Och så blev det midsommardagen i Hummelviken

På midsommardagen hände det härliga med att vi alla fick vakna tillsammans. Det är bland det bästa jag vet. Att få äta frukost tillsammans med dom jag tycker om. Åh! Dom morgnarna känner jag livet lite mer intensivt.

Efter lite häng och kramar var det dags för mina syskon att åka vidare. Min bror med familj åkte vidare norrut till våra föräldrar och min syster hem till Stockholm.

Det var en långsam dag i viken med mulet väder. Förut älskade jag såna dagar. Nu, med två lejonungar som kräver stimulans oavsett väder, är jag inte riktigt lika förtjust.

Så vi hällde upp ett bad i balja för att få tiden att gå. Och. Det blev en succé.

Himlarns vad våra barn älskar att bada.

Det är som att de får glädjefnatt och bara skrattar och skrattar och plaskar och skrattar.

Så gulligt att man smäller av.

Efter badet blev de lite mosiga och gosiga. Jag vet att man inte får rangordna och ska älska allt di där små gör helt oavsett men äsch. Det här är mitt bästa med barnen. Så är det bara.

Men säg den frid som varar. När Greta kom på att vi var på trallen började projekt övervakning igen. Det här är det näst bästa hon vet med Hummelviken: Att klättra upp för trappstegen. Sen får vi se till att hon inte trillar ner för dem. Så vi lyfter lyfter ner och hon klättrar klättrar upp. På repeat. Som Sisyfos osv.

Men hahah! Så här skapar man ett par minuters utrymme att fixa med grejer. Även om en av oss måste övervaka så att de inte ålar sig ur selar och allt det så blir i alla fall en av oss fri att tömma badbalja, hänga tvätt, bära in dynor osv. Det är inte en stor vinnis men en liten i alla fall. Vinnis! Oh, det småaktiga i att känna att man överlistat två tio månadersbebisar. Jag känner att vi är två i det här hushållet som skulle behöva lite perspektiv på tillvaron ibland. Det skulle inte skada i alla fall men jaja. Nu är det så här.