Det är så knäppt att tänka tillbaka på hur livet var för ett år sedan. Då var allt helt snurrigt och vi hade två små gåtor till bebisar i vårt sovrum. För det var där jag befann mig mest hela tiden. I vårt sovrum, i vår säng. Där matade jag, ammade jag, sov jag och ja, levde jag. Med Olof och Greta. Våra två små lejonungar som jag inte alls förstod mig på. De grinade och skrek för allt och inget. Om vart annat.
Då kändes allt så oöverstigligt. Bristen på sömn. Bristen på kontroll. Bristen på struktur. Allt det där dimmade min blick. Att jag dessutom var i så katastrofal fysisk form. Herregud. Då hade jag knappt rört på mig under ett år. Jag orkade ingenting och hade knappt några muskler. Så här i efterhand förstår jag faktiskt inte hur jag klarade mig. Att jag överlevde. Tänk att jag överlevde!
Och nu sitter jag här. Med två fantastiska små ettåringar som inte alls är helt obegripliga längre. Dom är busiga, roliga och ibland skitjobbiga men jag känner nästan aldrig längre att jag inte orkar mer. För jag vet att jag orkar hur mycket som helst. Det här året har lärt mig det. Ge mig en skitstorm och jag tar mig igenom den. Nemas fucking problemas.
Att vi under det här året har haft perioder då vi inte hunnit laga mat kan jag inte längre förstå. Vad var det som var så jobbigt? frågar jag Ulf och han svarar att han inte heller vet. Och så är det för man glömmer så fort. Så fort vi tagit oss över ett hinder så är det historia, antik historia, förpassad till något arkivskåp långt bak i huvudet. Jag fick en fråga hur gammal Greta var när hon sov med sidokudde. Jag drog till med att hon var ett halvår men det stämde visst inte alls. När införde vi våra rutiner? Vet inte? När började de sova hela nätterna? Mycket oklart. Hur gick det till när de började äta vanlig mat? Inte en aning.
Men vad jag vet är att vi har det bra nu. Vi i vår lilla familj. Ulf och Erika och Olof och Greta är ett fantastiskt gäng. En sannerligen lyckosam fyrklöver. Jag och Ulf har hittat fram till ett föräldraskap som är delat och ganska konfliktfritt. Vi tjafsar så klart från och till men så är det när man är i en relation. Men dom där dumbråken som vi hade på grund av utmattning är borta. Tror jag? Jag minns ju som sagt inte så mycket längre.
Vi har i alla fall landat. I ett familjeliv som känns som oss. I en familj som gör mig trygg.
Skönt att läsa detta! Mina tvillingar är nu 7 veckor (imorgon) och en av dem har antagligen kolik, så det är mycket skrik här hemma. Som tur är är den andra lugnet själv. Det är också väldigt skönt att vi inte är förstagångsföräldrar, då tror jag tillvaron hade varit ännu mer kaotisk. Nu vet jag att jobbiga perioder går över, men det är ändå uppmuntrande att läsa dina ord här och få en påminnelse om det. Det behöver man ibland!
SvaraRaderaJag tror jag har sagt det förut, men om inte, så uppskattar jag mycket att läsa din blogg och ta del av er vardag med tvillingarna!
Jag tror precis som du - att har man gjort allt det här en gång så är man lite bättre rustad. Allt kan så klart ställas på ända och allt blir inte alls enklare i stunden bara för att man vet att skrikandet har ett slut. Man är liksom inte kapabel att tänka så när det ringer i öronen av skrik och man är så in i helskotta otillräcklig när det gäller att få sitt barn nöjd. Men i de där lugnare stunderna, då _vet_ du att det här kommer att passera. Att ni kommer att komma ut på andra sidan. Det är inte långt kvar nu tills dina tvillingar börjar bli små bebisar och lämnar det där grönsaksstadiet bakom sig.
RaderaOch angående kolik (som jag tackar gud för att jag har sluppit ha egna erfarenheter av) så gick en av mina bästa vänner med sin illskrikande kolikdotter på akupunktur med henne. Det fungerade som magi beskrev hon det som. Är det något ni är beredda att prova? Jag kan kolla med henne vad stället hette som hon gick till. Annars kanske du kan kolla med ditt BVC så kan dom remittera?
Kram!