söndag 29 september 2013

Att få barn som ofrivilligt barnlös

Det är konstigt. Det är så konstigt att tänka tillbaka på den där tiden. På de där dagarna, månaderna, åren av så mycket sorg och ilska och rädsla och avundsjuka på alla andra som bara gick runt och "skaffade" barn hit och dit. Sedan Karins Konstgrepp länkade till mitt inlägg om vår väldigt långa och tunga väg mot att få barn har jag fått en del mail och kommentarer från läsare som befinner sig i samma situation nu. Det har, naturligtvis, väckt upp en massa tankar hos mig om hur livet var och hur det har blivit.

Att säga att allt är glömt skulle naturligtvis vara att ljuga. Men minnet har bleknat och det är så märkligt. Att allt det jag tänkte på och andades i varje vaket ögonblick av mitt liv under fem år är borta. Men det har tagit tid att komma hit. Sorgen var inget som släppte i och med graviditeten eller ens födseln.

Det har gått över ett år sedan vi fick lyckan att bli föräldrar till Olof och Greta. Nu känns allt så självklart och vårt intensiva liv tillsammans rör sig tydligt framåt. Men så är det är något med den krispigt klara höstluften som gör att jag tas tillbaka till hur det var då. För ett år sedan. Hur mycket sorg vi bar runt på när vi styrde vår barnvagn runt Hagaparken. Hur både jag och Ulf var så tacksamma att vi bara grät hela tiden. Hur vi inte kunde nämna något av det som hade varit utan att ramla. Kanske berodde det på uppdämd ångest? Helt säkert fanns rädslan där hela tiden. Den som inte ville släppa taget om oss helt. Tänk om allt bara skulle försvinna? Tänk om Olof och Greta inte var på riktigt? Såna saker sa vi till varandra och vi grät. Vi visste att vi inte skulle ha överlevt det.

Hur länge vi hade det så minns jag inte men med månaderna har minnet tagit nya vägar. Alla våra erfarenheter har sorterats in i andra fack och när jag nu tänker på alla våra missfall, på hormonbehandlingarna och alla dessa läkarbesök som vi gjorde så känner jag någon slags ömhet. För alla dessa möten, alla dessa tårar och alla dessa böner som jag bad ledde fram till Olof och Greta. Tänk om vi inte hade fått det där missfallet på vår resa till Italien? Tänk om jag inte hade börjat blöda dagen innan jag skulle börja mitt nya jobb? Då hade vi inte haft Olof eller Greta här hos oss och det är ju alldeles otänkbart. Vi hade haft ett annat barn, säkert ett alldeles förtjusande barn, men då hade Olof och Greta aldrig fått bli till. Tänk om dom aldrig hade fått bli till! Det är så overkligt att allt bara snurrar.

Och även om jag fortfarande har mycket kvar som är obearbetat från den där mörka tiden så drar minnet av sorgen inte längre ner mig till botten av ån. Insikten om att det inte lägre gör ont att tänka på hur vi hade det är en sådan lättnad att den inte låter sig beskrivas.

11 kommentarer:

  1. Svar
    1. Gulliga du! Massor av kramar tillbaka.

      Radera
  2. Så fint skrivet. Verkligen. Sådant får en lite ödmjuk så här på måndagsförmiddagen. Ska hem och krama de underbara barn som råkade bli våra!
    Kram
    Tornskatev

    SvaraRadera
  3. Så vackert du skriver, jag blir tårögd här...har inte alls samma historia som dig, men att få mina barn (en flicka på 9 månader och en pojke på 2 1/2) har gjort mig så otroligt ödmjuk. Livets största mirakel är så enormt och fantastiskt, ibland tänker jag på hur livet hade sett ut om vi inte hade valt att skaffa barn precis just när vi gjorde det, men det gör så ont, det går inte att ta in. Tack för att du delar med dig och inspirerar. Kram Angelica i Skåne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du skriver en så fin kommentar. Kram tillbaka!

      Radera
  4. Åh vad fint skrivet. Gillar din blogg så himla mycket!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag gillar dig himla mycket Anna som skriver så!

      Radera
  5. Otroligt bra skrivet!!! Klivet mellan förtvivlan och total lycka är så litet och så stort... Har en storebror på 4 och tvillingar som blir 1 år i december och utan IVF hade ingen av dem funnits. Vägen dit var inte rak, men SÅÅÅÅ värt det när det väl tog sig!! Kommer aldrig glömma allt det som var jobbigt och motigt och fruktansvärt påfrestande, men väljer att försöka arkivera det på en plats i hjärnan där det kan ligga och bli dammigt utan att störa mig i onödan. Tack för att du delar med dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att DU delar med dig. Kram!

      Radera
  6. så otroligt bra formulerat, tack för att du delar med dig. jag har några i min närmaste krets som går igenom liknande svårigheter och jag önskar att det kommer en dag snart när jag kan visa dem den här texten - jag är säker på att de skulle tycka om den. kram!

    SvaraRadera