Det här med att göra en språkbedömning

Så vi var alltså till vår bvc-sköterska i fredags för att göra en bedömning av Olofs och Gretas språkutveckling. Det var ett möte som initierades av mig eftersom jag gillar att vara på rätt sida om "jag borde"-formuleringen. Jag trodde dock inte att det är/var ett problem på riktigt, det här att de säger så få ord och inte alls är ens i närheten av att sätta ihop två eller tre ord. Parenets: För nej, Olofs "vad är det" räknas inte eftersom han mer säger "vaede" som ett ord/ljud som gör att han får veta en massa saker. Dock att vi snart är inne på ett ÅR med detta ljud. Börjar gå en på nerverna. Nerverna! Slut parentes.

Det som är fint med bvc är att de har instruktionen om att de alltid ska ta föräldrars oro på allvar och med anledning av detta bjöd vår sköterska in oss. Det är egentligen lite tidigt för att göra en språkbedömning, sa hon, men det finns ju andra saker som man kan spana efter som kan tyda på någon slags störning i utvecklingen. Och det finns inte några som helst tecken på att det skulle vara några egentliga problem med varken Olof eller Greta. Dom är pigga och smarta och förstår. Dom har bara inte något behov av att prata än. Dom gör sig förstådda ganska väl genom få ord, kroppsspråk och mimik. De är väldigt kommunikativa även om just orden inte finns där och precis som så många av er har varit inne på så kommer språket att komma förr eller senare. Förmodligen kommer det att vara som en dammlucka som brister då. Så har det varit för många barn innan Oggi.

När vi var på utvecklingssamtal på barnens förskola så berättade deras pedagog att de märker en frustration hos framförallt Olof i och med att han inte alltid gör sig förstådd. Där blir han ofta arg över just språket och jag tror att det är den känslan, den frustrationen, som utgör grunden för att de ska börja prata. Nu har han motivationen så att säga.

Samtidigt tror jag inte att det finns så mycket man kan göra. Språket handlar väl om någon slags mognad i hjärnan och om den inte finns där så kan man inte påverka den mer än vad jag kan påverka deras hår att växa och bli lockigt. Var bara med mig nu: vi läser för dem, vi upprepar ord, vi förenklar och vi sjunger med dem, vi dansar och vi gör ramsor. Kort sagt: vi gör allt rätt men ändå sitter de där på språket och lurar.

Trots att jag egentligen alltså inte var orolig så ville jag ändå ta upp detta med både vår förskola och vår bvc-sköterska. Att få höra att vi borde ha agerat tidigare är inget som jag vill vara med om. Det är anledningen till att jag valt att undersöka det här med deras språk redan nu. För trots att man inte ska jämföra sig med andra barn så är det ju oundvikligt. Det enda som det pratas om nu bland föräldrar med barn i vår ålder är språket. Hur "härligt det är att de pratar mer och mer". Och "vad fantastiskt det är ni när språket kommer" och "vilken skillnad det är när vi nu har barn som pratar" osv. Att då behöva upprepa om och om igen att våra barn inte pratar än är hemskt tröttsamt. Särskilt eftersom de allra flesta ska komma med en teori varför Oggi inte pratar. Det är naturligtvis helt fine att människor delar med sig av sina erfarenheter och när jag väljer att ta upp det själv här i bloggen eller med vänner i verkliga livet så blir jag inget annat än tacksam över de svar jag får. Men att aldrig vara fredad. Att få frågor, kommentarer och råd ta mej tusan överallt: i mataffären, i lekparken eller i möten med andra på museer eller resor. När tillräckligt många säger att jag inte ska oroa mig så får det helt motsatt effekt. Och det sliter på mig. Det nöter ner min trygga förvissning om att allt är bra. Det var därför jag kontaktade bvc och där la vår sköterska sin svala hand på min heta panna.

Allt kommer att bli bra.