Året 2012: Maj

Nej nu skiter jag i tröttman och fortsätter att sammanfatta året istället. Så här var mitt maj. En väldigt dramatisk månad måste jag säga.

För det var ju i maj som tvillingarna plötsligt fick för sig att dom kanske ville komma ut. Och det var ju alldeles ALLDELES för tidigt. Samma dag som jag gick in i vecka 25 (24+0) blev jag inlagd på KS förlossning med dropp för att stoppa det som inte fick ske.

Trots all oro och panik hade jag ändå humor nog till att spexa till vistelsen genom att ha på mig kort-kort och mc boots till droppställningen. Kände mig som Kate Moss under hennes sunkigaste hänga-på-festival-år. Dvs lite glamourös också.

Men trots mina försök blev det ändå inte roligare än så här. Det vill säga: jag hade det skittråkigt och fick äta äcklig mat. Plus oron. Usch.

Efter ett par dagar blev jag flyttad från förlossningen till ett eget rum på KS antenatalavdelning. Det blev inte roligare för det. Jag grät mest hela tiden och var fruktansvärt rädd och uttråkad i en mardrömslik kombination.

Men rummet hade i alla fall en säng för Ulf och det betydde allt för mig att jag inte behövde vara ensam på kvällarna och nätterna.

Varje dag, flera gånger om dagen, mätte vi hjärtljuden på tvillingarna. De verkade må bra där inne och det hjälpte mig mycket. Jag kämpade med att inte låta tankarna på vad det skulle innebära om de föddes den här dagen, den här veckan, den här timmen ta över.

Och varje dag fick jag äckligare och äckligare mat. Det var inte bra för humöret.

När det hade gått en vecka fick byta rum än en gång. Det visade sig att jag skulle dela sal med en annan tjej och jag hamnade bakom en skärm. Där satt jag med mina mediciner, sammandragningar och jobbiga tankar och petade i sjukhusmaten. Fy tusan vad deppigt allt var då.

Men sen började jag leva mitt liv på sjukhuset. Detta genom att ta på mig vanliga kläder på dagarna.

Och ta emot besök.

Jag tog också del av vad som hände ute i den vanliga världen. Eller låtsasvärlden (beroende på hur man ser på saken) där prinsessor döptes och Sverige var på väg att vinna Eurovision song contest.

Och Ulf kom med mat! Riktig mat. Och när jag ser den här bilden vill jag bara gråta över hur fin han är min man.

När jag efter ett par veckor fick komma ut hade våren börjat dofta som sommar. Och livet hade nog aldrig känts mer overkligt än vad det gjorde den här dagen.

Efter drygt två veckor och ett sista ctg blev jag utskriven. Det var förresten under de här veckorna som Greta fick sitt namn. Kommer ni ihåg? Vår lilla Greta Garbo som inte ville visa sig för hjärtmätningsapparaten.

När jag kom hem fortsatte mitt trista, emotionella och orosfyllda liv. För trots att jag fått komma hem från sjukhuset var faran inte över. Så antingen låg jag här, i det så kallade något-där-emellan-rummet.

Eller här. I sängen. Kampen stod mellan mig, tvillingarna och maggi mot min förkortade livmoderhalstapp och sammandragningarna från hell. Herregud är allt jag kan tänka nu så här i efterhand. Att jag klarade det utan att bli galen.

Ja, så var maj det här året. Fatta att jag hade två och en halv månad kvar av graviditeten när jag tog den här bilden. Det är sjukt. SJUKT! ska jag tala om för er. För trots att jag var stor här var det INGET mot för hur stor jag skulle bli.