Första middagsgästerna

Vi nämnde det som hastigast idag vid frukost jag och Ulf, att vi nog passerat ytterligare en milstolpe igår. Olof och Greta hann bli över tio månader innan vi hade gäster över på middag för första gången. Middagsgäster som alltså inte är familj, för ska vi räkna in middagar med familjen har vi passerat den milstolpen med råge.

Och det var fint. Ultramegafint trots att Olof hade sovit alldeles för lite på dagen och grinade, gnölade och var besvärlig mest hela tiden de var här. Gästerna var Lisa, Tim och deras två pojkar Alexander och Luca. Dumt nog, men sådär som det tycks bli allt för ofta när något utöver det vanliga händer, glömde jag att ta några bilder. Det hade jag gärna haft men jaja. Jag får måla några mentala bilder istället:

Barnen åt först, sittandes i barnstol plus ena förälderns knä medan den andra föräldern i respektive familj växelmatade båda sina barn. Sen beställde vi take-out från vår närmsta indier och vi delade – likt en stor familj – på fyra olika rätter. Innan dess hade vi också druckit champagne för att fira vår nya lägenhet.

Greta och Alexander fann varandra på det mest rörande vis. Det var de två som satt i barnstolarna och under middagen höll de varandras händer. Vi var fyra vuxna som dog på fläcken när vi upptäckte det. Greta var överhuvudtaget mycket kärleksfull och glad igår. Hon föll inte bara för Alexander utan även för hans mamma Lisa. Flera gånger kröp Greta fram till henne och rörde försiktigt vid hennes hår. Åh, lilla Greta.

Vid bordet pratade vi om hur snabbt tiden går och hur glada vi är över att jag har bloggat om allt som har hänt över månaderna. Utan dessa inlägg hade jag (och vi alla) inte kommit ihåg någonting. Lisa och Tim undrade hur jag hinner med att blogga varje dag? Det gör jag på förmiddagarna då Olof och Greta sover i ungefär två timmar. Då samlar jag tankarna, bildredigerar och påbörjar ett eller flera inlägg beroende på flow.

Sen pratade vi också om hur glada vi är över att ha fått två barn samtidigt. Ja, alltså att vi fått tvillingar. Även om det inte har varit mycket som har varit "enkelt" så har det skapat ett jämställt och självklart delat föräldraskap i båda våra familjer. Alla vi fyra har sett på det hela på samma sätt: att vi alla behövs för att få familjelivet att fungera. Jag har förstått att det inte är självklart att det blir på det här viset när man får tvillingar och just därför är jag så tacksam över att båda mina barn har fått möjligheten till tillgång till båda sina föräldrar (även om jag spenderat mer tid rent kvantitativt med barnen pga att Ulf har jobbat).

På måndag börjar Lisa jobba och det måste vara den märkligaste känslan. Just nu, när verkligheten knackar på så tydligt som det gör för henne, är jag mycket glad över att jag ska vara hemma resten av året. Men jag tror att både jag och barnen börjar närma oss en punkt där det är dags för dagis. Nu är det visserligen sex månader dit men sex månader känns rimligt. För även om sex månader kan låta som eoner av tid så vet jag att det inte är så. Tid är något relativt och i det här intensiva härliga och jobbiga som det innebär att ha två små barn samtidigt lever man dubbelt, trippelt, fyrfaldigt så fort.

Just det ja. En sista komisk sak. Alla vi åtta hade blåa kläder på oss igår. Som för att undermedvetet visa att vi hör ihop. Och det gör vi också. På ett naturligt, märkligt och självklart vis.