barnen att ni ändå lyckas er genom alla såna
helvetesstunder utan att kränka varandra (och barnen) --> tänker
exempelvis på att du skrev att du inte vill tvinga dina barn till nåt de
inte vill (jag "tvingar" mina barn jämt till att sitta still i vagnen,
borsta tänder, klä på sig, ha vantar, byta blöja, dela med sig av
leksaker osv). Och jag och min man bråkar/skäller/gapar på varandra lite
till som tätt (pga stess och frustration över barnen). Hur gör man
liksom för att inte hamna där? Och även fast vi pratar och vet och kan
förstå så är vi där varje jobbigt morgon/läggning/OSV. Snart undrar jag
om vi ens ska vara föräldrar så dåliga som vi kan bete oss ibland (och
känna mig!!). Det här blev långt och konstigt.. jag ber om ursäkt! Men
desperata tider kräver desperata handlingar.
Och ropet fick ett svar som gjorde att jag fick tårar i ögonen:
Till den första anonyma mamman, jag är förskollärare och mamma och jag
tycker att du skall be förskolan om hjälp! Be dem att hjälpa dig med
påklädningen på e.m., d.v.s. du kan ringa en stund innan du hämtar så
kan de klä på barnen så slipper du den striden. Vi har utelämning hos
oss varje morgon, men just nu har vi en pojke som vägrar klä på sig
ytterkläderna hemma, så på vår inrådan sveper de in honom i en filt och
lämnar hos oss, och när de har gått så har vi inga problem att få på
honom ytterkläderna. Kanske detta är en lösning som kan fungera för er?
Som
mamma säger jag; välj dina strider med barnen! Vad är viktigt? Vad
händer om de inte borstar tänderna en dag? Vad händer om de inte äter en
måltid? Måste vantarna vara på?
Sedan är jag övertygad om att du är
en alldeles utmärkt förälder! Alla föräldrar blir galna på sina juveler
emellanåt, och bara det att du reflekterar över ditt beteende, gör dig
till en bra förälder! / Nina
Det som händer här är så otroligt fint. Att ni har hjälpt mig många gånger att ta mig förbi olika hinder och känslor av otillräcklighet är fantastiskt. Men att ni också kan hjälpa varandra ger mig förståelsen om att världen också är en vacker plats (trots det senaste halvårets tydliga försök att krossa den illusionen). Tack för det, från djupet av mitt hjärta.
Till sist, du anonyma desperata mamma. Här är vad jag kan komma på att vi har gjort för att få livet att gå ihop. Jag säger inte att det här är vägen för alla, men så här gjorde vi för att hjälpa oss själva:
1.
Vi införde familjeråd. Vi har sett till att skapa en yta där jag och Ulf kan prata om allt som känns svårt och orättvist under lugna och civiliserade former. Det var efter att vi hamnat i en situation där jag insåg att vi bara blev surare och surare på varandra som vi införde familjerådet. Vi var ju egentligen kära i varandra! Familjerådet har varit en relationsräddare utan tvekan.
Vi bestämde oss också för att vi är i detta tillsammans. Tillsammans, med en gemensam idé om hur allt ska gå till blev allt åh så mycket enklare.
Här är ett inlägg om våra familjeråd.
2. Det är först nu som barnen blivit så stökiga när de är tillsammans att vi känner att vi behöver
dela på oss men YES! vad det hjälper. Det kan vara en sån sak som att ett av barnen följer med Ulf och storhandlar medan det andra är hemma med mig. Vi kanske går till två olika lekparker. Kanske går vi åt två olika håll på ikea för att få med oss det vi behöver? En förmiddag eller eftermiddag varje helg har vi satt upp som mål.
3. Vi delar in
dagen i tårtbitar och ser på
livet som faser. Vi har helt förutsägbara rutiner varje dag och typ varje helg. På så vis vet vi alla vad som förväntas.
Genom att se på livet som att det är faser som vi behöver gå igenom så blir allt lite enklare. Ett slags mindfuck om man så vill. Man kan också sammanfatta strategin här med att ge upp. Men det är inte så deppigt som det låter. Under läggningstjorvsperioderna så blir prioriteringen att vara inne i barnrummet ett par timmar och se sina kvällar brinna inne. Jag försöker se på det som att: barnen har extra stort behov av mig just då, att kvällarna ju kommer tillbaka, och att dessutom inte planera saker som jag vill hinna med då. Just nu tex måste vi lägga barnen tillsammans igen om de har sovit på förskolan för annars jagar de upp varandra så vansinnigt mycket. I perioder kan vi lägga dom själva utan den andre förälderns stöd.
Just nu har vi en väldigt konfliktfylld fas. Strategin är att försöka vara närvarande. Det innebär att jag och/eller Ulf är med barnen nästan jämt (alltså när de inte är i förskolan). Vi sitter med dom och tittar på tv/film, vi är med dom i deras rum och hjälper dom i leken osv. Jag kan känna att vi på något vis är tillbaka i spädbarnsnärvarokravet men så får det väl vara då, för en stund? Och bara det här att jag har bestämt mig för att se på saken på det viset gör att allt blir lite lättare. Det är som att jag har tagit tillbaka makten över min tid (genom att ge upp allt som jag vill/gillar att göra haha). Mindfuck som sagt men jaja.
4.
Ta den enkla vägen vissa dagar. Det händer väldigt ofta här hemma att något av barnen inte borstar sina tänder, inte har på sig långärmat under overallen, inte har mössa, inte har vantar, inte sitter kvar vid bordet och äter, inte ens smakar maten, inte sitter
i soffan utan på ryggstödet och så vidare i all oändlighet. Vi kör ganska mycket med teorin om att satsa på den utav dem som är mest samarbetsvillig för stunden. Om Olof vägrar bada men Greta vill: då tar vi med Greta till badkaret och ganska ofta leder det till att Olof också hoppar i till sist. Vi låter dom titta på paddan för att klä på dom, vi har börjat lämna och hämta med bil för att slippa #påklädningsgate.
Vissa saker blir det tydliga bråk om och där viker vi oss inte en tum: de måste ha bilbälte, de måste hålla handen när vi går över gator, de får inte gå för nära kajkanten. Sånt. Och med bara alla dessa förbud som har med deras säkerhet att göra har vi nog med regler för att det ska räcka under en dag.
5. Jag försöker få
en stund som bara är min egen varje vecka. Kanske kan Ulf gå iväg med båda barnen till sin syster eller till en lekpark eller vad som helst bara för att jag ska få en timme för mig själv hemma. Ibland går jag iväg på en promenad där jag tänker eller lyssnar på en podd. Jag försöker gå ut och äta någon gång då och då med en vän för att inte tappa förankringen till det liv som också är verkligheten.
Alltså jag tycker att det är SÅ SVÅRT att skriva såna här saker, att ge råd utan att låta uppblåst och självgod. Jag har perioder, ibland veckor, ibland dagar och ibland timmar, då jag tvivlar på mig själv och min förmåga men tack och lov har jag 1. en stabil relation att vila i och 2. en i grunden positiv inställning till livet som sådant. Påminner jag mig bara om den kombinationen brukar allt bli bra till sist.
Jag fick en korg full med godsaker hem till mig igår från Drosty-Hof
Rosé. Och det ska jag säga, att det här budet hade inte kunnat komma på
en mer passande dag. Denna fredag som innehöll sol för första gången på
tusen år men som jag bara fick se genom fönstret eftersom jag hade en
febrig liten böna att ta hand om. Korgen innehöll allt som behövdes för en lyxig och väldigt vårig middag. 
