Att be om hjälp och ha för korta armar

Det här har varit en ganska bra dag måste jag säga. Skönt att jag får ha såna också. Jag är oerhört tacksam för den som forskat fram såna effektiva läkemedel som Alvedon och Bricanyl. Jag måste googla reda på vem den där personen är för han eller hon – hen – bör å det snaraste få en ultrasnajdig blombukett budad till sig.

Eftersom det är lördag har Ulf varit ute i Hummelviken och tagit farväl av, samt hälsat nya, hyresgäster till vår stuga välkomna. Idag flyttar den första bloggläsaren in vilket jag är mycket uppspelt över.

Och. Eftersom Ulf varit borta har jag haft sällskap av min mamma. Det är tryggt. Ni förstår, jag vill inte vara ensam hela dagar just nu. Först och främst vill jag ha stöd och sällskap om allt skulle dra igång. Även om jag vet att det knappast skulle gå så fort att Ulf inte skulle hinna tillbaka från Norrtälje innan bäbisarna är ute så vill jag dela hela den här upplevelsen med någon. Och få hjälp in och ut ur taxin. Och hjälp att bära väskan. Sånt. Jag vet att det finns dom som tycker att jag är löjlig som känner så. Men jag tänker inte förneka dom här känslorna. För mig är det oerhört nyttigt att be om hjälp. I vanliga fall är jag alltid den starka som klarar mig själv. Att få vara liten och känna hur andra tar hand om mig – och att jag är fortfarande jag trots det. Det har varit en storartad insikt.

Annars har jag lyssnat på Hannes Holms sommarprat. Jag tyckte mycket om det. Inte på det där viset som jag tyckte om Klara Zimmergrens eller Soran Ismails sommarprat. Men det var trevligt. Och det var fint att lyssna på det med mamma som satt vid min fotända och stickade. Den här gången är det en kofta till min brorsdotter Juliana som formas hur hennes flinka händer. Ni minns koftan till Ulf va? Jag förstår inte hur det går till.

Och så har jag kockat! Istället för en utflykt bestämde jag mig för att laga lite mat idag. Som jag har längtat! Det har jag inte gjort på länge. Senaste punktinsatsen jag gjorde var när jag la in sill till midsommar. Idag gjorde jag en helt fabulös kantarellsoppa som vi ska äta till lunch imorgon. Det var fantastiskt att få arbeta med händerna och smaker igen. Men fy fasen vad jobbigt det var! Och mina armar har blivit alldeles för korta. Eller så är det magen som blivit för stor? Nja. Någon mer matlagning blir det nog inte förrän tvillingarna är ute. Om inte armarna skulle börja tvärväxa? Fast det är nog inte något att hoppas på.