Kort (nej den blev lång igen) rapport från KS

Vi är fortfarande på KS. Här händer det inte så mycket samtidigt som varje dag är ny och stor. Ni vet: åh, idag är första måndagen i tvillingarnas liv, åh idag tog Greta och Olof sitt första bad, åh idag var första dagen de var utanför vårt rum. Och så vidare.

Det är sjätte dagen vi är här idag och jag mår så otroligt mycket bättre. Det är faktiskt helt magiskt hur snabbt man återhämtar sig. Första dagen var ju bara helt konstig som jag skrivit tidigare: då jag bara sov och drack. Andra dagen var den där dagen då jag skulle duscha och allt med andningen som var stökig. Jag skulle säga att de tre första dagarna bara handlade om mig. Samtidigt som jag hade våra barn vid mitt bröst till och från. Men det var Ulfs dagar. Han vyssjade och pysslade om och knöt an och sa såna där larvigt gulliga saker som "men förstår du Erika! Vi kan aldrig åka med dom här barnen till Italien". Jag fattade ingenting. Men tydligen hade det att göra med att italienare är världskända för sin stora förtjusning över barn. Och med tanke på hur oerhört gulliga Greta och Olof är så skulle vi aldrig komma någonvart pga massorna som skulle stoppa och hylla oss. Enligt Ulf. Han är ju FÖR gullig, han min man.

Det var först på den fjärde dagen som jag började må tydligt bättre fysiskt. Då kunde jag ta mig i och ur sängen utan att det skulle vara en sån sabla kamp. Dagen innan hade vi också tagit bort min infart för morfin. Då behövdes den inte längre. Sedan dess har min smärtlindring bestått av en cocktail på en alvedon, en citodon och en ibumetin. Det äter jag efter klockan och klarar mig bra på.

Det som har gjort mest ont är konstigt nog inte själva snittet. Eller vad tusan vet jag. Det är ju inte ett ytligt snitt de gjort utan det är tydligen åtta skikt man syr ihop. Vilka de här olika skikten är vet jag inte. Huden och livmodern fattar jag ju. Men sen? I don't know. Det som gjort mest ont är den spända och stora magen. Och nack- och ryggmusklerna. Jag är avmusklifierad som min läkare sa och det gör ju minsta ansträngning till just en ANSTRÄNGNING. Så jag är konstant öm och har typ träningsvärk. Royal träningsvärk.

Magen, ja, min mage är fortfarande stor. Nu kan jag andas utan problem och det känns inte som att jag bär runt på en kanonkula. Antingen är det den som blivit lättare eller så är det några muskler som börjat hitta tillbaka till sin plats. Det har alltså tagit mig sex dagar att komma hit. Storleken beror tydligen inte längre så mycket på min utspända livmoder som på gaser. Alltså jeez. Snacka om gasig mage. Eftersom jag fortfarande har så svag magmuskulatur kan jag inte hjälpa till att få ut dom så att säga (welcome till min zon av oversharing). Och det kombinerat med avmusklifieringen och hur otroligt stor jag var i slutet av graviditeten gör att det får plats med mycket luft i maggi. Men det kommer att reda sig. Det tar tid bara. För det finns inte så jättemycket man kan göra. Jag fick en märklig plastbit som jag kunde köra upp där bak, som ett rör kan man säga, men än har jag inte "kommit mig för" att göra det. Jag ska se när jag har tid att testa. Hum.

Annars älskar jag att vi har fått vara här så länge. Det gör att vi har kunnat få hjälp med allt. Inte bara mediciner till mig och mat som serveras på bestämda klockslag. Utan hjälp med ALLT. Hur man byter blöjor, hur man badar sin bäbis, råd om amning/bröstpump/ersättning, svar på frågor om utslag och gulsot ... ja, verkligen ALLT. Det har varit oerhört värdefullt för två rookisar som mig och Ulf att kunna fråga om småsaker i samma stund som frågan dykt upp.

Eftersom vi varit här så länge har vi också kunnat göra de tester man gör på spädbarn här på sjukhuset istället för att göra dom på BVC. Så Olof och Greta har lämnat blodprov (som jag inte kunde vara med på eftersom jag inte kunde gå de tjugo metrarna till undersökningsrummet) och blivit undersökta av en läkare. Allt har gått bra. Det enda vi behöver kolla upp lite mer är Olofs ena höft som möjligen är lite överrörlig. Men det är tydligen mycket vanligt hos barn som legat i säte under graviditeten. Och det är inte farligt. Jag är inte orolig.

Vare sig jag eller Ulf är oroliga. Att vi har fått vara här på KS så länge bidrar jättemycket tror jag. Plus att vi har haft lång tid – allt för lång tid – på oss att ställa in oss på föräldrarollen. Vi är trygga i grunden med varandra och vårt beslut att bli föräldrar det gör att allt runtomkring oss också blir tryggt.

En sista sak bara. Dom första fem dagarna har varit en fröjd för oss alla. Det är som att Olof och Greta förstått att jag inte har mått bra och att jag har haft mina fysiska begränsningar. (För att ni ska förstå: igår bytte jag blöja för första gången. Tidigare har jag inte klarat av att stå upp tillräckligt länge vid skötbordet). För idag, när jag mår bättre än på länge, har Olof börjat krångla lite. Just idag är han tröstlös. Vi tror att det beror på att min mjölk nu strömmat till och att hans tarmar ska processa den. Stackars lilla Olof. Men han grejar det här. Och vi grejar det här. För vi är ju världens bästa team.