Man brukar prata om tredjedagsgråten efter en förlossning. Efter ungefär tre dagar är hormonerna helt bananas och man räknar med att upp till 80% av de nyblivna mammorna drabbas. För mig har allt känts väldigt bra fram tills ... ja, det var nog i förrgår som något mörkt började smyga sig på mig. Det började med den här sociala oviljan. Hur jag kände att jag inte orkade med allt runt i kring längre.
Hela dagen igår var det som att jag gick och samlade på mig. Olof och Greta var fortfarande i osynk vilket innebar att det hela tiden var något av barnen som behövde något. Förstår ni? Hela. Tiden. Var det inte mat, så var det blöjan eller bara allmänt missnöjesgnöl. Och när den ena kommit till ro, vaknade den andra och så höll dom på. Att den första tiden skulle vara jobbig hade jag förstått men att det skulle vara så här jobbigt hade jag inte kunnat föreställa mig.
Sakta men säkert kände jag hur jag bara dränerades. Och när Ulf kom hem så kom tårarna och sedan dess har jag gråtit. Oavbrutet. Jag har ammat och gråtit. Gått promenad bakom mörka solglasögon och gråtit. Ätit middag med mamma och pappa och gråtit. Eller, jag har inte gråtit i natt – då sov jag, gott till och med. Men jag vaknade med huvudvärk och rödsprängda gråtögon. Och nu känner jag tårarna komma igen.
Det är lite oklart vad jag är ledsen över men ledsen är jag. Ledsnare än vad jag någonsin varit. Och allt är så dubbelt. För samtidigt är jag lyckligare än vad jag någonsin varit. Jag är så kär i mina barn att det är vansinnigt. Men den här eviga tröttheten, och känslan av otillräcklighet, att inte kunna ta hand om sina barn fullt ut själv (för det kan jag inte än rent fysiskt) och av att vara beroende av andra. Det är inte enkelt.
Någonstans är det väl så här: Det inte var så här det skulle bli. Jag ville ha barn med Ulf – inte med min syster, min faster, min vän och min mamma. Jag ville och vill dela den här tiden med min man men jag får inte det. Och så får jag så fruktansvärt dåligt samvete. För jag känner att det inte är riktigt okej att jag känner så eftersom vi inte har något direkt val, och för att att jag ska vara så oerhört tacksam över den hjälp vi får. Vilket jag är, tacksam alltså, men mest av allt är jag ledsen.
Fukking jävla blues. Lämna mig och mitt hem är du snäll för jag orkar inte med dig också. Ta inte den här fina tiden med mina barn ifrån mig.
Åh - jag önskar att bluesen inte fanns för någon... men tyvärr gör den ju ofta det. enda trösten är nog att ledsen blir man, oavsett om man behöver (eller tillåter sig ;-)) att ta hjälp eller om man inte gör det. Det finns ju ingen logisk anledning till ledsnaden (heter det så?) Alltså passar vad som helst in att bli ledsen av eller för. Och det går över, tro det eller ej...
SvaraRaderaJag följer din blogg på avstånd, känner dig inte men tänker, skall inte ha fler barn (lillprinsen fyller strax 18) men tänker - tänk om all den här fina, bra och ärliga infon funnits när jag var sängliggande väntanden på dottern 1990. Du har ju skapat ett värsta bästa (som sonen skulle säga) informationsbanken för alla som väntar. början på ett manus som kan bli hjälpen för många kanske. Att få info om tiden efter förlossningen saknar många, det visste man redan när lillprinsen föddes och jag som andragångsmamma bjöds in i föräldragrupp som infokälla, annars var det bara förstagångsföräldrar som fick möjligheten i vår kommun.
Oj vad långt det blev... ta hand om er Kram!
Hej trötta gladledsna lilla mamma! Jag lovar, det kommer att gå över. Det är ord som jag tror att du INTE vill höra...Tänk efter på hur du har haft det de senaste månaderna (slitsamt) och framförallt de senaste veckorna (glädjeyra). Inte undra på att återhämtning och känslor kommer i kapp. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Tillåt dig att gråta och skratta omvartannat. Bli kompis med din kropp. Lyssna på vad den behöver. Träna på att tänka bort dåligt samvete och otillräcklighet. Du duger, du är bra! Tänk på att du är den bästa för både dig själv, dina barn, din man och din familj! Kanske ska du utmana dig själv och inte blogga på ett par dagar? Dina läsare kommer att förstå isåfall, det är jag övertygad om.
SvaraRaderaInte roligt alls att vara ledsen, men som tur är kommer tårarna snart att bytas mot skratt och lycka. För så är livet - känslor är inget vi kan styra över (på gott och ont). Och som du skriver så är du ju samtidigt lyckligare än du någonsin varit. Ditt känsloliv bubblar just nu, vilket inte är så konstigt med tanke på vad ni varit med.
SvaraRaderaNu till en fråga: Var gjorde ni er Ivf och hur länge fick ni vänta från det att remiss skickades till att ni fick komma första gången?
Kram
Du har väl hört det engelska uttrycket 'It takes a village to raise a child'?
SvaraRaderaDet ligger säkert mer i det än att alla som förekommer i ett barns liv har inflytande på hur det utvecklas och vad det får för värderingar.
Förr i tiden hjälptes nog alla i en familj åt precis som ni gör i din familj nu. Och jag tänker att alla hjälper till av glädje och nog inte ens känner det som att de hjälper till utan att de får något.
Så kände och känner i alla fall både jag och min mamma det när vi får förmånen att vara delaktiga i mina syskonbarns liv. Speciellt jag som ju inte har några egna barn.
Så var generös, låt andra få njuta av att umgås med dina barn och gå ut på gråtpromenad du. Eller skicka ut någon på promenad med barnen och ta med dig Ulf in i sovrummet och bara ligg och kramas. Och gråt om du behöver.
Ett annat bra engelskt uttryck är ju 'This too shall pass'. Du kommer att få din styrka tillbaka, och du och Ulf kommer att ha massor med år att vara föräldrar tillsammans.
Fina fining! Den där babybluesen är ingen lek. Kommentarerna ovan är lysande. För även om hormonerna stökar till det så är det alltid känslosamt att vara förälder. Känn som du känner bara. Så länge du beter dig anklagande och elakt får du väl känna hur du vill. OCH en sak till. Livet som förälder är ingen dans på rosor. Det är bara MER. MER av glädje, MER av slit och släp, MER av ansvar, MER av lycka. MER av allt helt enkelt. Gäller er bägge så klart. Större än vad man någonsin kunde föreställa sig. Okej. Nu vet du. Känn på bara. Snart mår du bättre. Promise.
SvaraRaderaKRAM!!
Håller med om vad alla ovan skivit. Men en sak till. Ha inte dåligt samvete för att du inte glädjs och mår bra hela den här första tiden. Det kommer så mååånga dagar, förhoppningsvis alla dagar av resten av ditt liv som också kommer att räknas som den "fina tiden" med dina barn. Det är faktiskt så att om tre månader kommer du att känna att det här är bästa tiden och om 1 år så känner du samma och om ett år till eller när dina barn fyller 3 eller 12 så kommer du att känna att det är bästa tiden som du vill vara med om. Jag lovar.
SvaraRaderaSen kommer man alla dessa år också känna att allt är piss och att man är otillräcklig. Sånt är livet med barn, upp och ner helt enkelt. MEN det blir bättre än det första tiden. Se tiden an, snart, innan du minst anar så så är du ute och fikar på stan själv med dina bebisar som om du aldrig gjort nåt annat eller lyckas storhandla (sånt som känns galet oöverstigligt i dagsläget) och fnissar lite inombords åt två föräldrar som är helt svettiga av att klara av att göra det samma med ett barn.
Bebisar växer, rutiner sätter sig, man blir säkrare, kroppen mår bättre, man blir piggare och vips så går vardagen att kontrollera igen. Tro mig, du fixar det. Det vänder - ha bara lite tålamod.
Hejsan! Vill bara börja med att säga hur fantastisk jag tycker din blogg är! Grattis igen :-)Ärlighet är underbart!
SvaraRaderaBabyblues är ju inte att leka med då det kan utvecklas till något mkt värre. Jag fick bluesen efter min andra dotter, inte i början utan några veckor efter förlossningen. Tyvärr gick det så långt att jag kände ånger och tyckte inte om min lilla flicka. Även mörka tankar som att ingen skulle sakna mig om...
Vill bara råda dig till att vara 100% ärlig med omgivningen, din man, mamma, vänner, bvc mfl så att det går tillbaka som det ska. Så att ditt skyddsnät kan hjälpa dig.
Min yngsta dotter är nu 10 månader och jag svämmar över av kärlek! Men först när hon var runt halvåret kände jag mig helt återställd. Detta tack vare att jag till slut var ärlig och hade många långa samtal med min barnmorska och min man. Mina vänner blev chockade och ledsna över att jag inte tidigare sagt något.
Vill inte skrämmas, är bara orolig :-/ Ta hand om er och prata så mycket ni orkar, bara då får man veta vad som rör sig i varandras huvuden.
Många kramar!
Tvåbarnsmorsan
Men den höll sig undan länge ändå så du hann njuta lite innan. Det har kanske redan blivit bättre och skulle det bli långdraget så finns det bra hjälp att få.
SvaraRaderaKram!
Fantastiska du,
SvaraRaderaAtt bli helt less på alla sociala och relationella krav, även de krav som kommer från den absolut närmaste kretsen är ju helt förståeligt. Att bli dränerad på ork, tålamod och kraft från så små pyttemänniskor som det barn man nyss haft under sitt eget hjärta är också förståeligt för det är ett rollbyte man aldrig har varit med om förut, och jag tror inte man förstår innan det sker hur enormt krävande det är. Från rosig fräsch pingla till fräsande mjölkkon Rosa med inglasad blick. (Jag lovar- det går också över, även om du blir sååå less på de kommentarerna.
Alla kommentarer om att prata med din närmaste är något jag till fullo håller med om. Prata, prata, prata. Man får bli ledsen, besviken på oviktiga saker och arg. Berätta för BVC och för din man. Det ÄR en kris att få barn för även om man kan tänka o planera så vet man inte i förväg hur det exakt ska bli för nu är det två individer till man ska hantera och ta hänsyn till. Men kris leder till utveckling och som någon så klokt skrev ovan, att bli förälder är att få MER av allt, skratt, ilska, stök, irritation och kärlek. Det blir bättre!!
Kramar Anna i K