Kort (nej, lång) rapport från KS

Så ligger vi här igen, jag och paddan. Inlagda på avdelning C23 på KS. Den stora likheten med senast vi var här är de gröna ärtorna. Tre månader senare är det exakt samma mat som serveras. Och den är väl inte helt genomtänkt för en bb-avdelning där man vårdar kvinnor som haft en besvärlig förlossning. Till lunch idag fick jag kåldolmar och till middag chili med bönor. Do you get my drift?

Annars är ALLT helt annorlunda. Den här gången delar jag rum med Ulf och vi har styrt ihop våra sängar så att vi kan ha Greta och Olof hos oss mest hela tiden. För ja, det ÄR utan tvekan en Greta och en Olof som har kommit till världen. Just nu ligger dom och sover bredvid varandra på en kudde mellan mig och Ulf. Tänk er så smått och rart. Två bäbisar så små att dom ryms på en kudde.

Vi har alltså ett eget rum. Där är tiden helt världsfrånvänd. Det där som folk alltid sagt om att "timmarna bara försvinner under den första tiden" – jag skulle säga att det är en underdrift av episka mått. Vi har redan varit här i tre dygn. TRE DYGN. Jag fattar ingenting.

Ettan och tvåan föddes som planerat i tisdags. Vi hade först fått en tid på onsdagen men blev flyttade till tisdagen av praktiska skäl. Kejsarsnittet gick jättebra, allt var ju helt overkligt så klart (det här att vara vaken under en operation där det dessutom kommer ut två barn = wow!) och jag kommer att skriva lite mer om det vid ett annat tillfälle. När jag har min dator det vill säga. Men kortfattat kan man säga att allt gick jättebra och rätt snabbt. Eftersom vi alla mådde bra fick Ulf och tvillingarna vara med mig på post-op (där jag fick ligga tills ryggmärgsbedövningen släppt) och där hade jag barnen på mitt bröst. Redan där kravlade de upp till brösten och började suga så det här med amningen kommer förhoppningsvis att gå bra. Känner att även det här med amningen är något jag vill återkomma till. Sen. När jag har datorn osv.

När bedövningen släppte fick jag skakningar, alltså riktigt rejäl frossa och kroppen gick in i någon slags chock. Kände mig som att den gamla gamla människan jag redan var åldrades ytterligare hundra år. Sen antar jag att det var de mediciner jag fick då som gjorde mig helt knarkig. För resten av dygnet sov jag bara. Typ. Jag skrev ett sms till mina närmsta om att de kommit och det tog mig cirka 45 minuter att få till för jag bara somnade hela tiden. Mellan varje ord somnade jag till. På sanning alltså. Och det där fikat som man som får som nyförlöst, med några smörgåsar och en hissad flagga den upptäckte jag först vid midnatt. Dom kom med den vid elva på förmiddagen.

Andra dygnet jagade barnmorskorna på avdelningen upp mig ur sängen och då trodde jag att jag skulle dö. OBS: gjorde inte det så ni kan lugnt läsa vidare. Men min mage var ju kvar! Inte riktigt så klart men på riktigt såg (och ser) det ut som att jag svalt ett bowlingklot, alternativt som om de glömt att ta ut ytterligare ett syskon. Eftersom jag var så ruskigt stor i slutet så är livmodern också ruskigt stor så det kommer ta längre tid innan den blivit mindre. Ja, jag skriver mindre för "normal" dvs stor som ett päron blir den inte förrän om typ åtta veckor. Att den är kvar gör mig inget rent utseendemässigt, men den är också TUNG som ett bowlingklot så när jag förut skrivit att NU är det tungt osv – inte helt ljug så klart men NU ÄR den tung fast på ett helt annat sätt. Sådär tung så att det känns som att jag ska tappa den genom snittet längst ner under kulan. Ja, det är väl fördelen med den här magen – jag ser inte snittet och glömmer därför att det är där. Jag har faktiskt bara sett det en gång: när Ulf fotade det åt mig. Det såg bra ("bra" äh ni fattar) ut.

Jag kan i alla fall knappt gå och att ta sig upp och ner i sängen är jättesvårt. Jag har inga magmuskler kvar. Eller dom har inte hittat tillbaka till rätt position i alla fall. Summerat: tänk er att försöka förflytta er med ett bowlingklot i magen, utan något stöd av mag- och ryggmuskler. Det är hemskt! Och precis så uschligt som ni föreställer er. Och ger mig en gångstil kapad från ett äldreboende.

Det jobbiga med min kruma nya stil är att jag har svårt att andas. Det finns ingen logik här men läkare har tittat och lyssnat på mig och allt verkar bra inuti mig i alla fall. Och tack och lov kan jag andas normalt när jag ligger ner.

Strategin för mig de här dagarna har varit att framför allt ta hand om mig själv. Det där som de alltid säger när man flyger: att sätta på syrgasmasken på sig själv innan man hjälper andra är hur jag resonerar.

Och mellan stunderna av mitt fysiska förfall (som ändå blir fantastiskt mycket bättre för varje dag som går) är faktiskt helt underbara. Någon hormonkarusell har jag inte hamnat i och än har inte tredjedags-bluesen kickat in. Har jag tur slipper jag den. Kommer den får den skölja över mig. Det är okej, men det skulle onekligen vara skönt att slippa den frostingen på kakan.

Sen har jag och Ulf har inte bara fått dom sötaste bäbisarna man kan tänka sig, utan dom är också välskapta (vinnarkänslorna efter varje undersökning alltså vinnarkänslorna!) och snälla. Dom sover mycket och det hjälper mitt tillfrisknande enormt. Och Ulf, pappa Ulf, som tar det största ansvaret just nu. Han byter blöjor och vyssjar och ger ersättning när jag inte orkar amma och han älskar det. Verkligen älskar det. Och jag älskar honom för det.

Och vet ni. Inget spelar någon roll för det här kommer också passera och det jobbiga bli ett bleknande minne. För vi fyra är som det bästa teamet. Jag och Ulf och Greta och Olof. Bästa teamet.