Alla dessa hämtningar som kom och gick, så visste jag att det var livet.

Allra oftast är det Ulf som lämnar och hämtar barnen på förskolan. Han jobbar närmare och har enklare att vara flexibel med sin arbetstid så när jag var med vid hämtning idag var det för första gången på bra länge. Just den här dagen bestämde vi oss för att Oggi skulle få ta den tid på sig som de ville på vägen och att vi inte bara skulle trycka ner dom i vagnen och rusa – så där som vi oftast behöver göra. Om man går i vanlig takt har vi en promenad på cirka femton minuter från förskoledörr till lägenhetsdörr. När vi nu följde barnens (mest Olofs) nycker hade vi kommit halvvägs efter ungefär en timme. Det är ju så mycket att upptäcka! och det är fint. Om man har möjlighet att ta sig tiden att vara med på den färden vill säga.

Vid tillfället fick till exempel jag tid att ta in några gatlyktor som är fantastiska. Jag hade gott om tid att titta på dem eftersom Olof prompt skulle ligga på marken ett tag. Varför han ville det var mycket oklart så där som så mycket är med våra barn just nu. Det mesta är oklart. Eller, det är mycket tydligt att de har upptäckt att de har en vilja och att de vill uttrycka den, men vad det är som de egentligen vill? Det är som jag redan sagt: mycket oklart.