Hur säger man nej till besök?

Det är bara femton dagar. I femton dagar har jag varit mamma och herre min gud vad det Går I Ett hela tiden. Att klockan redan är halv sju är ett skämt. Ett inte så vidare värst roligt skämt heller. Mer skämt som härsket. Nej, det är rätt okej men jag måste vänja mig bara. Vänja mig vid att dygnet verkligen ÄR för kort (som alla "alla" föräldrar sagt i alla tider). Vänja mig vid att jag inte kan ta något för givet när det kommer till att disponera min egen tid. Hah! Kanske snarare vänja mig vid att jag inte har något som kan kallas egen tid?

Dagarna är fyllda av amning, bröstpumpning, uppvärmning av ersättning och matning. Och diskning av flaskor. Fifan vad vi diskar flaskor och bröstpumpsgrejer. Sen. Byta blöjor (vi fyller en stor blöjhink om dagen), sjunga sånger, vagga och vyssa.

Sen. Tvätta. Hänga tvätt, tumla tvätt, vika tvätt. Duscha? Duscha. Äta mat? Äta mat som mamma lagat. Plocka undan efter dubbelamningen. Plocka undan efter sig själv som dragit fram som en tornado. Kan bara tänka mig hur det blir sen när vi är fyra tornados som kan dra fram grejer.

Fram tills igår har tvillingarna varit exemplariskt synkade. De har sovit samtidigt och vaknat samtidigt och ätit samtidigt. Men efter ett läkarbesök igår (berättar mer om det sen) hamnade Olof och Greta i osynk och sedan dess fram tills nu har den ena varit vaken när den andra sovit och vice versa. Det är rätt ... tärande.

Som jag berättat tidigare har Ulf börjat jobba och han är borta några timmar varje dag. Till min hjälp har jag nu mamma och det funkar väldigt bra. Hon står längst fram i kön för att byta blöjor och lagar massor av god mat till oss. Hon hjälper mig med matning av barnen och vyssjar när båda barnen är tröstlösa samtidigt.

Men mamma är inte Ulf. Med Ulf är allt enkelt. Vi är så oerhört vana vid varandra och förstår när den andra behöver något om det är utrymme eller närhet eller vad det än kan vara. Med alla andra utom Ulf känner jag att jag behöver vara social. Jag kan inte bara vara tyst och ifred utan måste liksom umgås lite. Inte för att jag måste, utan för att jag vill. Eller okej, kanske lite för att jag måste också.

Och idag kände jag att nej. Nu orkar jag inte längre. Så här: jag orkar ta hand om mina barn tusen gånger om, men jag orkar inte vara social en sekund till. Så jag la mig ner och sov. Mirakulöst nog somnade båda barnen samtidigt som mig och vi sov gott tillsammans.

Sen vaknade jag och insåg att jag behöver hjälp. Hjälp att sätta gränser. För hur gör man det där som alla "alla" säger att man ska göra? Hur sållar man bland vilka som får komma och inte? Hur säger man nej till besök? Det låter så enkelt men det är svårt. Ursvårt. För jag VILL ju träffa släkt och vänner. Jättemycket vill jag det. Jag vill vara social och känna mig lite som vanligt och visa upp våra två fantastiska barn. Men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Jag är slut som artist. Bongotrumman i min mage till trots.