Klen tröst i natten

Jag fattar inte hur jag ska orka det här. På riktigt alltså. Jag som orkar allt. Allt. Det är inte många dagar kvar nu. I nästa vecka kommer jag och Ulf vara föräldrar. Det vet jag. Men efter en kväll med feberfrossa och nackspärr vill jag bara trilla ut för ett stup. Jag har grinat så mycket ikväll att jag trodde att jag skulle behöva bli inlagd. Det här kan inte vara nyttigt för barnen tänkte jag medan jag hulkade och kämpade för att få ner luft i lungorna.

Ulf ringde till förlossningen och kollade. Det var ingen fara för barnen. Med febern alltså. Han frågade om febern, herregud jag vill ju inte framstå som den galna människa jag är! Jag däremot. Stackars mig. Nu kämpar jag med att inte låta tårarna ta mig igen för jag or-kar inte bli helt igentäppt igen. Att ha näsan som backup vid syreintag är alldeles för värdefullt. Och det är femton minuter kvar tills jag kan ta medicin igen. Femton minuter. Vet ni hur långt det är? Svinigt jävla skitlångt är det.