Julen och tiden och tacksamheten

Jag hittade dom här två bilderna från julafton förra året och jag blir så klart sentimental. Det är liksom den jag är. Men det finns inget tydligare bevis på tidens svindlande hastighet som att ha två små barn i sin närhet. Då var både Olof och Greta också med vid julbordet men liggandes i sina spädbarnsinsatser. I morse satt de med oss vid bordet och åt risgrynsgröt med sked.

Nu sover de sin förmiddagsvila och vi vuxna håller på att ställa i ordning oss själva och lunchbordet. Innan de somnade fick Olof och Greta öppna några av sina julklappar och det var med stor förtjusning som de sedan lekte med den lilla spis de fick av oss. De kokar ägg och steker morötter med vitlök. Så gulligt att jag blir tårögd av det med.

Och jag är glad. För den starkaste känslan i mitt bröst är tacksamhet. Tacksamhet över att få fira jul i ett hem som jag trivs i, med mina två barn som jag längtat efter så länge, med en man jag älskar och föräldrar och syster som jag har en nära relation till. Idag känner jag mig som världens lyckans ost. Att det regnar ute spelar ingen roll. Allt jag vill ha finns här inne där det är varmt, ljust och tryggt. Här hos mig.

Jag önskar er alla en god jul. Den godaste av dem alla.