Gott nytt år från Vasastan!

Samtidigt i Vasastan firar det här gänget nyår. Det finaste gänget någonsin om ni frågar mig. Som jag har längtat efter dessa barn. Som vi har kämpat för dessa barn. Nu är de här och jag älskar det här livet. Jag gör verkligen det. Gott nytt år önskar världens lyckligaste fyrklöver!

Året 2012: Juli

Juli var månaden då vi förberedde oss för tvillingarnas ankomst. Vi hämtade vagnen, ställde upp skötbordet och beställde bebiskläder. Men ångesten över att allt skulle gå åt pipan flåsade mig i nacken hela tiden i alla fall. Dumma rädslor som flyttat in i mitt bröst.

Det var ironiskt nog på vår bröllopsdag som jag fick av mig vigselringen. Jag hade missat hur jag långsamt svällde och allt det här höll på att sluta med amputation. Jamen typ.

Usch. Det var också i juli som byggställningarna kom upp och jag blev om möjligt ännu mer instängd i vår lägenhet.

Juli = jag grät varje dag. Minst en gång om dagen. Var det inte över värken i leder och rygg så var det för sammandragningarna, överhettningen, andningsproblemen eller tristessen. Eller över oron. Denna ständiga följeslagare.

Och magen blev större och skevare för varje dag som gick. Nu är det rätt gulligt att tänka på att det är hela Greta som ligger där i utbuktningen till höger. Då var allt mest bara jobbigt.

Ute i Hummelviken var renoveringen klar och vi hade bland annat blivit med dusch- och tvätt rum.

För att huset inte skulle stå helt oanvänt under sommaren bestämde vi oss för att hyra ut det. Det var bland annat två av er läsare som bodde där. Det känns otroligt fint.

Hemma i våningen i Vasastan firade vi födelsedagar och jag blev omhändertagen av mamma.

Hon gjorde bland annat en väldigt god rabarberlemonad.

Efter månader av liggande inomhus började jag gå ut. Min skugga hade blivit alldeles galen. Ja, inte bara den när jag tänker efter. Hela min kroppsform är faktiskt helt osannolik.

Allra oftast gick jag dock bara upp till en parkbänk på Karlbergsvägen och åt en glass. Längre än så orkade jag inte gå. Min fysik var ett ras.

Mitt allra vanligaste under juli var det här: Sittandes i duschen med fötterna i ett isbad. Allt för att få lite svalka.

Det var i juli som det blev bestämt att tvillingarna skulle födas med kejsarsnitt. Eftersom ettan satt i säte och tvåan i tvärläge hade vi inte något val och det var jag helt okej med. Det viktigaste för mig var att båda barnen skulle komma ut. Och här i slutet av juli började jag längta efter att dom skulle göra det.

Så vi gjorde ett sista ultraljud för att mäta tillväxten på tvillingarna.

Och vi packade bb-väskan.

Och jag var helt sprickfärdig ser det ut som. Här har jag en månad kvar till beräknat födelsedatum. Det är så galet att det inte är klokt faktiskt.

Och så var det med juli.

Nyårsafton imorgon? Imorgon!

Tänk att det är nytt år bara några timmar. För mig känns det som att det var i förra månaden som jag hade den där obehagliga mask-i-ostron-incidenten. Kommer ni ihåg? Det var på nyårsafton förra året som jag upptäckte en slingrande svart mask i ett ostron. Eller snarare i ett ostronskal. Ostronet hade jag ätit upp. Ick!

Ångesten alltså. Ångesten! Och när det dessutom visade sig att man inte skulle äta ostron som gravid visste ångesten inga gränser. Jag hade precis plussat och kände mig som världens urklant och var helt säker på att det där jädra ostronet var början till slutet, överdramatiskt mörk som jag kan bli i sinnet ibland.

Men det gick ju bra. Och nu sitter jag här som tvåbarnsmor och väntar på att det ska bli 2013. Jag tror att det kommer att bli ett bra år. Jag gissar att det kommer att gå precis lika fort som det här. Men det kommer att bli väldigt mycket roligare. 2012 var = oro, mediciner, ligga ner, sammandragningar och tristess. Så kommer inte 2013 bli.

Tänk: jag kommer att få se mina barn ta sina första steg, säga sina första ord och få veta vilken mat de tycker om. Var de här stegen kommer att tas, vilket som blir deras första ord och vilken mat som blir favorit vet ingen. Inte dom. Inte jag. Det är svindlande stort att tänka på allt vi har framför oss.

Jag kommer säkert att fortsätta att oroa mig för det är jag alldeles för bra på för att sluta med helt. Men ändå. 2013 kommer att bli ett bra år. Visst kommer det?

Året 2012: Juni

Juni fortsatte på samma sätt som maj. Med mig i horisontalläge dvs. Än var faran inte avblåst och restriktionerna från läkarna var: lätt mobilisering. Enda gången jag lämnade lägenheten var när vi åkte till KS för att mäta cervix och tillväxten på tvillingarna. Jag höll på att bli galen.

Men det blev jag inte. Galen alltså. Men mitt liv tog tveklöst en vändning djupt ner i det ovärdiga. Jag kunde tex inte längre äta med värdighet.

Jag kunde inte längre prova kläder med värdigheten i behåll.

Jag kunde inte heller vänta på läkarundersökningar med något som helst mått av värdighet.

Nivån på värdigheten i soffan om kvällarna ska vi inte ens prata om.

Av alla ovärdiga bilder som tagits på mig under den här tiden tar den här ändå priset. Strumporna, svettglansen på benen, den slappa handen på datorn och så mackan i handen. Lordilord.

Som tur var hade jag ganska ofta sällskap av min mamma och min syster. De lagade den godaste maten och tog så fint hand om mig.

Vi åt majskolvar minst en gång i veckan.

Och ute i Hummelviken hade vi blivit med uteplats. Den fick jag bara se på bilder som Ulf tagit.

Torsdagen innan midsommar bestämde jag och mina läkare oss för att häva alla restriktioner. Jag och tappen hade klarat den mest kritiska perioden och jag fick nu leva mitt liv som vanligt. Det skulle väl inte riktigt bli så pga sjukt risig fysik plus massiva sammandragningar och överjävlig värk. Men det tänkte jag inte på då, torsdagen innan midsommar då jag äntligen fick vara i köket igen!

På midsommarafton dollade jag upp mig.

Och åt sill och grillat och tårta med det här fina gänget som kom på besök från Kalmar.

Som sagt. Även om restriktionerna hävts så spenderade jag det mesta av mina dagar i sängen. Jag orkade inte något. Inget alls.

Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att min mage började bli the size of Mexico.

Det enda jag orkade göra var att ligga och glo. Som här när jag tittar på hur Ulf började förbereda för tvillingarnas ankomst. Det här var dagen då vi vågade började tro på att det här skulle hända oss på riktigt. Det var en bra dag. Dagen då vi sa att vi snart ska bli fyra. Dagen då vi sa att vi snart ska få bli föräldrar.

Året 2012: Maj

Nej nu skiter jag i tröttman och fortsätter att sammanfatta året istället. Så här var mitt maj. En väldigt dramatisk månad måste jag säga.

För det var ju i maj som tvillingarna plötsligt fick för sig att dom kanske ville komma ut. Och det var ju alldeles ALLDELES för tidigt. Samma dag som jag gick in i vecka 25 (24+0) blev jag inlagd på KS förlossning med dropp för att stoppa det som inte fick ske.

Trots all oro och panik hade jag ändå humor nog till att spexa till vistelsen genom att ha på mig kort-kort och mc boots till droppställningen. Kände mig som Kate Moss under hennes sunkigaste hänga-på-festival-år. Dvs lite glamourös också.

Men trots mina försök blev det ändå inte roligare än så här. Det vill säga: jag hade det skittråkigt och fick äta äcklig mat. Plus oron. Usch.

Efter ett par dagar blev jag flyttad från förlossningen till ett eget rum på KS antenatalavdelning. Det blev inte roligare för det. Jag grät mest hela tiden och var fruktansvärt rädd och uttråkad i en mardrömslik kombination.

Men rummet hade i alla fall en säng för Ulf och det betydde allt för mig att jag inte behövde vara ensam på kvällarna och nätterna.

Varje dag, flera gånger om dagen, mätte vi hjärtljuden på tvillingarna. De verkade må bra där inne och det hjälpte mig mycket. Jag kämpade med att inte låta tankarna på vad det skulle innebära om de föddes den här dagen, den här veckan, den här timmen ta över.

Och varje dag fick jag äckligare och äckligare mat. Det var inte bra för humöret.

När det hade gått en vecka fick byta rum än en gång. Det visade sig att jag skulle dela sal med en annan tjej och jag hamnade bakom en skärm. Där satt jag med mina mediciner, sammandragningar och jobbiga tankar och petade i sjukhusmaten. Fy tusan vad deppigt allt var då.

Men sen började jag leva mitt liv på sjukhuset. Detta genom att ta på mig vanliga kläder på dagarna.

Och ta emot besök.

Jag tog också del av vad som hände ute i den vanliga världen. Eller låtsasvärlden (beroende på hur man ser på saken) där prinsessor döptes och Sverige var på väg att vinna Eurovision song contest.

Och Ulf kom med mat! Riktig mat. Och när jag ser den här bilden vill jag bara gråta över hur fin han är min man.

När jag efter ett par veckor fick komma ut hade våren börjat dofta som sommar. Och livet hade nog aldrig känts mer overkligt än vad det gjorde den här dagen.

Efter drygt två veckor och ett sista ctg blev jag utskriven. Det var förresten under de här veckorna som Greta fick sitt namn. Kommer ni ihåg? Vår lilla Greta Garbo som inte ville visa sig för hjärtmätningsapparaten.

När jag kom hem fortsatte mitt trista, emotionella och orosfyllda liv. För trots att jag fått komma hem från sjukhuset var faran inte över. Så antingen låg jag här, i det så kallade något-där-emellan-rummet.

Eller här. I sängen. Kampen stod mellan mig, tvillingarna och maggi mot min förkortade livmoderhalstapp och sammandragningarna från hell. Herregud är allt jag kan tänka nu så här i efterhand. Att jag klarade det utan att bli galen.

Ja, så var maj det här året. Fatta att jag hade två och en halv månad kvar av graviditeten när jag tog den här bilden. Det är sjukt. SJUKT! ska jag tala om för er. För trots att jag var stor här var det INGET mot för hur stor jag skulle bli.

Dagens vikt och längd

Olof och Greta är 4,5 månader
Olof väger 7765 och är 68 cm lång.
Greta väger 5950 och är 60,5 cm lång.

Nytt trötthetsrekord

Idag fredagen den 28 december har jag tagit ett nytt rekord i trötthet. Det gamla rekordet från influensavintern 2007 fick alltså se sig slaget och det med hästlängder. Fifan och Satan I Gatan, som Maggio skulle säga, vad trött jag är.

Eventuellt är jag inte vaken nu utan bara drömmer om hur trött jag är? För det här är inte vettigt. Inte verkligt. Inte sant. Osv.

Hur länge klarar en människa sig utan sömn? Det är ett nytt experiment – och eventuellt rekord – som jag är inne och nosar på just nu. Innan det är slaget skulle jag vilja passa på och tacka de som tackas bör för dagens rekord.

Så kära Olof, Greta och Ulf: Utan era snarkningar och täppta näsor hade jag aldrig kunnat ta detta pris. Utan er är jag inget. Tack!

Gråa hårstrån och bajs på armen

Ja, så kan man väl summera lågvattenmärkena under jul. Jag upptäckte inte bara ett utan två gråa hårstrån på mitt huvud. Vilket kanske är på tiden kan man tycka? Men ps. det tyckte inte jag. Nej de där två gråa hårstråna ruckade hela min världsbild tamejtusan. Och som så ofta med mig tog det orimliga proportioner. Började ranta om dom där himla hårstråna så mycket att Ulf undrade om jag hade fått åldersnoja. Och det kanske jag hade? Jag menar hallå. Gråa hårstrån = mycket tydligt tecken på livets gång. Hata livets gång ibland.

Och när jag satt där med hela näven nedkörd i pralinasken och tänkte att längre ner än så här kan jag väl knappast sjunka i min misär – så gammal som jag plötsligt blivit – så upptäckte jag bajset på tröjan. obs: Inte mitt eget utan Gretas. Och då var det som att allt bedrövligt gick över och livet blev den där festliga farsen igen.

För det ÄR ju bara att skratta åt skiten (oavsiktlig ordvits hehe). Och det här att jag gått upp fem kilo under julhelgen? Och inte kan ha mina jeans längre? Bara att skratta åt det med. Uj uj uj. Det ryms så mycket humor i mitt liv nu att ni anar inte.

Högaktningsfullt från hon som inte sovit i natt pga två snuviga barn

Veckan med tvillingarna (nitton)

Den här veckan har framförallt handlat om jul. Det här är ju första gången som vi får fira denna ljuvliga högtid tillsammans som familj och allt har varit helt fantastiskt. Min mamma och pappa kom hit i lördags och lillasyster Äl i söndags och sedan dess har vi sju hängt. I söndags kom dessutom min faster och farbror hit. Och både Olof och Greta har verkligen älskat att ha så många runt i kring sig som velat leka och kramas och bära runt på dom. Alltså verkligen ÄLSKAT! Dom har varit så glada hela tiden. Detta trots att Greta dragit på sig en snuva någonstans ifrån. Stackars lilla Greta. Helt snorig med rödkantade ögon har hon ändå varit med oss vid bordet, i soffan och vid granen.

Som tur var har vi en näsfrida eller snorsug som den också skulle kunna kallas. Även om Greta hatar den och skriker som hon aldrig har skrikit förut när vi använder den så hjälper den henne verkligen. Tack vare den har hon kunnat sova riktigt bra. Skönt.

Det här var veckan då Olof rullade runt själv första gången. Efter det har det hänt en gång till faktiskt. Han verkar inte riktigt veta hur han ska göra eller vad det är som händer. Mer än att han blir jätteglad av att lyckas. Överhuvudtaget tycker både Olof och Greta plötsligt om att ligga på mage. Olof skulle kunna ligga hur länge som helst känns det som medan Greta inte orkar mer än korta stunder. Hon är spänstig och sitter väldigt bra och stadigt i vårt knä men har fortfarande svaga ligga-på-mage-nackmuskler. Olofs huvud vobblar fortfarande en hel del när han sitter i vårt knä och han är liksom helt lealös när man lyfter upp honom. Gretas sjukgymnast förklarade det med att han är så stor och har vuxit så fort att musklerna liksom inte riktigt hunnit med. Och tänker man på det så förstår man svårigheterna. Det är många kilo som Olof ska hålla uppe nu.

Men när han ligger på rygg eller mage är han alert. I veckan har Olof börjat ligga mer och mer som en bebis när han ligger på rygg om ni förstår vad jag menar. Han ligger med benen upp liksom och har börjat ta tag i sina fötter. En dag stoppade han in stortån i munnen. Ganska gulligt faktiskt.

Greta lyfter också upp benen när hon ligger på rygg. Men snuvan har fått henne lite av banan. Så hennes bästa just nu är att få bli buren runt på, eller bara komma upp en bit överhuvudtaget. Hon verkar gilla känslan av att ha överblick över saker. Plus att det är lättare att andas när man inte ligger ner.

Det här har varit en fin vecka helt enkelt. Det har nog varit Olofs och Gretas gladaste vecka. De har skrattat och lett och charmat oss alla varje dag. De har också sovit väldigt bra med undantaget av en natt – den natt då Greta fick snuva och hade svårt att andas genom näsan. Men en natt sov båda barnen från niotiden på kvällen till sju på morgonen. Såna nätter hoppas jag att det blir fler av snart.