Kolimbari 2: Ulfs födelsedag!

Så blev det fredag och det var min älskade Ulfs födelsedag.

Han fick dock ganska snabbt se sig utkonkurrerad av en stor björn. I alla fall om vi stämmer av med Olof vad han tyckte. Greta visar med hela sin kropp vad hon känner för den där tufsiga lopphögen.

Nej då blev hon betydligt gladare av att sitta i vuxenstol och leka stor.

Olof däremot. Upp över öronen i de där djuren.

Upp Över Öronen som sagt.

För att återgå till firandet av pappan, maken, svågern, svärsonen förflyttade vi oss till hotellets trevliga barlounge.

Där öppnade Ulf paketet från mig som innehöll en urfin (dum dum dish!) klocka.

Efter lite läsning och förmiddagsvila packade vi in hela gänget i vår hyrbil och åkte upp i bergen.

Den här slow food restaurangen var målet för vår dagstur.

Taverna Dounias var ett makalöst litet ställe ska jag säga er.

Allt började med att jag fick en visning av köket och där välja vilka rätter vi skulle äta genom att peka i de olika grytorna.

Uppe i skuggan under ett skyddande tak satt min pappa och drog rövarhistorier.

Vi lät oss underhållas.

Och maten sedan! Tallrik efter tallrik av långsamt tillagad kretensisk mat dukades upp på vårt bord.

Greta och Olof visade prov på att vara de tålmodigaste barnen i världen. Hela tiden satt de i vagnen och lyssnade på oss vuxna prata. De fick också låna några leksaker av restaurangägarens barn. Ågud nu tror jag att mitt hjärta blöder.

Då och då tappade vi andan av utsikten över berg och dalar.

Maten lagas av det som växer i familjens trädgård och som finns i bondgårdarna och bergen runt ikring. 

Att äta sån här vällagad mat är en ynnest. Långsamt tillagade grönsaker som har smaken av att ha kokats i fem timmar men ändå har behållit spänsten! Jag begriper inte hur det har gått till.

Till efterrätt fick vi druvor från bergen intill.

Åh Ulf. Min älskade Ulf vad jag är tokig i honom.

Jag vet att superlativen haglar just nu i bloggen men det är bara att luta sig tillbaka och acceptera faktum. Så var nämligen hela den här resan. Och lunchen. Efter ett par timmar i familjens omsorg bröt vi taffeln och åkte nöjda som tusan hemåt till hotellet.

De flesta av oss passade på att sova en liten stund i bilen.

Firandet av Ulf fortsatte på kvällen på hotellet.

Olof och Greta "sov" i vagnen.

Annika beställde in den knäppaste förrätt jag någonsin sett tror jag.

Till huvudrätt åt jag fantastiskt gott. Det gjorde vi alla och det kom en trevlig överraskning – att det här hotellets olika restauranger faktiskt lagade ljuvlig mat.

Efter en dags firande kom de lite mer spexiga sidorna av oss fram.

Kvällen avslutades med en tårta som hotellet bjöd på. 

Om jag fick en födelsedag som var bara hälften så härlig som den här som Ulf fick skulle jag känna mig som världens lyckligaste. Det tror jag nog att han också var. Och det var han värd han vår älskade Ulf.