Juni fortsatte på samma sätt som maj. Med mig i horisontalläge dvs. Än var faran inte avblåst och restriktionerna från läkarna var: lätt mobilisering. Enda gången jag lämnade lägenheten var när vi åkte till KS för att mäta cervix och tillväxten på tvillingarna. Jag höll på att bli galen.
Men det blev jag inte. Galen alltså. Men mitt liv tog tveklöst en vändning djupt ner i det ovärdiga. Jag kunde tex inte längre äta med värdighet.
Jag kunde inte längre prova kläder med värdigheten i behåll.
Jag kunde inte heller vänta på läkarundersökningar med något som helst mått av värdighet.
Nivån på värdigheten i soffan om kvällarna ska vi inte ens prata om.
Av alla ovärdiga bilder som tagits på mig under den här tiden tar den här ändå priset. Strumporna, svettglansen på benen, den slappa handen på datorn och så mackan i handen. Lordilord.
Som tur var hade jag ganska ofta sällskap av min mamma och min syster. De lagade den godaste maten och tog så fint hand om mig.
Vi åt majskolvar minst en gång i veckan.
Och ute i Hummelviken hade vi blivit med uteplats. Den fick jag bara se på bilder som Ulf tagit.
Torsdagen innan midsommar bestämde jag och mina läkare oss för att häva alla restriktioner. Jag och tappen hade klarat den mest kritiska perioden och jag fick nu leva mitt liv som vanligt. Det skulle väl inte riktigt bli så pga sjukt risig fysik plus massiva sammandragningar och överjävlig värk. Men det tänkte jag inte på då, torsdagen innan midsommar då jag äntligen fick vara i köket igen!
På midsommarafton dollade jag upp mig.
Och åt sill och grillat och tårta med det här fina gänget som kom på besök från Kalmar.
Som sagt. Även om restriktionerna hävts så spenderade jag det mesta av mina dagar i sängen. Jag orkade inte något. Inget alls.
Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att min mage började bli the size of Mexico.
Det enda jag orkade göra var att ligga och glo. Som här när jag tittar på hur Ulf började förbereda för tvillingarnas ankomst. Det här var dagen då vi vågade började tro på att det här skulle hända oss på riktigt. Det var en bra dag. Dagen då vi sa att vi snart ska bli fyra. Dagen då vi sa att vi snart ska få bli föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar