Så mycket mer än ett bud från Texas Longhorn

Den här veckan har varit min konstigaste någonsin jobbmässigt. Den har innehållit saker som är så komplicerade att jag inte kan skriva om dom här men spänningshuvudvärken och tröttheten har nått nya nivåer. Och igår, när jag hade tjuvat till mig en ledig dag: barnen skulle vara i förskolan och Ulf skulle jobba och jag skulle bara få vara helt himla själv, så vaknade Olof med hög feber. Så istället för att få vara själv med mina tankar och ha tid att komma ikapp mig fick jag spendera dagen med min son. Nu låter det som att jag tycker att det var en dålig sak, och jo, på sätt och vis var det väl så jag kände. Jag hade behövt gårdagen för att få på mig den där syrgasmasken så att jag sedan skulle orka rädda alla andra i det störtande planet.

Men vi hade det ändå mysigt. Feber är bra på det sättet, det blir ganska stillsamt med en febrig son vid sin sida. Och på något sätt är det också så att mina barn hela tiden hjälper mig att få distans till saker. Allt bleknar i jämförelse med Olof och Greta och den tacksamhet jag känner över att de finns i mitt liv.

Hur som helst. Idag ringde det på dörren och jag fick ett sånt magnifikt bud. Igen. Från Texas Longhorn. Igen. Och jag blev så glad att jag höll på att fälla en tår. Just idag behövde jag den här generösa gesten lite extra mycket. Det var på så många sätt något så mycket mer än bara ett bud som ringde på dörren. Helgen är räddad. Förståndet är räddat. Så känns det verkligen.

Ps. Och maten sedan! Låt mig återkomma om den nomnomnom.